Fulkultur – inget att skämmas för
Caroline Hainer om guilty pleasures – och varför ”Svenska Hollywood-fruar” och Celine Dion är värda att gilla på riktigt
”Men gillar du verkligen Chris Isaak på riktigt eller är det mer ett guilty pleasure?” löd frågan till mig. Med andra ord: har jag dålig smak på riktigt eller är jag åtminstone medveten om att jag har det?
Mitt sällskap tittade på mig, jag var tvungen att tänka över formuleringen: på riktigt eller guilty pleasure?
Vi njuter ofta av kulturella saker vi vet att vi inte borde uppskatta. Som en sentimental Celine Dion-ballad, jullåtar, en musikal med förutsägbart lyckligt slut, Paolo Coelho eller Paradise hotel. Alltså kulturyttringar som i allmänhet uppfattas som dålig smak.
Skammen ligger i det lättgillade och det som tilltalar den breda skaran. Det som har en touch av folklighet är nämligen sällan sofistikerat och detta bör vi vara medvetna om.
Så här i nyårstider brukar tanken på skuld och njutning vara extra närvarande. Det är nu vi ska sluta med alla våra dåliga vanor, köpa gymkort och läsa den prisnominerade romanen som legat på nattduksbordet i flera månader. Vi ska sluta lägga tid på Svenska Hollywoodfruar och Bonde söker fru eftersom det fyller vår hjärna med sockervadd. Vi ska strama upp oss både fysiskt och kulturellt och minska vår skam.
En gång i tiden hade det hela varit logiskt. De gamla grekerna höjde intellektet till skyarna och förkastade lusten och lättjan. Aristoteles hade fördömt Paradise hotel av den anledningen, inte nödvändigtvis på grund av innehållets natur.
Han hade fått medhåll från puritanerna och katolikerna som i lustan, förströelsen och njutandet såg djävulen själv. Det är därför lättja och frosseri listas bland dödssynderna.
Men frågan är hur relevant kopplingen mellan intellekt och skuld är i dag? Om guilty pleasure verkligen handlar om skuld varför skäms vi inte över hiphoplåtar med homofoba texter, Marquis de Sades sadistiska orgier eller Bret Easton Ellis våldsodyssé American psycho i så fall? Shakespeares Titus Andronicus innehåller övervåld, våldtäkt, stympning och sadism utan like men brukar sällan ses som en skamlig njutning. Inte heller fotbollstittande, en tidskrävande och fysiskt onyttig aktivitet, som ibland slutar i läktarvåld och trakasserier. Någonting man inte kan anklaga vare sig Celine -Dion-ballader eller Bonde söker fru för. Med andra ord: vad är det som bestämmer vilka kulturyttringar som ska skambeläggas och inte?
Uttrycket ”guilty pleasure” märktes för första gången i skrift i New York Times 1860 i en beskrivning av en bordell
Jo, för vad som kan kallas högklassig kultur bestäms av samtiden utifrån komponenter som etnicitet, klass och genus. Uttrycket ”guilty pleasure” märktes för första gången i skrift i New York Times 1860 i en beskrivning av en bordell.
I dag hittas övervägande många guilty pleasures bland företeelser som gillas i huvudsak av kvinnor, oavsett om de är kommersiellt framgångsrika, uppskattas av generationer eller blir föremål för analys. Framgångsrika industrier för och av kvinnor, som Gwyneth Paltrows livsstils-imperium Goop och Twilight-serien, ses som bagateller trots monetär supersuccé. Man hör inte samma sak om Star wars-sagan, Star Trek, mikrobryggerier eller barbershops.
Många av dagens guilty pleasures härstammar från 1990-talets stora distinktion mellan fin- och fulkultur. Amerika utvecklade under decenniet en popkultur med en nästan defensiv självdistans och ironi som signalerade ”det här är inte bra på riktigt, vi vet”. 1990-talet födde musikvideos, långa skjortsnibbar och polyester, reality-serier, en ”easy listening”-vurm och Britney Spears. Det var rena kapituleringen: ”ja, dålig smak men än sen då, det svänger ju?”.
Ord som ”chick-lit” och ”chick-flicks” (romantiska böcker och filmer) föddes i samma veva. De signalerar att de är riktade till kvinnor och därmed lättviktiga och dåliga. 2001 valde Oprah Winfrey Jonathan Franzens roman Tillrättalägganden till sin bokklubb. Det uppskattades inte av författaren som menade att det skrämde bort manliga läsare eftersom män ”ser Oprahs bokval som böcker för kvinnor och därför aldrig skulle röra dem”. (Franzen bad senare Oprah om ursäkt när hennes bokval gav honom ett rejält uppsving i försäljningen.)
Varför känner sig dessa mäktiga kvinnor skuld över att de njuter av mat och reality-tv?
Om man tänker att denna text är en feministisk konspirationsteori kan man gärna läsa magasinet The Cuts sammanställning från 2017, där 25 kända kvinnor hade beskrivit sina guilty pleasures. Tio av dem svarar olika typer av mat. Jordnötssmör i Martha Stewarts fall, vispgrädde när författaren Maya Angelou får välja. Resten nämner reality-shower och filmer för ungdomar.
Varför känner sig dessa mäktiga kvinnor skuld över att de njuter av mat och reality-tv? Är det för att kvinnor bör stå emot sina impulser att stoppa i sig saker och bli tjocka? Är det för att en prisbelönt författare måste påpeka att hon såklart kan skilja på bra och dålig kultur?
Visst, det är hårdraget men det jag vill komma åt är att skuld och skam är någonting som definieras av vår samtid men också av vilka vi är och vad vi förväntas tycka om. Skulle man få samma svar från 25 mäktiga män? Skulle de nämna ”en stor klick vispgrädde” som deras främsta guilty pleasure?
Det vore i så fall onödigt och sorgligt, på samma sätt som det är det när kvinnorna säger det. I dag är psykologer världen över dessutom överens om att skuld i förhållande till njutning inte hjälper oss att göra bättre val. Känner vi skuld när vi äter en semla kommer det inte få oss att välja bort semlan nästa gång. Snarare har skulden en förmåga att i stället leda oss till mer synd, vi har redan syndat så vi kan lika gärna göra det igen, vare sig det handlar om en semla till eller ytterligare ett avsnitt av Paradise hotel. Vi är ju redan förtappade.
Vad vi borde göra i stället, menar psykologerna, är att njuta för njutningens skull och se vår lockelse för vad den är. Detta gäller i synnerhet våra kulturella guilty pleasures. För när vi bäddar in vår njutning i en ursäkt är vi inte helt ärliga med oss själva. Vi vågar inte stå för den vi är, för vår smak. Det är inte konstverket, boken eller tv-serien vi nedvärderar när vi säger så utan oss själva. Är det någonting våra nyårslöften och vår chans till en nystart handlar om så är det ju självförbättring. Och där borde fullständig ärlighet ingå.
Så mitt svar på frågan om på vilket sätt jag gillar Chris Isaak är svaret givetvis ”på riktigt”. Finns det något annat sätt?
