”I Danmark har vi statsrasism”

Litteraturpristagaren Jonas Eikas hårda angrepp på Mette Frederiksen – läs hela talet

Den danske poeten Jonas Eika Rasmussen mottog i går kväll Nordiska rådets litteraturpris för sin diktsamling Efter solen. Ett av Skandinaviens tyngsta litteraturpris på 350 000 kronor. 

I sitt tacktal riktade han hård kritik mot den danska statsministern Mette Fredriksen (S) som satt i salen strax intill Stefan Löfven. 

Här är Eikas tal i sin helhet.

Danske poeten Jonas Eika Rasmussen angrep i går  statsminister Mette Frederiksen i direktsändning

Jag står här med tacksamhet och ömhet gentemot dem som jag delar mitt liv med, de som inspirerar mig, de som jag tänker tillsammans med, de som jag gör politik och litteratur med, de som jag organiserar mig tillsammans med.

Boken som får detta pris finns också till på grund av dem. På grund av människor som använder sina krafter, inte till att tjäna den härskande ordningen eller till att inta en lönande ställning inom den, utan för att de tror och hoppas på en annan.

En kultur som inte vilar på patriarkala maktförhållanden, en gemenskap som inte är beroende av uteslutning av andra på rasistiska grunder, ett klasslöst och maktfritt samhälle där våra skapande och kärleksfulla krafter inte tjänar staten och kapitalets dödsmaskiner utan tjänar oss alla och livet i alla dess former, mänskliga likaväl som ickemänskliga.

Jag tror att den rasistiska och islamofobiska nationalism som för närvarande vinner terräng i de nordiska nationalstaterna är beroende av vithet


Jag tror att det i litteraturen finns en dröm om ett språk som inte är beroende av glömska för att betyda något. Ett språk som speglar världen i all dess förtryck och all dess förvivlan, men samtidigt är öppet för det obestämbara, det outsägliga som existerar inom alla ting och ur vilket en ny ordning kan uppstå.

Nordiska rådets arbete med att översätta och sprida böcker från både större och mindre språkområden bidrar möjligen till detta. Men låt oss inte glömma att Nordiska rådet också är en institution, en del av ett officiellt samarbete mellan några av de rikaste nationalstaterna i världen.


Jag tror att den rasistiska och islamofobiska nationalism som för närvarande vinner terräng i de nordiska nationalstaterna är beroende av vithet, av en föreställning om den vita majoritetens exklusiva rätt till nationellt välstånd och nationell säkerhet.

Och jag ser vitheten som ett arv från det koloniala förflutna som också präglar Norden, och som ingen av de makter som tidigare har koloniserat och förtryckt ursprungsbefolkningar har visat sig vilja konfrontera. Tvärtom. Många av dem visar en vilja att använda sig av den.


Jag talar till den danska statsministern (som också sitter i denna sal), Mette Frederiksen, som står i spetsen för en socialdemokrati som har kommit till makten genom att överta den förra regeringens rasistiska språkbruk och politik. Mette Frederiksen som kallar sig för Barnens statsminister, men bedriver en utlänningspolitik som splittrar familjer, håller dem nere i fattigdom och utsätter både barn och vuxna för ett långsamt, nedbrytande våld i landets så kallade utresecentra.

Stäng Sjælsmark, stäng Kærshovedgård, stäng Ellebæk, avskaffa hela lägersystemet. Mette Frederiksen och socialdemokratin som säger att ”i Danmark är vi alla lika”, men som med den så kallade ghettoplanen vill särbehandla sina medborgare efter härkomst och klass.

I Danmark är rasismen både kulturellt betingad och juridisk, i Danmark har vi statsrasism. Men jag talar också till de andra nordiska ministrarna. Också i era länder placeras flyktingar och migranter i slutna fängelser eller avsides placerade läger. Följaktligen blir de nedbrutna och sjuka, några försöker ta sina liv.

Från alla era länder har folk blivit deporterade till platser där de inte är i säkerhet eller där de inte har någon framtid. Och många av era länder är med och finansierar utvidgningen och militariseringen av EU:s gränser, en process som kostar tusentals flyktingar och migranter livet, medan den samtidigt kommer bevaknings- och vapenindustrierna till godo, bland dem flera nordiska företag.


Men först och främst talar jag till alla och envar som vill någonting annat. Oavsett om vi är privilegierade eller förtryckta av detta samhälle – och många av oss är bägge delarna – så har vi det gemensamt att vi inte har valt detta. Ingen av oss har valt att leva i förtryckande samhällen. De har ingen rätt att kräva vår trohet.

Men det kräver något av oss att desertera från dem. Särskilt i de situationer där det är vi som är de privilegierade krävs det en uppmärksamhet på det förtryck och den kamp som många års nyliberal och nationalistisk politik har försökt göra oss blinda och döva för. Om vi har pengar och resurser till övers så krävs det att vi omfördelar dem solidariskt.

Och av oss alla tror jag att det krävs att vi förintar det avgränsade likriktade jag som staten och kapitalet har skapat inom oss och lär oss att handla gemensamt igen, trots och i kraft av skillnaderna oss emellan.

Det krävs att vi hittar varandra.


Översättning: Carsten Palmær

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.