Högerradikalism – det nya normala

På 20 år har de högerradikala vunnit egen makt – och fått andra partier att driva deras politik

Jimmie Åkesson vid grek-turkiska gränsen, där han delade ut flygblad till flyktingar som sa att ”Sverige är fullt”.

Sommaren 2008 initierade jag tillsammans med övriga redaktionen en artikelserie om högerradikalismen i Europa här på Aftonbladet Kultur. Vi var oroade över att Sverigedemokraterna tagit tre procent i valet två år tidigare.

Olle Svenning och Drude Dahlerup rapporterade om hur de etablerade partierna övertagit högerradikal politik och retorik i Frankrike respektive Danmark. Ali Esbati varnade för hur den norska borgerligheten förberedde ett maktövertagande med hjälp av Fremskrittspartiet, och Ulrike Herrmann pekade på hur den rasistiska grogrunden fanns även i det då förskonade Tyskland – landet väntade bara på rätt parti. 

Vi tyckte vi var sent ute med vår varning. Men det vi såg var bara en västanfläkt från framtiden.

I själva verket befann vi oss i inledningen till vad den holländske statsvetaren Cas Mudde, en av världens främsta auktoriteter i ämnet, i sin nya bok The far right today kallar den fjärde vågen av högerradikal mobilisering. Efter efterkrigsdecenniernas övervintrade Hitler-kramare, de senare skattehatande populistpartierna och 90-talets högerradikaler står vi nu med en verklig politisk kraft som är här för att stanna.

”The far right today” är en mycket tillgänglig introduktion till extrem- och radikalhögern, lyckligt befriad från alla multivariata regressionstabeller. Mudde går pedagogiskt igenom centrala begrepp och rörelser och lyckas skapa en viss klarhet i vad forskningen vet och inte vet.

Det mesta tyder på att de både proteströstar och faktiskt stödjer de högerradikala idéerna

Den borde inte bara läsas av en intresserad allmänhet, utan också av de debattörer som felaktigt fått för sig att högerradikalismen drivs fram av fattiga arbetare som proteströstar på grund av ekonomiskt missnöje.

I själva verket är väljarna tämligen socialt heterogena, i synnerhet för större partier. Det mesta tyder på att de både proteströstar och faktiskt stödjer de högerradikala idéerna. Beläggen är överväldigande för att det är motståndet mot invandring och mångkultur, som antas hota deras kulturella identitet, snarare än ekonomisk oro, som driver dem till valurnorna, även om de två fenomenen kan hänga samman.


Den fjärde vågen har götts av de amerikanska krigen mot muslimska länder och terroristhoten, av finanskrisen och den så kallade flyktingkrisen, som alla utnyttjas skickligt av de politiska entreprenörerna, och den utmärks av av hur -högerradikalismen flyttat från marginalerna till politikens centrum.

Det har skett på två sammanhängande sätt: genom att de själva erövrat makt, och genom att de påverkat de andra partierna.

Minns gärna hur det såg ut för tjugo år sedan. SD var fortfarande en nazistisk sekt, som precis lagt av sig uniformerna. Dansk Folkeparti var ett nystartat småparti. När österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), grundat av gamla nazister, upptogs i landets koalitionsregering skälvde hela EU till och iscensatte en bojkott. Ytterhögern i en europeisk regering var något otänkbart.

Sedan dess: Ungern, Polen, Norge, Finland, Österrike, Italien, Bulgarien, Grekland. Och förstås USA, Indien och Brasilien. Men vad värre är: Det behövs inte längre några högerradikala partier för att bedriva högerradikal politik.

Det är den deprimerande slutsatsen i Muddes bok. Politiken har losskopplats från partierna, skriver han.

Det började lite försiktigt med att andra partier, främst konservativa, övertog problembeskrivningar och retorik. Men de skarpa förslagen var ofta trubbiga. Det fanns ett stort gap mellan ord och handling. ”Man spelade ut, men drog sedan tillbaka rasistkortet”, med den cypriotiske statsvetaren Antonis Ellinas ord.

Det gapet sluts nu, när konservativa, -liberala och ibland socialdemokratiska partier omsätter de högerradikalas idéer i praktisk politik, möjligen i något urvattnad form, menar Mudde.

Så ser en hegemoniomdaning ut.


Kanske måste man nu sluta ursäkta de traditionella partierna med att de ”bara” agerar strategiskt och ”egentligen” inte menar vad de säger och gör?

Tar man den insikten på allvar, kan det få långtgående konsekvenser för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen. För att ta Sverige: när moderater och kristdemokrater nu förbereder ett maktövertagande med hjälp av SD, lägger sig så nära deras politik att sömmarna inte längre syns. När ledande partiföreträdare som Ulf Kristersson och Tobias Billström publicerar öppet flyktingfientliga propagandabilder, måste de då inte behandlas som en direkta motståndare, som måste bekämpas och som man aldrig kan samverka med?

Åkessons famösa flygblad om att Sverige skulle vara fullt hade lika gärna kunnat tryckas när SD grundades 1988

Och måste man inte slutligen ge upp tanken på att Socialdemokraterna skulle vara ett värn mot högerradikaliseringen av landet? När en socialdemokratisk statsminister gång efter gång upprepar att ett redan mycket lågt flyktingmottagande måste minska dramatisk, eller en migrationsministers första reaktion när han ser nödlidande människor vid grekiska gränsen är att bedyra att vi aldrig ska tillbaka till 2015. Och när andra partiföreträdare anser att man bör ta efter det danska systerpartiets migrationspolitik, möjlig att skilja från Dansk Folkepartis bara med lupp, eller förespråkar tiggeriförbud och inskränkningar i asylrätten som skulle omkullkasta både EU-direktiv och flyktingkonvention.


Orsaken till konvergensen är inte att högerradikalerna själva skulle ha mildrat sin politik nämnvärt. ”Forskningen visar”, skriver Mudde, ”att det mer är konsekvensen av att mainstreampartier radikaliserats än av att populistiska högerradikala partier skulle ha modererat sig. Faktum är att den populistiska radikalhögern knappt har modererat sig alls de senaste decennierna, ens när man suttit i regering.”

Det är lätt att hålla med. Jimmie Åkessons famösa flygblad om att Sverige skulle vara fullt hade lika gärna kunnat tryckas när SD grundades 1988.

Viktigare är att partierna dels försöker vinna (tillbaka) väljare, dels erövra regeringsmakten, antingen genom att samverka med högerradikalerna eller genom att i vart fall hota med det – ett sjaskigt strategispel som borde vara främmande för den som berömmer sig av humanism och bekänner sig till liberal demokrati.


Men det finns också en mer grundläggande förklaring: den högerradikala idévärlden är inte så unik som man kan få för sig, utan brett förankrad i vår typ av samhälle. Knappast någon ifrågasätter ju till exempel nationalstatens rätt att bestämma över sina gränser, eller att medborgare har andra rättigheter än utlänningar. Ingen skulle väl förneka att familjen som institution är en bärande del av vårt samhälle eller att brottslingar ska straffas, och så vidare. Denna idé om högerradikalismen som en ”patologisk normalitet”, med direkta kopplingar till samhällets mittfåra, är en av Muddes käpphästar sedan länge.

Det gör det svårare för de etablerade partierna – särskilt den konservativa högern – att värja sig mot de radikaliserade versioner som SD och andra presenterar. Det handlar, i de flesta fall, om en gradskillnad, inte en artskillnad, som Mudde uttrycker det, ett sluttande plan.

De konkreta effekterna är svåröverblickbara. Det är ju en sak i länder där radikalhögern har ensam majoritet, som Ungern, där de snabbt och effektivt monterat ner alla konkurrerande maktcentra och är på god väg att avskaffa vad vi brukar mena med en fungerande demokrati. Men för det mesta är de ju i opposition, ”bara” den mindre parten i en koalitionsregering eller agerar stödparti. Då är det svårare att mäta, särskilt i denna tid av konvergens till höger, där det blir allt knivigare att urskilja partigränserna i det blåbruna blocket.

Cas Mudde berättar att han själv så sent som 2012 betraktade radikalhögern som ett ”relativt litet irritationsproblem” för liberaldemokratierna i Västeuropa, men nu fått omvärdera detta.


Jag umgås själv med tankar på exil, för den händelse vi skulle få en SD-stödd regering

Att de haft genomslag på den politiska dagordningen och påverkat andra partier är ju nu uppenbart, en utveckling som inte minst har den direkta effekten att de som riskerar att drabbas av högerradikalernas politik, som muslimer, judar, romer, invandrare, hbtq-personer, feminister och vänsteraktivister blir uppskrämda och kanske tappar förtroendet för statsapparaten. Jag umgås själv med tankar på exil, för den händelse vi skulle få en SD-stödd regering.

I den nyutkomna antologin Do they make a difference? försöker ett drygt dussin forskare mäta vilket genomslag de högerradikala partierna fått i olika länder i sina hjärtefrågor invandring, lag och ordning och europeisk integration. De tar sig också an den infekterade frågan om högerradikalerna får mer eller mindre inflytande om de ingår i en regering. Kan de tämjas av att tvingas ta ansvar?


Slutsatsen är att forskarna inte riktigt vet. Det ser olika ut i olika länder, men resultaten lutar ändå åt att ytterhögern förmodligen har mer konkret genomslag när de agerar stödparti än när de ingår i en regering – men det beror nog mest på att Dansk Folkeparti varit så framgångsrika.

Mer förvånande är att det största genomslaget inte sker inom invandringspolitiken. Det beror på att handlingsutrymmet där är kringskuret av internationella överenskommelser och näringslivets behov av arbetskraft. 

När österrikiska Frihetspartiet till exempel upptogs i en koalitionsregering 2017 var ett av de första besluten man tvingades fatta att utöka arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU. Näringslivets behov styrde. Kommersens hårda verklighet rådde frihetspartisterna inte på.

När radikalhögern får regeringsmakt begränsas invandrarnas rättigheter, men inte invandringen som sådan

Mest intressant är en studie av den schweiziska statsvetaren Philipp Lutz, som jämfört 18 västeuropeiska länder mellan 1990 och 2014. Hans slutsats är att det snarare främst är integrationen höger-radikalerna kan påverka. ”När radikalhögern får regeringsmakt begränsas invandrarnas rättigheter, men inte invandringen som sådan” skriver han.

De kan förbjuda slöjor och minareter, dra ner på olika former av ersättningar, försvåra inträdet i socialförsäkringarna, begränsa rätten till skola och sjukvård, och på andra sätt försöka etablera ett slags etnokrati, där invandrade förvandlas till andra klassens invånare också på pappret.

Jag skulle påstå att samma sak gäller i Sverige. Hur många flygblad Jimmie Åkesson än delar ut till syriska flyktingar kan SD knappast förverkliga sitt invandringspolitiska mål om ”minusinvandring”, det vill säga att fler ska förmås att lämna landet eller deporteras än som flyttar hit. Inte ens de egna väljarna kan väl tro på det?

Det skulle snabbt knäcka den svenska ekonomin och förmodligen tvinga oss att öppet bryta mot såväl EU:s direktiv som FN:s konventioner.

Men de, eller deras copycats med andra partibeteckningar, kan göra livet riktigt jävligt för dem som redan bor här.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.