Coronakrisen kommer att definiera vår tid
I Vita huset håller två mördarclowner vetenskapen gisslan
Vicepresident Mike Pence böjde sitt huvud i bön. Runt omkring honom satt några av världens främsta vetenskapsmän.
Det var förra veckan, Pence och vetenskapsmännen satt i Vita Huset och bad för eller ja, snarare mot, coronasmittan. Mike Pence är känd för att som guvernör kraftigt ha skurit ner på folkhälsosatsningar och möjligheten att testa sig för hiv i hemstaten Indiana, vilket bidrog till ett av de största utbrotten av smittan i delstatens historia. Sedan valet 2016 har Trump-administrationen slaktat den federala finansieringen av just motverkandet av pandemier. Presidenten har förbjudit landets ledande experter att uttala sig. All kommunikation ska gå via Pence.
Nu håller dessa två mördarclowner vetenskapen gisslan. Det är en djupt förnedrande och deprimerande syn.
Frågan är hur Trumps propagandamaskin hanterar läget om, eller när, 200 000 amerikaner dör av viruset? Kommer Fox News säga att smittan spreds av invandrare?
This is the big one, det här är den stora krisen, skriver Financial Times. Själv börjar jag tro att 2020 kommer att bli ett definierande år i vår tid. Man kan jämföra med finanskrisen 2008. Den ledde till lågkonjunktur och massarbetslöshet, men inte till hundratusentals döda.
I Sverige är läget fortfarande under kontroll, säger Folkhälsomyndigheten. Det är förtroendeingivande att responsen sköts av experter, inte av religiösa fanatiker eller politiker som vill maximera kortsiktigt opinionsstöd. Det är också, samtidigt, sunt att hanteringen granskas, ifrågasätts och diskuteras i offentligheten.
Ändå är det bara att konstatera att detta fortfarande bara är början. Nu kommer krisen. Sen kommer sorgen. Sen blir det tid för reflektion.
Redan nu vet vi detta:
Den här typen av sjukdomar kan inte hanteras effektivt på individuell nivå, utan bara gemensamt. Den kräver förberedelser, koordinering, planering och möjlighet att fatta beslut och skala upp insatser snabbt. En stark stat.
Men. Det räcker inte enbart med institutioner. Situationen kräver individuellt ansvar, pliktkänsla, omsorg om din nästa. Är du inte i riskgruppen är kravet på dig inte så mycket att du ska skydda dig själv, som att du ska tänka på hur du bäst skyddar andra, även om det kräver att du försakar något för egen del.
Men hur gör du om du helt enkelt inte har råd att vara hemma? Om du är papperslös i Sverige och gömmer dig för myndigheterna, en gigarbetare utan månadslön i USA som lever ur hand i mun? Folkhälsa blir omöjlig vid en viss nivå på ojämlikhet och otrygghet.
Problemet kan varken reduceras till dygdetik eller till ett behov av investeringar. Det man kan säga är att krisen sätter bristerna i vår kortsiktiga, utsugande, hyperindividualistiska tid i blixtbelysning. Vår bisarra tid där vi har låtsats som om vi inte hänger ihop, som om det jag gör inte påverkar din framtid.
På global nivå har vi underinvesterat i forskning kring infektionssjukdomar och pandemier i decennier. Den typen av investeringar leder inte till snabba vinster och stigande aktiekurser för läkemedelsbolagen, som hellre satsar på forskning kring hjärtinfarkter, ångestdämpande och potensmedel. Investeringar på folkhälsa går inte att räkna hem företagsekonomiskt i kvartalskapitalismen.
Det är bara ett exempel på sårbarheten vi utsätter oss själva för. Nationalekonomerna kallar det ”marknadsmisslyckanden”.
Detta ord, det säger så mycket.
Finanskrisen 2008 ledde inte till någon omvärdering, tvärtom. Ingen vet vad vi kommer att dra för slutsatser denna gång, på individuell och kollektiv nivå. Jag funderar på vad unga människor kommer att tänka om det blir så att auktoritära Kina hanterar krisen bättre än USA – the land of the free.
Det troliga scenariot just nu är att coronaviruset blir allmänt spritt i många länder, och utvecklas till en pandemi. Konsekvenserna av detta är svåra att föreställa sig.
Jag ligger vaken på natten och olika scenarier spelas upp i mitt huvud. Människor i överfulla sjukhuskorridorer, börser som kraschar, mest tänker jag på mina föräldrar och andra jag känner som är i riskgruppen.
Det går inte att skydda sig mot nya sjukdomar. Det som går att göra är att dämpa och hantera troliga och möjliga händelser. Hoten från pandemier, liksom det faktum att vi i snabb takt rör oss mot klimatkrisens så kallade tipping points är väl kända. Men drivkrafterna för kortsiktighet i våra ekonomiska och politiska system är så kraftfulla att även kända risker blir omöjliga att hantera.
Cashen ska in, kvartal efter kvartal.
Tills kraschen kommer.