Carl Bildts politik ruinerade Sverige
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-21
Är Carl Bildt den sämsta statsminister Sverige haft? Frågan infinner sig osökt när man läser Tommy Möllers nyanserade studie. Slutsatsen är inte Möllers. Men med Bildts egen måttstock – hans regering skulle ”lyfta politiken från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå” – är det svårt att inte se resultatet av hans regeringstid 1991–1994 som ett misslyckande av ovanliga proportioner.
När Bildt avgick uppgick statsskulden till 80 procent av BNP. Kronans värde hade sjunkit med 38 procent, en tredjedel av statsbudgeten finansierades med lån. Bildts Sverige hade alltså inte platsat i EMU.
När den ekonomiska krisen slog till hösten 1992 avfärdade Bildt den insiktslöst som ”semesterspekulationer av semestervikarier”. Följden blev stigande räntor och ett kraftigt valutautflöde. Bildts bristande handlag är väl omvittnat. Ett fasthållande av kronkursen kostade hela valutareserven. I valet 1994 förlorade de fem partier som utgjorde regeringsunderlaget – dit måste man, visar det sig, också räkna Ny Demokrati – 47 mandat. Den borgerliga enheten låg i spillror, Folkpartiet och Centern stod i kö för att samarbeta med Socialdemokraterna.
Bildts karriär hade fått en avgörande skjuts under 1980-talets ubåtshysteri. Som statsminister skrev han ett skarpt formulerat brev till Boris Jeltsin och krävde att kränkningarna skulle upphöra. Jeltsin avvisade Bildts påståenden om ryska ubåtar som naiva. Också inom sitt eget säkerhetspolitiska specialområde fick sig Bildts auktoritet en präktig törn när det visade sig att hans säkra indikationer var minkar.
Visst kan regeringen Bildt mätas med andra måttstockar. Hans ministrar utnyttjade skickligt de öppningar som socialdemokraterna skapat genom avregleringar och marknadsanpassningar för driva igenom friskolereformer och andra privata initiativ i offentlig sektor. Detta var inte Bildts frågor, men han fungerade till vissas överraskning väl som lagledare.
Men samtidigt kan man kanske hävda att det var Bildts bristande kompetens som bäddade för regeringens främsta framgång. Möller noterar att misslyckandet hösten 1992 ”öppnade för ett antal strukturella reformer”. I klartext: den usla krishanteringen drev fram omfattande sociala nedskärningar, karensdagar, ett försämrat pensionssystem, minskat bistånd och annat, väl i linje med den moderata politiken, och skapade dessutom ett krismedvetande med bäring också för kommande socialdemokratiska regeringar.
Men skapande statskonst? Nej, möjligtvis ruinartad.
Kjell Östberg
