Har den äran, Finland
Carsten Palmær om Väinö Linna – och torpartrilogin som skapade försoning efter inbördeskriget
Ingenting ont om svenska proletärförfattare. Inte på några villkor.
Utom möjligen själva ordet.
Påfallande ofta är nämligen centralgestalten i en svensk proletärroman en känslig ung man som på inga villkors vis vill vara proletär. Han vill vara geni.
Omgivningen skakar på huvudet. Den tror att den unge mannen är lat eller galen eftersom han läser böcker.
Från kroppsarbetets enformiga slit och från inskränkta torpargubbar och statkärringar längtar proletärförfattaren till en högre rymd.
Men om vi i anden flyttar oss österut över Bottenhavet och slår upp första kapitlet i Väinö Linnas stora trilogi Under Polstjärnan, så är det precis den inskränkta och misstänksamma massa som de svenska proletärförfattarna vill slippa umgås med som utgör huvudpersonerna: Den beskedlige och bortkomne Preeti Leppänen, den händige och fyndige Otto Kivivuori, den bittre olycksfågeln Anton Laurila.
Här är skräddaren Halme, struntförnäm och fin i kanten, som helst vill diskutera kvinnosaken och den finska folksjälen. Snart är det han som ska föra socialismen till Pentinkulma by.
Alla har de samlats hos torparen Jussi Koskela som i största hemlighet kommit på hur han ska dränera ett kärr och få prima matjord ur den vattensjuka marken. På Jussis nyresta väggar ska de tillsammans spika ett spåntak.
Och det är precis i detta spikande de visar vad de går för: den händige, den fjäskige, den fumlige och den som bara får stickor i fingrarna. De karaktärsegenskaper som visar sig i deras sätt att spika tak karakteriserar inte bara karlarna själva, utan också deras barn och barnbarn.
Inte så att ättlingarna blir kopior av sina föräldrar. Men när den kvicktänkte Otto, för Jussis räkning, prutar på en häst hos Kivioja-Vicke möter vi samma förslagenhet som femtio år senare ska göra hans son till socialdemokratiskt kommunalråd. Och historiens vinglande gång gör den tafatte Preeti till stamfader åt både skalden, byhoran, slyngeln och krigshjälten.
Linnas torpartrilogi hör till de böcker som man helst bör gömma undan – råkar man slå upp en av dem är man fast för timmar framåt, även om man läst samma sidor många gånger förut. Många av mina släktingar och vänner säger att Högt bland Saarijärvis moar (utgiven 1959), Upp trälar (1960) och Söner av ett folk (1962) är de bästa böcker de läst.
Och då har vi ännu inte talat om Okänd soldat.
Okänd soldat bröt fullständigt med den högstämda officiella bilden av den finske soldaten och blev den största finländska romansuccén genom tiderna.
1954 var Väinö Linna textilarbetare i Tammerfors och en talangfull ung författare och krigsveteran med ett par böcker bakom sig. Nyss hade han misslyckats med Messias, en väldig idéroman som ledde honom in i ett nervöst sammanbrott och slutligen refuserades av förlaget.
Efter att ha kört fast med Messias bytte han spår och började skriva Okänd soldat, en kollektivroman om ett maskingevärskompani under fortsättningskriget 1941–1944. Okänd soldat bröt fullständigt med den högstämda officiella bilden av den finske soldaten och blev den största finländska romansuccén genom tiderna.
Linnas nästa projekt var en roman med utgångspunkt från hans egen uppväxt i en by i Tavastland, under en period i Finlands historia som ungefär motsvarar tredje delen i torpartrilogin.
Nyfikenheten fick honom att tränga allt djupare bakåt i tiden; i stället för att börja 1920 – Linnas födelseår – börjar trilogin i mitten av 1880-talet och vi följer byborna i Pentinkulma genom jordtvister, strejker, inbördeskrig, Lapposkjutsningar, vinterkrig och fortsättningskrig. I centrum för de två första delarna står frågan om jorden: Ska torparfamiljen få bruka som sin egen den jord Jussi har brutit i kärret – eller ska den tillhöra prästen, eller rättare sagt prästfrun?
Det som upprörde sinnena 1960 var skildringen av inbördeskriget 1918 och den vita terrorn efteråt.
Somliga kritiker ville avfärda Linna som bitter rödgardistättling. Men faktum är att hans familj – hans far var kreatursslaktare – hade hållit sig utanför inbördeskriget. Själv hade Linna vuxit upp med den vita historieskrivning som fullkomligt dominerade både Sverige och Finland – faktiskt ända tills Linna började rota i arkiven och intervjua överlevande. Det blev alltså en romanförfattare och inte en historiker som bröt med myterna och lögnerna och skapade förutsättningen för en framtida nationell försoning kring Finlands blodiga historia.
En icke ringa andel i att Linnas böcker betyder så mycket för så många svenskar har översättaren, Nils-Börje Stormbom. Vill du veta mer om honom hittar du här en lysande intervju, som Jesper Högström gjorde 2002.
Hur Stormbom förmedlar musiken i Linnas dialektsprängda språk med hjälp av finlandssvenska munarter illustrerade Lars Huldén en gång i en uppsats där han jämför den svenska översättningen av Okänd soldat med dess engelska motsvarighet:
”Men jävlar kva dom skjuter me kanonen sina. Nu räcker e no int länge förrän vi e me.”
blir på engelska:
”Hell, listen to the gunfire. That´s where we’ll be soon.”
”Int na åv oss har kärnga” blir ”None of us has a wife” och ”Opp å drick tjaju, gossar” blir ”Tea, boys.” Stormboms översättning av Väinö Linnas språk är finlandssvenskans hyllning till finskan – och även ren svenska i knotig, sliten och uttrycksfull skönhet.
Går du ett par tre generationer tillbaka från dagens stockholmska it-konsulter och HR managers så hittar du tjuriga torpare och näriga bönder, som hos Väinö Linna. För tvåhundra år sen var Mellansveriges böljande åkrar ingenting annat än sura kärr som bröts upp och dikades av sörmländska motsvarigheter till Jussi Koskela. Samma lutherska återhållsamhet predikades på söndagarna för en lika bakfull församling. Fortfarande är det, åtminstone i praktiska yrken, efter arbetsinsatsen som man i första hand bedömer människan i Sverige.
För den svenske läsaren förefaller det som om Finlands dramatiska historia utspelas i ett sorts parallellt universum. Människor märkvärdigt lika oss, som historien formade annorlunda. Det missbrukade ordet ”broderfolk” har en betydelse.
Så har den äran på hundraårsdagen, Finland. Och tack för Väinö Linna och Nils-Börje Stormbom.
