Att vara oljudet i den nyliberala konsertsalen
Dror Feiler: Aktivismen är alltid meningsfull
Nuet. Efter decennier av ideologiskt krypskytte och bombardemang mot allt som andas vänster har nyliberalismen trängt in i varje liten por, också i vänstern som hellre tonar ner visionerna, än trasslar in sig i socialismens tankefigurer; en vänster som inte längre vågar drömma att ett annat ekonomiskt system än kapitalismen är möjligt, lider av ett kollektivt trauma.
Mitt trauma. Jag är uppväxt i en socialistisk kibbutz – och den privatiserades. Jag kom till en välfärdsstat – och den nedmonterades. Jag seglade fyra gånger för att bryta Israels blockad mot Gaza – och blockaden består. Jag har demonstrerat mot att ett parti med nazistiskt förflutet finns i vår riksdag – och partiet är nu Sveriges näst största. Men jag ihärdar.
Oljudet. Att möta världens kyla med ett bultande hjärta, att bli en mensch, för att använda ett jiddish-uttryck är att vara vänster för mig. Att vara oljudet i den nyliberala konsertsalens falska och behagsjuka locktoner, att vilja bryta upp historiens kontinuum, och stryka den mothårs – och att utvidga demokratin till den ekonomiska sfären genom socialism, är att vara vänster för mig.
Vi måste väcka dem som hellre odlar sin domedagsförlamning än visionen om en annan världsordning.
Kapitalismen, dumbom. Vi är många som i dag inser att om inget drastiskt görs så går vi mot en global katastrof, och det med den kapitalistiska flaggan i topp. Vi måste därför väcka dem som hellre odlar sin domedagsförlamning än visionen om en annan världsordning. Och dem som hoppas på att mirakelkurer och lapptäcken av ”bromsmediciner” ska rädda en sjuk planet.
Demokrati. Vi som är vänster bör se tiden som öppen, som en räcka av punkt-lika nu, vart och ett laddat av möjligheter. Vi måste därför aktivt vinna vår röst, vår frihet, vår makt genom parlamentariska och utomparlamentariska direktaktioner, annars degenereras demokratin. Därför är den politiska aktivistiska handlingen, som strävar efter det omöjliga, alltid meningsfull.
Ännu inte. Vänstern befinner sig alltid före sig själv och kommer alltid att komma för sent. Att vara vänster är att se kontinuiteten i denna diskontinuitet. Att inse att i den dialektiska, materialistiska världsuppfattningen finns samtidigt ett ”redan” och ett ”ännu inte”, som är de viktigaste beståndsdelarna av att vara samtida, men inte att helt sammanfalla med den, utan vara en smula ur fas. Det mörker vi ser mellan himlakropparna nattetid kan vara ett ljus som ännu inte hunnit fram. Att i nuets nyliberala mörker bevara förmågan att uppfatta detta ljus, som vill nå oss men ännu inte nått fram, är att vara vänster för mig.
