Kom till sans – kom till mässan

Åsa Linderborg svarar om författarnas bojkott: Det går att vara både antifascist och försvara yttrandefriheten

Fler än 200 författare bojkottar bokmässan i protest mot att den högerextrema tidningen Nya Tider får delta.

DEBATT. Okej, låt oss ta det här med Bokmässan en gång till.

Jag hävdar att den antirasistiska fronten varken utgörs av författarkåren eller kultursidorna. Den finner man på arbetsplatserna, i snacket med jobbarkompisarna eller eleverna som hämtar sin världsbild från Nya Tider. I skolorna, på byggena och i vården finns människor som dagligen tar den debatt som Sveriges intellektuella satt en ära i att aldrig smutsa ner sig med (Aftonbladet Kultur 26 april).

Detta, menar Erik Berggren, visar att jag bär ”en strategisk dos förakt för det egna skrået” (Aftonbladet 24 maj). Riktigare är väl att säga att jag utkräver ett strategiskt ansvar av mina kollegor som valt att bojkotta årets Bokmässa i Göteborg.

Långt över tvåhundra författare har undertecknat ett upprop med en enda mening: Om Nya Tider kommer, kommer inte vi. Några vidare förklaringar anser de oss inte skyldiga. De har ett eget regelsystem, förankrat i någon slags gudomlig sanning: För vi har rätt. Och det räcker så.

Som antirasistisk manöver fungerar den sortens arrogans mycket dåligt.

Ett argument som framförts under den nu årslånga debatten är att Nya Tider är nazister. Visst har de förintelseförnekare i sin krets, men läser man tidningen – vilket jag förutsätter att undertecknarna har gjort – hittar man inget sådant. Om Nya Tider verkligen spred nazism skulle de haft max tusen läsare. Och absolut inget presstöd. Det är något annat som gör att så många läser den tidningen.

Debatten i Sverige är lika polariserad som förvirrad eftersom den saknar begreppsapparat och därmed proportioner. Vi har en talman som öppet ifrågasätter om judar, samer och Jason Diakitè är riktiga svenskar. Ska Sverigedemokraterna också portas från Bokmässan om de vill ha en monter? Vi har haft Europas mest generösa asylpolitik, men nu kastar vi ut människor som är mitt i en utbildning (Agneta Pleijel, DN 26 maj). Staten gör helt enkelt det som Nya Tider föreslagit i många år. Betyder det, som en del nu menar, att Sverige inom loppet av några månader har förvandlats till en stat där fascismen står för dörren? (Tänk Tyskland 33, Chile 73 etc). Knappast.

Andra menar att gränsen är nådd sedan en av Nya Tiders redaktörer gjorde hembesök hos Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Expressen tänker inte bojkotta Bokmässan för det och Mattsson vill inte att någon annan heller ska göra det i hans namn. Att låta Nya Tider bli enda showen i stan vore att ge upp.

De som helt vill slippa snacka om Nya Tider säger att det här överhuvud taget inte är en fråga om yttrandefrihet. Oh yes, det är det visst. 

Diskussionen om Nya Tider är ett exempel på hur obekväm dagens vänsterliberaler börjar bli med yttrandefriheten eftersom alla inte använder den på ”rätt sätt”. ”Trollen” hatar och kränker och sprider lögner – ska de verkligen få göra det? ”Vi kan aldrig tolerera intoleransen” är den orwellska maximen med vilken de försöker bli av med dem som tycker dumma och dåliga saker.

En annan nyordning är att den som försvarar yttrandefriheten också måste ta ansvar för det som yttras.

Det pågår ett tyst krig mot yttrandefriheten menar den marxistiske libertarianen Mick Hume i boken Trigger warning. Förr var det kungar och kardinaler som bestämde vilka åsikter som gick an. I dag är det medierna, Twitter och vänsterliberalerna som hyssjar ner folk. 

I USA och Storbritannien finns politiker som anser att det ska vara förbjudet att säga n-ordet eller förneka förintelsen till och med i sitt eget hem. Det är bakgrunden till Joyce Carol Oates End of free speech in America, där hon försvarar rätten till den egna åsikten vilken den än må vara. Ingen ska behöva vara rädd för våld, men den obehagliga åsikten eller risken att bli kränkt kan ingen skyddas från.

Vi är besatta av att diskutera vem som får säga vad och när. Som Hume påpekar, säger man antingen: ”You can’t say THAT!”, för det är kränkande eller ljug. Eller också säger man: ”YOU can’t say that!”, för du är inte kvinna, svart, gay etc. Svarta som har ”fel” åsikter bemöts med: ”YOU can’t say THAT!”.

Det är en ironi att de förtryckta grupper som har kämpat mest för rätten att prata nu framställer det som ett martyrskap att leva i ett samhälle där ordet är fritt. I stället för att diskutera hur man kan vidga yttrandefriheten ytterligare går man in för att minska den, i demokratins namn.

Men utan yttrandefrihet skulle vi inte ha någon demokrati.

Alla som vid något tillfälle har intagit en kontroversiell position förstår vad yttrandefriheten verkligen betyder. Scannar man listan på de bojkottande författarna finner man påfallande många som själva aldrig har blivit utbuade, brutit några tabun eller ställt några jobbiga frågor.

Så fort man villkorar yttrandefriheten för någon blir den ett privilegium för alla andra. Därför är det ett moraliskt haveri att Svenska Pen, liksom Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius, vill dirigera vilka som ska ha tillträde till mässgolvet.

Det är lätt att försvara hotade författare i diktaturernas Långbortistan, men att stå upp för det fria ordet på hemmaplan är tydligen ingen självklarhet. Hur kan jag vara säker på att Författarförbundet och Svenska Pen, jag är medlem i båda, kommer försvara mina friheter om jag hamnar i trubbel? Att Svenska Akademien, som får störst applåder när de prisar dissidenter, ännu inte bestämt hur de ska göra är en lika stor provokation.

En av undertecknarna är akademiledamoten Klas Östergren. Hans sommarprogram förra året är särskilt minnesvärt för det kompromisslösa försvaret för yttrandefriheten. Varför Nya Tider inte ska omfattas av Östergrens flammande tal får vi inte veta, för inte heller han har bemödat sig om att talat om varför han skrivit under.

En annan som med sin namnteckning agerat på tvärs mot sin inre övertygelse är Lars Norén. Hela hans dramatik går ut på att alla människor måste bli lyssnade på. Man kan tycka olika om 7:3 från 1999, men den var onekligen en triumf för konstens och ordets frihet. Debatten som följde gav kultur-Sverige omistliga insikter i yttrandefrihetens bångstyriga väsen. I dag skulle ajabajaisterna stoppat pjäsen redan innan kollationering.

Ytterligare ett namn på listan som förvånat är finlandssvenske Kjell Westö. Finland är Bokmässans temaland. Det är väl valt, det är snart hundra år sen inbördeskriget. Westö har gjort stor romankonst om såren som fortfarande varar och vätskar. Till jubileet har finska riksbanken gett ut ett mynt som föreställer hur den vita sidan arkebuserar den röda. Så ser den statliga historieskrivningen ut: som en guldpläterad avrättning. Kjell Westö borde vara den sista att skriva under något upprop.

Nu har Westö ångrat sig, i en genomtänkt text i Hufvudstadsbladet förklarar han varför (22 maj). Man kan vara både antifascist och för yttrandefrihet. Westö borde löst den ekvationen innan han skrev under och fick andra att följa hans exempel, men det var modigt att offentligt komma till sans. Förhoppningsvis kan det uppmuntra fler att våga göra samma sak.

Som Mick Hume påpekar, är yttrandefriheten inte som fri kärlek eller någon annan skön grej man kan meka med efter humör. Yttrandefriheten är en praktik. Den gör människan autonom. Den gör att vi slipper vara någons slav eller nickedocka, den är ”moderniteten uppskruvad på full volym”.

Men yttrandefriheten är inte bara en fråga för den enskilda individen. Den är ett kollektivt redskap som människan använder för att utveckla kunskap och förståelse. Den ger oss rätt att debattera vetenskapliga, kulturella, politiska och moraliska frågor.

”Sanningen måste tränas”, menade John Stuart Mill. Rättegången mellan Deborah Lipstedt och förintelseförnekaren David Irving var just ett sådant träningsläger. Efteråt varnade Lipstedt för att förhindra eller förbjuda åsikter som de Irving bär, eftersom det riskerar att nödvändig kunskap går förlorad. Plötsligt står vi där utan argument.

I nästa val kan SD bli Sveriges näst största parti. Att inte ta debatten har med andra ord varit en misslyckad strategi. De som nu måste börja göra det ångar av dåligt självförtroende och har svårt att formulera argumenten, just för att de är otränade. Ett skräckexempel är Jörgen Huitfeldts lördagsintervju med Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström-Baastad (P1, 4 mars). Trots flera försök kunde hon inte förklara skillnaden mellan SD och hennes eget parti.

Frågan om Nya Tiders närvaro på Bokmässan handlar om vilka strategier vi ska ha som hävdar alla människors lika värde. Att regelmässigt kalla meningsmotståndarna för ”troll”, vilket jag själv gjort i hundra texter, är avhumaniserande. Det är även tillhygget att den obehagliga åsikten tyder på någon mental störning eller rentav ointelligens.

Jag vill inte vara sådan. Jag vill ta alla människor och deras idéer på allvar. Jag försöker hälsa även på dem som inte respekterar mig. Det finns ett värde i att komma så nära sin fiende att man kan känna lukten. Så prövas den egna människosynen och övertygelsen, så tvingas man värdera sina egna värderingar.

”Man ska aldrig hota med att lämna, man ska hota med att stanna kvar”, säger PO Enquist när vi pratar om saken. Han är en av alla författare som inte skrivit på uppropet. Han skulle aldrig drömma om strypa ordet för någon annan. 

Yttrandefrihetens privilegium är att skapa dålig stämning. Som jag gör med den här texten. Det är en fantastisk sak att få uttrycka sin åsikt och den friheten vill jag att alla ska ha. Det var faktiskt det Voltaire en gång sa, varken mer eller mindre.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.