Bergmans film blir en stark föreställning

Lennart Bromander ser Höstsonaten i Malmö

Erika Sunnegårdh och Helena Juntunen i ”Höstsonaten”.

Höstsonaten har med sin karaktär av kammarspel visat sig vara den kanske allra lämpligaste av Ingmar Bergmans filmer att göra scenteater av. Även som opera fungerar den utmärkt visade det sig, när den finlandssvenske tonsättaren Sebastian Fagerlunds musikdramatiska version uruppfördes på Helsingforsoperan hösten 2017. Det blev omedelbart succé hos publik och kritik, skivinspelning följde raskt, och den har också visats i SVT.

Nu har Fagerlunds opera fått sin svenska scenpremiär i Malmö. Det är uppsättningen från Helsingfors man tagit över. Stéphane Braunschweig står för regi och scenografi (i Malmö realiserad av Charlotta Sevón och Georges Gangeré), och vi ser en sval, snygg och sparsamt möblerad interiör av prästgården, dit den firade konsertpianisten Charlotte sveper in på hembesök hos dottern Eva för första gången på sju år.

Hennes inledningsreplik vid återseendet är ett nöjt konstaterande, att den här snygga byxdressen hittade jag i en affär på Bahnhofstrasse i Zürich. Omedelbart naglar Bergman fast konstnären Charlotte vid hennes gränslösa egocentricitet.


Det går snart mot en nattlig uppgörelse mellan Charlotte och dottern Eva, som tonsättaren förstärker inte minst genom en rejäl orkesterapparat och ett ofta mycket starkt dramatiserande tonspråk. Patrik Ringborg ger musiken både nerv och klar struktur med Malmös operaorkester.

Jag känner mig ändå inte riktigt till freds med Fagerlunds musik, den skapar just stämningar men ingriper inte den raffinerade psykologin i Bergmans kammarspel. Och hade inte ett just kammarmusikaliskt utmejslat partitur varit mer adekvat?


Gunilla Hemmings klokt utformade libretto ger dock fint utrymme åt de två huvudkombattanterna, Charlotte och Eva, att utveckla sina roller. Erika Sunnegårdh som dottern Eva (Liv Ullmann i filmen) gör sitt parti med skakande intensitet, medan Charlotte Hellekant som modern/konstnären (Ingrid Bergman i filmen) får agera mer defensivt eskapistiskt i sin självupptagenhet.

Den sjuka dottern Helena, som Eva tagit hand om, har givits en större roll i operan, och Helena Juntunen formar rollen med scenisk och vokal precision. Hon får också framträda i en återblick från en misslyckad påsk, innan hon blev sjuk.

Librettisten Gunilla Hemming har skickligt fyllt ut med en kör som agerar i ett bakre rum och får föreställa den beundrande publik, som Charlotte är så till den grad avhängig av att hon totalt försummar de barn som ville älska henne på riktigt. En stark föreställning.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln