Mozart, det lilla undret

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-04

CLAES WAHLIN lyssnar på 1700-talet

"Jag tänker inte längre tala om denna musik: ni känner den... de fruktansvärda skriken, de långa bölanden som genljuder i teatern under föreställningen. Man ser aktriserna, nästan i konvulsioner med våld rycka upp dessa sina lungors gnällande, nävarna är knutna mot bröstet, huvudet bakåtkastat, ansiktet uppflammat, blodkärlen svällda, magen pumpar..."

Också de som i dag har svårt för operakonsten ler kanske instämmande åt Rousseaus parodi i brevromanen Den nya Héloïse, en parodi som inte saknade allvar, då han kom att alltmer ogilla denna snabbt framväxande konstform.

Under 1700-talet förändras musikens sociala roll radikalt. Vad som i dag kanske anses självklart var för 300 år sedan obegripligt. Det är först i slutet av 1700-talet, när symfoni-formen börjar accepteras, som musiken blir något man kan lyssna till för dess egen skull. Innan dess har musiken bestämda funktioner, som att ära Gud eller hylla konungen. Alla dessa gudar som antika hjältar som figurerar i barockoperan är oftast, som hos den nu också i Sverige aktuelle Jean-Philippe Rameau, den konventionella metoden att hylla monarken.

Charles Burney (far till romanförfattarinnan Fanny Burney) är ett namn som ofta dyker upp i cd-konvolut till 1700-talsmusik. Anledningen är hans dagboksanteckningar från sina musikresor under 1770-talets första år. Medan andra engelsmän for till Rom för att rita av antika lämningar, begav sig Burney till Italien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna för att med egna ögon (och öron) bilda sig en uppfattning om musiklivet. Något senare börjar hans musikhistoria publiceras, en historieskrivning som intill denna dag stått modell för liknande översikter.

Musikhistorikern Jan Ling har tagit samma resrutt, med någon extra avstickare, i sin underhållande och informativa En rundresa med Charles Burney. Det är under 1700-talet som musiken sekulariseras, kyrkan är fortfarande viktig, men alltsedan 1600-talet gör de världsliga hoven anspråk på att njuta av den. När sedan borgerligheten tar plats, ungefär samtidigt som Burney är ute och far, då närmar vi oss en situation mellan publik och musik som vi alltjämt, minus den inspelade musiken, lever med.

Det är mot bakgrund av ett av dessa berömda gräl kring hur och vad operan skulle bestå av som det inledande Rousseau-citatet ska läsas. Är musiken eller poesin det viktiga i en opera? Vilken plats har improvisationen, divornas - sopraner som kastrater - krav på att drilla för drillandets och applådernas skull? När det grälas, ja, då handlar det i alla fall om något som anses äga betydelse.

Sedan alla dessa möten, som det med en Mozart som knappt lämnat målbrottet om vilken Burney i ett brev hem meddelar att påven har "dubbat det lilla undret till riddare". Och om musikers och kompositörers låga status, närmast kan deras position jämföras med dagens hantverkare: skickliga men ett slags tjänstefolk.

Lings översikt är en utmärkt introduktion till en musikhistorisk epok som lätt hamnar i skuggan av 1800-talets romantik. Måhända kan boken stimulera till det intresse för epokens musik som på kontinenten sedan decennier är omfattande.

Musikhistoria

Claes Wahlin