”De säger att nu faller kommunismen”
Martin Söderström minns Tjeckoslovakien – före och efter
Det finns ett före och ett efter.
Före är ändlösa tågresor genom DDR. Byte i Östberlin. Tjeckiska gränsvakter med k-pistar och schäferhundar. Utanför tågfönstret har allting som en tunn beläggning av brunt. Gräset är brunt. Träden är bruna. Den fallande putsen på husfasaderna och humleodlingarna går i brunt. Även de klara färgerna på leksakerna jag får av mormor och morfar är som strukna med en svag ton av smutsvatten.
Före är trådbussar och panelaky-hus i sovjetgrå betong. De röd- och vitrandiga skorstenarna i Ostrava. Röda stjärnor på fabrikernas tak. Promenaderna i Prag med rad efter rad av parkerade, identiska bilar. 1988 frågar jag min morbror varför alla har samma sorts bil. Han skrattar bara uppgivet till svar och rufsar om mitt hår. Jag skäms för att allt är annorlunda och att jag inte riktigt förstår. Önskar att min släkt bodde någon annanstans. På en cool plats. Kanske Miami? På ett ställe med palmer, sportbilar, neonskyltar och vatten turkost som Fantomen-läsk.
I stället sitter jag på mormors balkong i Ostrava, dricker mjölk med gräddigt skinn och ser solen gå ned genom ett filter av gruvdamm och rök.
Sedan: Aningen om att något rör sig. Marken skälver inte för det gör den inte i Sverige. Men i ett radhus i Klockaretorpet i Norrköping är det så det känns. Tv:n i vardagsrummet. Berlinmuren med folk ovan på. Jag förstår inte riktigt vad det betyder men jag kan begriper att världen gungar. Massdemonstrationer i Prag. Tårgas och vattenkanoner. Kaos och kravallpolis. Stämningen i vardagsrummet som vibrerar på en diffus punkt mellan hopp och oro.
Det är höst, jag ska snart fylla 13 år och mammas röst är en annan. Pappa säger inte mycket men han missar heller inte en nyhetssändning. En kväll ser jag honom dunka näven i soffbordet framför Rapport. Det låter som att han jublar. ”Nu ska de jävlarna UT!”. Radion i köket. De säger att nu faller kommunismen och även om jag lärt mig att det är en bra sak så lägger sig smaken av oro som en klibbig film i munnen. För första gången på många år plockar jag fram min nalle och vill bara att mormor och morfar ska må bra.
Sedan kommer efter. Efter är ett land som inte längre finns. Mammas hemland som heter något annat nu. Efter är vägen från flygplatsen i Prag där gigantiska skyltar med cigarett-reklam skriker ”test the West”. Efter är McDonald’s vid motorvägen, morbrors hawaiiskjortor och Petra-cigaretter i bröstfickan. Plötsligt har alla egen firma. Morbror har två.
Efter är mormor som klagar på att allt blivit så dyrt men hon lagar fortfarande den godaste anksoppan i världen. När hon kramas så luktar hon som bara tjeckiska tanter gör.
Efter är fyra tjeckiska kronor för en svensk och för första gången i livet känner jag mig rik. Synthpop och indie på tjeckiska som jag aldrig hört förut. En kassett med tjeckisk goth i present.
Efter är schnitzel på min mosters pub och diskotek med kusinerna tills solen går upp. Rödvin med cola, skummande ölsejdlar och Depeche Mode på Spartastadion i Prag.
Efter är flickorna bredvid motorvägen med bikini och döda blickar. Tonårspundarna i Prags gränder som vill sälja tjack och visar kniv när vi vägrar. Tanterna som sitter på smutsiga filtar på trottoaren och försöker sälja sina broderade näsdukar eller inlagda gurkor.
Efter är Jaromir Jagr som spelar uppvisningsmatch i Karlovy Vary. Min lillebror får en puck. Jag blir full på Becherovka. Morbror skrattar men jag skäms. Efter är Radio Bonton och Radio Dragon på bilstereon. Hurtiga reklamjinglar på tjeckiska och alla pratar jättefort.
Det mesta är fortfarande smutsigt, men luften känns annorlunda. På andra sidan mormors balkong har några av husen fått ny färg.
