Sean Banans fisar är briljanta
Martin Aagård: Fördomar mår bra av att förlöjligas
När jag satte mig för att försöka skriva en artikel om komiker som skämtar om invandrare i Sverige så hade jag egentligen bara en tydlig tanke.
Jag ville inte fastna i den gamla klyschan om att skratta ”med” eller ”åt” någon.
Maken till innehållslös kliché finns nämligen inte. Jag har aldrig skrattat med någon. Eller åt någon för den delen. Särskilt inte en komiker.
Skrattar jag åt Louis CK när han förklarar att hans barn är en idiot? Skrattar jag med Sean Banan när han släpper en fis? Skrattar jag med eller åt Ola Salo på Grammisgalan? Det är en åtskillnad lika märklig som McDonalds sopsortering. Muggen i ett hål. Allt annat i det andra.
(här gör jag en liten paus för skratt)
Humor är en av de mest komplexa konstformer som finns. Samtidigt är den så oerhört mätbar. Garv eller inte garv? Försöker vi förklara vad som hände så dör det. Man kan inte dekonstruera en fis.
Men hur skulle jag hantera det här ämnet?
Folk kommer att bli arga, det utgick jag från. Ståuppkomiker blir alltid arga om man försöker sätta in deras arbete i ett sammanhang som inte handlar om att de är genier, så jag undvek i största möjliga mån att diskutera dem.
Jag valde att inte skriva om rasistisk humor i allmänhet utan beslöt mig i stället för att göra en liten inventering av gestalten ”invandraren” i svensk underhållning. Vem var först? Vem kom sen? Vad gjorde de? För här finns en bra historia. En historia om hur bilden av ”invandraren” förändrats.
Humorn brukar ju ofta vara betydligt mer progressiv och vågad än annan kultur.
Damon Rasti blev arg och har nu svarat mig i Aftonbladet (i går) att man just ska skratta med, inte åt. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det betyder, men jag förstår att det är en välvillig tanke.
Tyvärr skapar han ett problem som inte finns.
Publiken skrattar av skäl vi aldrig begriper fullt ut. Det går inte att säga att ett skratt är mer diskriminerande än ett annat. Han skapar faktiskt fler problem som inte existerar eftersom han hittar på lite saker jag aldrig skrivit:
Jag har inte försökt reducera Soran Ismail till en komiker som vitsar om kurder. Please.
Jag har heller inte påstått att ”svenskar” ska bestämma vilken humor som är ”aktuell” eller inte. Dubbelplease.
Och slutligen påstår han att jag använder ordet ”invandrarkomiker”, det gör jag aldrig. Jag skriver om människor som skämtar om invandrare. Punkt.
Men för att förtydliga en sak: Lasse Lindroth må ha varit född i Iran, men skämtade om att han kom till Sverige på en bananbåt. Han använde sällan egna erfarenheter i sin humor utan byggde sin karaktär Ali Hussein på att vända på gamla klichéer om invandrare. Ibland kul, ofta inte. Svensk standup har blivit bättre sedan 90-talet.
Endast på en punkt ser jag att vi har en verklig men avgrundsdjup meningsskiljaktighet: Är det roligt när Sean Banan fiser eller inte? Jag vidhåller att det är briljant och att Sean Banan står för något nytt.
På sätt och vis är det lite sorgligt att Sina Samadi inte bara kan släppa sina pruttar och dra sina sexskämt utan att behöva påpeka att han spelar en invandrare, men jag tror att han gör en viktig insats när han gör det. Och där skiljer vi oss åt.
Damon Rasti vill att vi ska komma åt människors fördomar utan att skämta om dem. Jag tror fördomar mår bra av att dras upp i ljuset och förlöjligas.
Rasti menar att det är ett steg bakåt att människor med invandrarbakgrund uppträder som pajasar. Han påstår att vi har ett förflutet där invandrare tvingats vara pajasar i offentligheten. Det är faktiskt inte helt sant. Titta på humorhistorien. Sverige har till skillnad från USA ingen minstrel-tradition där vita skådespelare häcklade den svarta minoriteten. Den svenska humor-rasismen har verkat genom främst antisemitiska skämtteckningar och rasistiska sånger om afrikaner. Stereotypen ”invandraren” som underhållningsfigur är ganska ung.
”Do women have to be naked to get into the Metropolitan museum?” frågade den feministiska konstgruppen Guerilla girls på en affisch i slutet på 80-talet.
De visste att svaret var: ja.
Måste invandrare ha en rolig mössa för att få vara med i tv?
Både jag och Damon Rasti är oroliga för att svaret är ja, även på den frågan. Det är väldigt sorgligt om det är så. Men suget efter människor med invandrarbakgrund i media är så osannolikt stort att till och med buskishumor kan fylla det behovet.
Ett fåtal av mina läsare har vittnat om hur viktigt det har varit att få se invandrade komiker i tv. De har skapat lite stolhet. En liten känsla av delaktighet i tv-rutan. Till och med i de sämsta av tv-program.
Den svenska rasismen kommer inte att utrotas om Sean Banan vinner Melodifestivalen. Men något kommer att ha hänt.
I dag ingår Guerilla girls affisch i Metropolitans samlingar. Jag är övertygad om att Sean Banan kommer att ingå i museet över motståndet mot den idiotiska sverigedemokratiska epok vi genomlider just nu. Jag ägnade nämligen inte 90-talet enbart åt att titta på Dragan på pojkrummet med mina polare, som Rasti påstår. Mellan avsnitten pratade vi om representation. Hur viktig medias roll är för integration, jämställdhet och för att utrota homofobin. Man gjorde sånt på 90-talet.
I dagens islamhatande, nyliberala lyckorike är den frågan stendöd. Men jag hoppas den här debatten kan väcka den till liv en smula. För mig vore det en seger om svensk buskis blev en smula mer multikulturell. Om Sean Banan får göra lika många dåliga filmer som Åsa-Nisse.
Damon Rasti vill utnämna mig till Aftonbladet-turken och skratta åt mig. Det låter ju för bra för att vara sant. Sen den här debatten inleddes på Twitter har jag känt mig som en nyponfärsk ståuppare. Häcklarna har varit stenhårda. Jag behöver verkligen några garv från publiken.
Men det löser tyvärr inte det högst verkliga problemet med att vi behöver fler turkar på Aftonbladet.
För det är det vi egentligen vill ha, både Damon Rasti och jag.
