Public service befinner sig under attack
Jan Scherman om högerns hot om nedläggning och försäljning
Plötsligt händer det.
Uppslutningen kring svensk public service håller på att rämna. Angreppen orkestreras med ord som utförsäljning och nedläggning, och för det som blir kvar återstår styrning och censur. Det låter som om det förflutna kommit tillbaka.
För ett halvt sekel sedan attackerade svenskt näringsliv i armkrok med högerpartiet den statliga radion och tv:n. Nystartade Rapport betraktades som vänsterns megafon.
Varken S eller MP har någon idé eller vision, utan tycks mest agera reaktivt när någon annan går till offensiven
Avslöjande dokumentärer om usel arbetsmiljö och hårda ackord väckte debatt och fick dåvarande Industriförbundet och Saf att massanmäla program till Radionämnden. När jag själv skulle bli chef på Aktuellts inrikesavdelning skrev en av arbetsgivarorganisationerna till Aktuellt-chefen Lars Jacobsson och varnade: jag var en utrerad vänsterman och borde inte få jobbet.
Med tiden avklingade denna politiska offensiv. Liksom i försvarspolitiken uppstod en bred samstämmighet enligt en liknande logik inställd på att säkra beslutens överlevnad genom flera mandatperioder, så att inte förutsättningarna skulle kunna ändras alltför lätt.
När nu Moderaterna i Stockholm antagit en motion som kräver att public service ska läggas ned så har mumlet i kön hörts högt och tydligt. Redan förra året blev diskussionen om den skatt som ersatt licensen hetsig i Moderaternas riksdagsgrupp. Kritiken mot public service hördes både i riksdagshuset och ute i landet. Men kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (M) höll emot, och bekräftar för mig att motståndet funnits länge och att det nu blivit starkare.
Samtidigt har Sverigedemokraterna ifrågasatt public service i åratal utan att någon reagerat, och nu exploderar det. Häromveckan enades 15 SD-distrikt om att kräva utförsäljning av SVT2 och P3 samt en total översyn av public service. Camilla Karlman, ordförande i Blekinge, vill förbjuda satir om politik och politiker i public service, och här ligger faktiskt Donald Trump i lä.
Jag känner tyvärr igen det politiska händelseförloppet. Så här snackades det när attackerna för ett drygt decennium sedan riktades mot invandringspolitiken. SD:s angrepp nonchalerades eller ansågs så extrema att de var orealistiska. Men sedan hände det. Anpassningen till hårdare tag skedde på bred politisk front.
Likheterna med mediepolitiken är fler. Då fanns ingen genomtänkt motkraft, och nu har SD som enda politiska parti satt kulturpolitiken i fokus. Åkesson har länge insett hur viktiga kultur- och mediefrågorna är, allt detta som ligger på kulturminister Amanda Linds bord. Men varken S eller MP har någon idé eller vision, utan tycks mest agera reaktivt när någon annan går till offensiven. Sålunda säger kulturministern att SD:s och Stockholmsmoderaternas angrepp på public service är ”oroande”. Visst, det behöver man inte vara Einstein för att inse. Men säg mig då hur regeringens politik för public service ser ut!
Riksdagspolitiker jag talar med berättar att tonen i kulturutskottet hårdnat inför den public service-proposition som ska vara klar i början av juni och som berör uppdraget för SVT, SR och UR. Från SD, M och KD kommer krav på att Granskningsnämnden ska få mer makt, och några vill inrätta ett slags vetenskapligt råd som ska avgöra vad som är rätt och fel i utbudet. Samma gruppering tycker att public service kostar för mycket.
Samtidigt ligger vägen till tydligare statlig styrning av public service fortfarande öppen, eftersom ledamöterna i Förvaltningsstyrelsen för public service, liksom flera av ledamöterna i Granskningsnämnden, utses av regeringen. Några politiker vill också skärpa den så kallade Förhandsgranskningen för nya programsatsningar och lägga ansvaret för detta på Myndigheten för press, radio och tv. Alltså en myndighet vars generaldirektör utses av regeringen.
Plötsligt händer det, som sagt. Och att stödet för public service minskat kommer sig inte bara av ett nytt politiskt landskap, utan är till viss del självförvållat. Inte minst av SVT som i åratal valt att kommersialisera sitt programutbud. Nu senast missade man den stora EU-debatten från Bryssel, och valet som helhet har färre sändningstimmar än Melodifestivalen. Ishockey-VM breder ut sig överallt, och i backspegeln skymtar program om människor som gifter sig vid första ögonkastet och om feta hundar. Det blir som provokationer som får kritiker både till höger och vänster att vakna till liv.
Självmål som det heter i sportens värld. Och tajmingen kunde inte vara sämre.
