Vi ser framtiden som våra utsugna kolonier
Longtermismen kan flytta fokus i den stagnerade klimatdebatten
När FN:s generalsekreterare nyligen föreslog inrättandet av en global ombudsperson för framtida generationer öppnades en politisk dimension få hittills haft ork att ta in: den långsiktiga framtidens krav på moralisk utveckling.
Klimatkrisens allt mer genanta avklädning av det kollektiva beslutsfattandet breddar just nu insikterna om att precis som tidigare civilisationer lär också vår gå under.
Givet alla värden som skapats är tanken på en civilisationskollaps förstås brutal, men inte i närheten så fruktansvärd som tanken att människan som art skulle försvinna från planeten – ett perspektiv som nu aktualiserats med de tusentals AI-forskarnas globala varning för ”risken att AI förintar oss”.
Hur förhåller sig det negativa värdet av en civilisations undergång till det negativa värdet av mänsklighetens undergång? Om man fokuserar det senare – är i så fall AI-kollaps eller pandemier initierade av bioterrorister större hot än den globala uppvärmningen? Och leder en diskussion om den sortens frågor till en historiskt förödande whataboutism: en bagatelliserande relativisering av dagens klimat- och rättviseutmaningar som i sin tur bär drag av fascism?
Frågorna är intressanta och har med det brittiska begreppet longtermism nu nått även svensk kulturdebatt. I en rad inlägg – som mest långtgående av Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson (5 feb) – har ”filosofiinriktningen longtermism” diskuterats upplysande men dessvärre också med flera missuppfattningar det vore bra att rensa ur debatten.
Longtermismens grundtanke är – varken mer eller mindre – att liv långt in i framtiden inte är mindre viktiga än liv nu. Precis som geografiska avstånd saknar etisk relevans är det inte en mindre tragedi om barn far illa om hundra år jämfört med om det händer nu.
Och när klimatforskaren Johan Rockström konstaterar att vår aktuella klimatignorans är som att ”jonglera med brinnande facklor farligt nära en bensinstation” bör tidshorisonten för det beteendets moraliska konsekvenser inte vara hundra utan tusentals år. Eftersom betydelsen av det människor i dag gör, eller underlåter att göra, beror på hur ”stor”, i moraliska termer, framtiden är.
Sådant tänkande leder förstås till enorma matematiska övningar som lätt blir stolliga, särskilt som räknenissarna ofta är inkapslade manliga elitmiljöer genant oskolade i relevanta discipliner som sociologi, ekonomi och idéhistoria. Men metodproblemen gör inte grundtanken svag. När etiken utvecklas, vanligen med filosofi, vidgas ofrånkomligen de moraliska cirklarna i fråga om rum, tid och art – varpå människans plikt att visa hänsyn expanderar.
Visst leder det till etisk yrsel att det ibland kan vara rimligare att rädda en indisk by snarare än en svensk eller att värdera ett okänt antal framtida samhällen högre än ett känt antal existerande – men det ger också nödvändig träning i just det longtermismen kan befrukta en stagnerad klimatdebatt med: en bred flytt av fokus från den idealistiska individualismens förödande upptagenhet med vad jag kan göra för att ”rädda klimatet” till vad som faktiskt hjälper. Till vad som får konsekvenser. Oavsett vem som kan ta åt sig äran.
En annan, mer befogad, källa till varningar för longtermismens aktuella framfart på inflytelserika universitet handlar om dess förmenta ”vetenskaplighet”; ett slags kall och teknokratisk föreställning om att det skulle gå att modellera fram vilka åtgärder som är de bästa. Särskilt en konsekvens av den sortens matematiserad moral kan framstå som obehaglig; att dagens människor kan ha en plikt att använda resurser som med säkerhet kan hindra lidande här och nu för att i stället förhindra rätt osannolika tragedier i framtiden, så länge dessa är tillräckligt omfattande.
Att på så vis låta en liten sannolikhet för vad som eventuellt kan hända långt fram trumfa verkligt lidande här och nu är givetvis svårsmält och moralfilosofiskt utmanande. Samtidigt är det inget nytt. När engelsmännen under andra världskriget knäckt tyskarnas enigmakod valde de ibland att inte agera utifrån information om att exempelvis en fartygskonvoj skulle angripas, vilket ledde till att hundratals eller kanske tusentals sjömän dog. Skälet var att risk fanns för att ett ingripande skulle avslöja för tyskarna att koden knäckts, vilket skulle förlänga kriget och medföra ännu fler döda och skadade. Iskall beräkning, absolut. Fel enligt vissa. Rätt enligt andra. Men oavsett syn utesluter inte räknandet att det i grunden är medkänsla som motiverar tänkandet.
Den viktigaste invändningen mot longtermismen och dess besläktade tankeströmning effective altruism (EA) handlar emellertid inte om framtiden utan om vår tid och idéernas paradoxala roll i den. I vänstermagasinet Arena utnämndes en av longtermismens aktuella storsäljare, Oxfordfilosofen Will MacAskills bok ”What we owe the future”, till en av ”samtidens viktigaste böcker” medan Karin Pettersson i Aftonbladet kallar den ”nästan helt tom och politiskt potentiellt farlig i sin brist på maktanalys och kritiska perspektiv”.
Avancerad samhällskritik finns helt enkelt inte hos personer som Hans Rosling, Melinda Gates, Barack Obama eller Will MacAskill
Det är dessvärre sant att betydande delar av inte bara dagens analytiska filosofi, utan akademin som sådan, är ”tom” på maktanalys och strukturkritik. Men dessbättre pågår sedan länge en EA-kritisk diskussion om evolutionär respektive revolutionär förändring av makt och institutioner. Den som likt traditionell socialdemokrati väljer att ligga an snarare än revoltera mot en tillväxtorienterad marknadsekonomi i hopp om framtida välfärdssprång kommer alltid, ofta med rätta, att kunna anklagas för naivitet. Avancerad samhällskritik finns helt enkelt inte hos personer som Hans Rosling, Melinda Gates, Barack Obama eller Will MacAskill – men nyttan de på marginalen kan göra är betydande.
Den som bryr sig om klimatkrisens aktualitet och långsiktighet får emellertid snart syn på ett besläktat problem av mer betydande art än enskilda filosofers apolitiska naivitet, nämligen hur fakta kommer till. EA-rörelsen, inte i samma utsträckning longtermisterna, bygger sina väldiga räknesnurror på evidens. Sådant man vet. Faktiska uppgifter om vad som ”minskar lidande” hamnar i modeller, kurvor och ekvationer som får sociologer att småle. För även forskningen, inte minst den som ska lyfta mänskligheten ur klimatkrisen, rör sig i ett traderat rum dominerat av pengar, män, natur och teknik – vilket i sin tur också präglar det globala kunskapssökandets inriktning.
Nytända världsförbättrare som åberopar evidens är såklart bättre än de som åberopar tro, men även evidens produceras i linje med människors makt och preferenser. När Johan Rockström och Owen Gaffney i sin bok ”Jorden” konstaterar att deras analys om klimatkrisens lösning ”bara tar hänsyn till planetens fysikaliska och biologiska realiteter, inte till nationalstaternas geopolitiska realiteter” säger det något om human- och samhällsvetenskapernas svårigheter att hävda sig på evidensmarknaden.
Att tech-miljardärer och matematiskt lagda etiknördar funnit varandra under EA- eller longtermism-fanan är alltså ett marginellt symtom på ett gigantiskt strukturproblem.
Varje år publiceras tre miljoner vetenskapliga artiklar, en var tionde sekund. Mer än 70 000 artiklar har publicerats om ett enda protein kallat p53. Det finns över 10 000 artiklar om algoritmer för självkörande bilar. En rörelse som EA, upptagen av bevisad effekt, blir därför per automatik både progressiv och konservativ; framåtsträvande och upplysningsorienterad i sin betoning av vetande i stället för tro och hopp, bakåtsträvande och barnslig i sin okritiska hållning till det existerande vetandets villkor och ekonomiska gångbarhet. Att tech-miljardärer och matematiskt lagda etiknördar funnit varandra under EA- eller longtermism-fanan är alltså ett marginellt symtom på ett gigantiskt strukturproblem. Som rör oss alla.
Den som vill måla ut longtermister som ett blåögt gäng välgörenhetsentusiaster som sitter i Elon Musks knä och rabblar siffror om ”de levandes värde om en miljon år” medan den senmoderna kapitalismen accelererar mot en slutlig fossilkatastrof före sekelslutet kommer lätt hitta citat till karikatyren. Men en mer seriös analys skulle behandla tänkandet som en nödvändig skärpning av frågan om social rättvisa. Den nu levande mänskligheten, kan man tänka, förhåller sig till framtidens avlägsna generationer ungefär som kolonialmakterna förhöll sig till kolonierna: exploaterar och föröder deras resurser och ger dem ingen möjlighet till inflytande över besluten över deras egna liv.
Det är en moraliskt och politiskt ohållbar ordning. Inte bara, men bland annat, för att ”storleken” på framtidens levande intressen är oändligt mycket större än den på de nu levandes. En sådan insikt är möjligen trivial, men dess påföljande påbud kan rimligen inte tas som intäkt för uppskjutna åtgärder – tvärtom.
Folke Tersman är filosof och Magnus Linton är författare. Båda är verksamma vid Institutet för framtidsstudier
