Kultur

Låt oss fira de döda

avCarl-Michael Edenborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Carl Michael Edenborg läser Torbjörn Tännsjös bok om döden och hittar ett förakt för svaghet

1 av 2 | Foto: LINA SIKSJÖ
Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö.

Under allhelgonahelgen flammar begravningsplatserna av ljus och lyktor. Men inte många bekymrar sig om helgon. Det är de döda förfäderna som uppvaktas.

Vi tänder eldar på gravarna för att minnas de döda, för att påminna dem som kommer efter oss att de skall minnas oss, men också för att skrämma de döda så att de inte återvänder från sin Stora sömn och skrämmer skiten ur oss.

När skall Sverige dumpa helgonen och säga som det är? Om kanelbullens dag finns, borde landet kunna unna sig en De dödas dag, rimligen på söndagen efter Alla helgons: en dag för kranier av socker och morbida parader! För den behövs. Etnologin lär oss att hanteringen av dem som dött och dem som kommer att dö är en svår sak.

Kanske blev människan en gång så rädd för döden att hon började tänka? När vi tänker på döden tänker vi på slutet för tänkandet. Död är den som inte längre tänker, vars hjärna har kallnat.

Det låter inget vidare. Ändå längtar många efter den kylan. De vet naturligtvis inte vad den är: ty när vi är och där vi är, då och där är inte döden.

Det var det som lät greken Epikuros påstå att döden inte var något att frukta.

Ändå längtar många efter ett tillstånd utan olycka, stress och ångest, kanske rent av utan dödsskräck. Möjligen ekar i denna längtan ett minne av en glömska (som Augustinus kallar det), minnet av hur vi glömt den tiden som var innan vi blev till.

För moralfilosofen Torbjörn Tännsjö finns dödsskräckens tröst i rationella argument ordnade enligt en strikt logik. I sin senaste bok Filosofisk tröst - En bok om döden försöker han hantera rädslan för döden, främst andras, kanske sin egen.

Hans traktat skänker liv åt de döda, från Sokrates och Epikuros och fram över Schopenhauer, Nietzsche och von Wright. Dessutom utsträcker den författarens eget liv utöver de biologiska gränserna.

Ändå anger han biologin som gränsen för sin filosofi, som brukar kallas utilitarism. Det är till evolutionen han vagt hänvisar när han försöker hitta en grund för dess axiom: att det goda ligger i att så många människor som möjligt är nöjda och glada.

Tännsjö är en filosof som hellre diskuterar sakfrågor än språk, men han har förstås sina favoritord. Positivt laddade är "sund", "hederlig" och "förnuftig". Negativt laddade är "sjuk", "galen" och "pessimistisk".

Intressant nog är det vissa ordkategorier som knappast förekommer, exempelvis "varierande", "unik", "extrem". Ändå skulle Tännsjös egen text kunna beskrivas som udda. Inte minst i de många diskussioner som tar sin utgångspunkt i fysikens mer öververkliga bidrag, som parallella universa, rumtidkorvar och evigt liv.

Särskilt rumtidkorvarna gillar Tännsjö. Tanken på tiden som den fjärde dimensionen innebär att det som har hänt och det som skall hända och det som händer alla tre är verkliga. Detta i sin tur innebär att en människa som levt inte kan dö. Häpp.

Tännsjös utilitarism är kvantitativ, det vill säga att den vill mäta livets värde, helt i enlighet med vår tids mest konventionella värderingar. För att detta ska fungera måste lyckan kunna läggas i en vågskål och olyckan i en annan. Därefter skall antalet livsår appliceras på resultatet. Slutligen får vi fram ett tal som visar om en viss människas liv är värt att leva eller ej - om det är bättre för henne att leva eller vara död.

Detta kvantifieringsvansinne leder bland annat till att Tännsjö förlorar sig helt i oändlighetsbegreppets besynnerliga möjligheter att bevisa vad som helst. Och till att ägna ett helt kapitel att fundera över vad som hänt om han fötts två år tidigare.

Tännsjö ser sig ibland mer som läkare än filosof: han skiljer friskt från sjukt, ställer diagnos och ordinerar botemedel.

Själv tillhör han dessutom den utvalda skaran som inte fruktar den personliga döden men känner en fruktansvärd sorg inför tanken på att mänskligheten eller motsvarande grupp av kännande organismer (till exempel grisar) skall förintas.

Tännsjös traktat inleds med Herbert Tingsten och avslutas med Herbert Tingsten. Denne legendariske liberal och tidningsman väckte visst uppseende på 60-talet när han naket skildrade sin starka dödsskräck. Tännsjö börjar försiktigt: "Vad Tingsten behövt, för att tröstas, var kanske en dos tidsfilosofi." (Det vill säga tanken på rumtidkorvar.) Men mot slutet av sin traktat blir filosofen tvärare. Till slut avfärdar han människor som fruktar den personliga förintelsen som "irrationella", "patologiska", "egoistiska", "patetiska" och rakt av "galna", inte minst därför att de sätter sig själva över kommande generationer.

Filosofens iskalla förakt för svaghet blir plötsligt iögonfallande. De avvikande elementen måste botas. Först skall de sättas på antidepressiva piller. Därefter skall de få lära sig om Tännsjös rumtidkorvar.

Genom denna omprogrammering blir de förhoppningsvis hederliga och sunda.

Här visar filosofen upp en manlig, "bister", dödsföraktande hållning som befinner sig väldigt långt ifrån både den konkreta dödens och den konkreta skräckens alla former.

Dessutom angriper Tännsjö i Tingsten en fallen, en död. En som inte kan försvara sig.

Vem talar för de dödas sak? De döda utgör en påfallande utsatt grupp i samhället.

Inte minst därför vill jag upprepa mig: Låt oss införa en De dödas dag - ett tillfälle för oss alla att frukta, sörja och skratta i vår enastående förmåga till galghumor.

Jag tror det skulle vara till större tröst än när en filosof skäller ut dig för att du är egoistisk när du fruktar döden.

"Detta i sin tur innebär att en människa som levt inte kan dö. Häpp."

ARTIKELN HANDLAR OM