Hur hade världen sett ut utan herr Gniech?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-16

PETER KADHAMMAR talar med mannen som, för en dag eller två, spelade den viktigaste birollen i efterkrigshistorien

Utanför München, i Schönau, svarar en gammal man i telefon:

- Hallå!

Han vet att jag ska ringa och låter glad. Inte så många har intresserat sig för Klemens Gniechs berättelse, även om han för en dag eller två hade den viktigaste birollen i efterkrigshistorien. Att jag alls kom att tänka på herr Gniech, men då visste jag ännu inte hans namn, beror på Jyllands-Postens rasistiska Muhammedteckningar.

Inte kunde tidningens klumpige kulturredaktör Flemming Rose föreställa sig vilken effekt de skulle få. Tolv teckningar på Jylland satte Mellanöstern och Centralasien i gungning. Men herr Gniech förstår genast vad jag menar.

- En obetydlig sak som blir katalysator för något mycket större, säger han.

Historien minns sällan förlorarna, särskilt inte de små, de som råkade trycka på en knapp eller säga några ord vilka satte igång en kedja av händelser som ingen kunde föreställa sig.

Klemens Gniech kom att spela en sådan roll, men främst för att han inte sa något alls, och när han väl talade var det för sent. Ja, när han väl upphävde sin stämma var det för att skrika, men han hade svårt att göra sig hörd, berättar han. Människorna kring honom var så många. Bara de närmaste hörde vad han sa, och de applåderade, men det var för sent, för sent"

Hade världen sett annorlunda ut utan herr Gniech? Antagligen inte. Polen hade nog blivit demokratiskt ändå, kommunismen hade kollapsat, Berlinmuren fallit, Tyskland återförenats, Tjeckoslovakien delats, Sovjetunionen upplösts och Nato och EU utvidgats, med Sverige som ny och yrvaken medlem. Låt oss konstatera att Europa som helhet aldrig varit så fritt och demokratiskt som nu, och att herr Gniech i allra högsta grad har med denna landvinning att göra.

Det finns också mörkare sidor av vår nya värld. Låt oss inte lasta Klemens Gniech för dem. Med all sannolikhet skulle Ryssland ha fört sitt ändlösa krig i Tjetjenien även om herr Gniech hade varit mer uppmärksam och inte förlitat sig så mycket på sin närmaste man, herr Slaby.

Det beror inte på herr Gniech att USA nu är den enda supermakten och därmed dikterar villkoren i världspolitiken. Att detta fått till följd att president Bush i trots mot FN kunde invadera Irak, med tiotusentals döda som följd, och att vi nu har ett krig som är långt farligare för världen än Vietnamkriget var, är inget som Klemens Gniech kan skyllas för.

Ändå hänger allt detta samman med herr Gniechs sinnesstämning första halvan av augusti 1980.

Den var god.

Klemens Gniech var verkställande direktör för Leninvarvet i Gdansk. Han var förhållandevis ung, 48 år, och var, i alla fall om han får säga det själv, en mycket bra direktör.

Därför var herr Gniech förnöjd sommaren 1980 när en strejkvåg svepte över Polen. Överallt bråkades det. Men herr Gniech var aldrig orolig för att något tråkigt skulle hända på Leninvarvet. Han hade moderniserat verkstadshallarna och ansåg att lönerna var bra. Herr Gniech var verkställande direktör, men det fanns många som tjänade bättre än han, till och med duktiga svetsare kunde ha högre lön.

- Det fanns inga skäl till att det skulle utbryta en strejk på varvet.

Tro nu inte att herr Gniech var en verklighetsfrånvänd kommunist. Det är sant att han var medlem i partiet, men det var han ju tvungen till. "Från början tänkte jag förstås annorlunda. Jag kom från fattiga förhållanden."

Men sommaren 1980 var medlemskapet blott en formalitet, en nödvändighet för karriären, som för i stort sett alla i partiet.

- Jag får väl upprepa det gamla talesättet: Jag arbetade för regimen för

det fanns ingen annan, säger herr Gniech.

Det kluckar i telefonen. Jag har bara talat med Klemens Gniech en halvtimme, men tycker redan om honom.

Han ägnade all sin tid åt varvet. Nog fick han besked om att den underjordiska oppositionen hade saker för sig. Oftast var det ingenjörer och avdelningschefer som rapporterade. Några gånger, tre fyra kanske, såg herr Gniech sammanställningar från säkerhetspolisen. Det fanns namn, till exempel kranföraren Anna Walentynowicz, men herr Gniech fäste sig inte vid dem.

Leninvarvet hade aldrig gått så bra som denna sommar. Den underjordiska oppositionen arbetade för att oron i landet, dessa evinnerliga strejker, skulle spridas till Gdansk. Men de skulle knappast lyckas. Orderböckerna bågnade. I verkstäderna rådde lugn och disciplin. Herr Gniech bekymrade sig om produktionen av fartyg. Personalfrågor fick hans ställföreträdare, herr Slaby, ta hand om.

Orderläget var så gynnsamt att varvsledningen inte kunde bevilja personalen semester i augusti. Men det struntade Anna Walentynowicz i. Det var hon som hade skymtat i säkerhetspolisens listor, som herr Gniech inte fäste något avseende vid.

Men det gjorde herr Slaby. Om fru Walentynowicz semestrade utan tillstånd fick hon också ta konsekvenserna.

Han gav henne sparken.

Det blev symbolfrågan som den underjordiska oppositionen kunde ena arbetarna kring. Man utlyste strejk.

Här är det säkrast att påpeka att detta är förlorarens berättelse, och att vinnarna kan skriva den annorlunda. Men i det stora hela är herr Gniechs minnen inte särskilt kontroversiella, till exempel att han satt på sitt kontor, glad över orderböckerna och produktionen och sina lojala medarbetare, när det gigantiska varvet tystnade kring honom. Arbetarna sluta hamra, bocka stål, nita, svetsa, skära, lyfta plåtar"

Herr Gniech sprang ut för att fråga vad som hände. Han mötte en kolonn med tusentals arbetare. Han såg unga män klättra upp på en kran och hålla tal.

Han banade sig väg bland dem. Han hörde någon kräva att Anna Walantynowicz skulle ha tillbaka jobbet.

Inga problem! ropade Klemens Gniech. Hon är återanställd!

Han försökte skrika till tusentals människor och de som stod runt honom applåderade, men de flesta kunde inte höra Klemens Gniech. Anna Walentynowicz är återanställd!

Han förstod snart att detta var mycket större än en kranförares avsked. Han mötte strejkkommittén med Lech Walesa i spetsen, och de ställde så många krav att herr Gniech inte kan minnas dem alla. Fria fackföreningar, frigivning av politiska fångar"

- Det var sådant som jag inte kunde lösa"

Klemens Gniech hade ett möte med sin ställföreträdare, herr Slaby. Herr Gniech säger att han inte skrek, men han kritiserade herr Slaby. Sparka Walentynowicz" vad var det för dumheter" en direktör måste tänka sig för" du kunde ha blundat för att hon tog ledigt, du visste ju vem hon var"

- Herr Slaby gjorde formellt rätt men det blev fel. Han kanske hade en dålig dag, säger Klemens Gniech nu, i telefon från München.

Ur strejkkommittén på Leninvarvet växte den fria fackföreningen Solidaritet. Klemens Gniechs disciplinerade värld vittrade samman, kommunismen föll. Lech Walesa valdes så småningom till Polens president och Anna Walentynowicz blev legend.

Herr Slaby dog, det var något med hjärtat, och herr Gniech fick arbete som konsult i Tyskland.

De 21 krav som Leninvarvets arbetare skrev på en plywoodskiva har av FN-organet Unesco utnämnts till ett av 1900-talets viktigaste dokument, ett dokument som förändrade världshistorien.

Vem minns mannen som tog emot kraven? Inte många. Klemens Gniech såg inte ens den berömda plywoodskivan, han fick kraven slängda i ansiktet"

Lech Walesa minns honom. När Walesas dotter gifte sig för några år sedan blev Klemens Gniech inbjuden. På bröllopet träffade han för första gången Anna Walentynowicz. Han har inget särskilt att säga om mötet men antyder att han inte är förtjust i henne.

Herr Gniech har köpt en liten lägenhet i Gdansk, inget märkvärdigt, 70 kvadratmeter, säger han. Nästa år flyttar han tillbaka.

Peter Kadhammar