ÅSIKT

Därför blev frihetskämpen Mugabe diktator

Pierre Schori om Sverigevännen som kunde ha blivit Nelson Mandela – men gick motsatt väg

avPierre Schori

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 5 | Foto: TT NYHETSBYRÅN
Som chef för EU:s valobservatörer i Zimbabwe 2000 och 2004 utvisades Pierre Schori av envåldshärskaren Robert Mugabe.

Robert Mugabes öde liknar Nelson Mandelas.

Båda offrade många år av sina liv i svåra umbäranden och fängelse för att befria sina länder från kolonialt och rasistiskt förtryck. Före självständigheten 1980 satt Mugabe inspärrad av det vita minoritetsstyret mellan 1964 till 1975.

Sverige stödde på olika ickemilitära sätt ANC i Sydafrika och Patriotiska fronten i Zimbabwe, liksom andra befrielserörelser. Jag träffade Mugabe och hans dåvarande hustru Sally flera gånger under frihetskampen.

Jag minns särskilt att vi satt bredvid varandra under Frelimos kongress 1977 i Mocambique. Mugabe bad mig då hälsa till Amnesty och andra svenska organisationer som gjorde ”ett fantastiskt jobb”. ”Att få brev och paket i fängelset och inse att någon där ute brydde sig, var ett oerhört stöd”.

Han ville också informera omvärlden om att det sedan 1972 fanns många legosoldater i Rhodesia, till och med japaner och israeler. Han ville att vi skulle tala med israelerna om ”Selous Scouts”, en hemlig svartvit elitstyrka, utbildad i Rhodesia och Israel, som med största brutalitet och klädda i befrielserörelsens uniformer, mördade oskyldiga bybor.


Ett par år efter självständigheten återknöt jag bekantskapen med honom, men det var nu en annan person än den jag hade lärt känna under befrielsekampen. Mugabe var inte Mandela. Han blev mer och mer en brutal envåldshärskare, omgiven av dåliga och giriga rådgivare.

Som chef för EU:s valobservatörer i Zimbabwe 2000 och 2004 mötte jag honom.

Militära ledare talade om att de aldrig skulle respektera ett valresultat som ”gick emot revolutionen”

Presidenten svarade artigt på mina frågor på sin eleganta Oxfordengelska, och han sa sig uppskatta boken som jag överlämnade med fotografier av hans hustru Sally i Sverige. Men hans kroppsspråk visade att han tyckte att vi inte hade något i Zimbabwe att göra.

Militära ledare talade om att de aldrig skulle respektera ett valresultat som ”gick emot revolutionen”, och EU-teamet utsattes för allehanda provokationer och svårigheter. 2004 blev jag utvisad, liksom vårt team. Mugabe och hans krets såg fria val som ett akut hot för fortsatt maktinnehav.

Hans eftermäle blir kluvet, dels som befriare, dels som diktator.
Därför samlas flera afrikanska och andra ledare för att vid begravningen hedra Mugabes gärning som antikolonialistisk kämpe. Många vill nog helst glömma hans andra sida.

Medan Mandelas liv som motståndsman och statschef förblir en skimrande helhet och en påminnelse om att Afrika också kan skapa unika demokratiska förebilder.


Vi i den utvecklade världen undrar ofta hur det kan gå så snett som i fallet Mugabe. Under ett besök 2007 hos Senegals folkomvalde president Abdoulaye Wade för att diskutera krisläget i Elfenbenskusten kom vi in på frågan. Vi satt i hans stiliga, vita kolonialpalats i Dakar, och jag undrade vad som enligt honom var det största problemet i Afrika?

”Pensionerna, presidenternas pension,” löd svaret.

Han förklarade: ”Nar vi väljs till presidenter får vi plötsligt en enorm makt i enlighet med den författning som vi tog över från kolonialmakten. Vi kan tillsätta tjänster för släkt, vänner och partisympatisörer, och vi lever gott och ett helt annorlunda liv an den stora majoriteten av våra medborgare. Men när vi lämnar presidentpalatset, har vi ingenting, det finns inga presidentpensioner.

Däremot har vi en massa människor som tror att vi har en sjö att ösa ur.
I detta läge strävar många av mina kolleger att sitta kvar, på övertid, med mer eller mindre fula tricks, påhejade av sin närmaste omgivning, vars levebröd varit beroende av presidentskapet. Där har du förklaringen till sådana som Mugabe och Gbagbo och den korruption som följer i den illegitima maktens spår. Det ar kanske mera utsikten av att förlora fördelar och ”vänner” än skär girighet och maktlystnad, även om de senare lasterna också spelar in. Därför har jag under ett toppmöte i Afrikanska unionen tagit upp frågan om att bilda en pensionsfond for avgående presidenter.Med en sådan skulle frestelsen att klamra sig fast vid makten reduceras betydligt och mycket elände undvikas.”


Wades förslag gick inte igenom, och det finns också många presidenter som avgår utan att knota. Men Wade hade en poäng. I fattiga länder betyder ett arbete mycket, och höga politiska poster ännu mera. Den förre chefen för Världsbanken, James Wolfensohn, var inne på ett liknande spår som Wade.

Under hans tid startade banken ett program för att höja lönerna för statstjänstemän i Afrika så mycket att frestelsen för bestickning och korruption skulle undanröjas.

ARTIKELN HANDLAR OM