Katarina Frostenson måste avgå
I måndags skrev Dagens Nyheter för första gången ut ”Kulturprofilens” namn: Jean-Claude Arnault. Eftersom identiteten redan var spräckt i alla andra medier uteblev effekten, varför hanteringen måste betraktas som en väl medveten strategi för att uppnå andra sensationer.
DN namngav ju till exempel Sveriges förre talman, Urban Ahlin. Det var ett fall där ”källorna” blott utgjordes av hörsägen i flera led, som inte klarade av Medierna i P1:s granskning. Kanske var det så enkelt att Ahlins S-märka partibeteckning avgjorde publiceringsbeslutet.
Fallet med ”Kulturprofilen” är däremot ett gediget journalistiskt arbete av Matilda Gustavsson, men ändå dolde DN in i det sista den anklagades identitet.
På så vis fick Katarina Frostenson bära ansikte för sin mans handlingar, samtidigt som Forum skruvades samman med Svenska Akademien till en dekadent monolit. Storyn flög över världen och det är inte oförtjänt; Nobelpriset är en internationell angelägenhet.
I år blir det inget pris. Istället för att ledarmötena samlas kring mat och prat om kulturvärldens förvånade miner över att Hen fick priset!, möts de för att rösta om Frostensons framtid. Att de ens ska behöva göra det är kanske det största psykologiska mysteriet i det här dramat.
Frostenson borde klivit åt sidan direkt, eller åtminstone när åklagaren inledde en förundersökning om ekonomisk brottslighet i Forum. För att rädda Akademien, för att inte skämma ut sina bottenlöst lojala vänner, för att inte tappa det ansikte hennes man redan berövat henne. För att ta sitt ansvar som den vuxna människa hon är.
I dag förväntas även Akademien välja in två nya ledamöter. Det skulle förvåna om det inte blir riksmarskalk Fredrik Wersäll, tidigare president i Svea hovrätt. Och Aris Fioretos, som säkert skulle bli en utmärkt ny ständig sekreterare. Frågan är bara om det räcker för att gå vidare. Och för att försvara det självklara, att Nobelpriset i litteratur tillhör Svenska Akademien och ska delas ut 2019.
