Därför sa jag n-ordet, Linderborg
Marianne Lindberg De Geer om bokmässan och bojkotten
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2017-11-28 | Publicerad 2017-10-08
Tisdagen den 3 oktober skriver Åsa Linderborg i en efteranalys av Bokmässan 2017: ”Marianne Lindberg De Geer, en av alla författare som åkte till Göteborg med uppfattningen att isolering är den bästa antirasistiska strategin, sa n-ordet flera gånger på någon av de alternativa scenerna. Det var när hon skulle förklara varför hon älskar Makode Linde och Lars Vilks. Det hade, enligt källor, skapat dålig stämning i rummet som ju hade utlovats som tryggt. Vilks och Linde får man inte omfamna oreserverat och hur som helst.”
Det stämmer inte att jag sagt att jag älskar ML och LV. Från Världskulturmuseets scen förklarade jag bakgrunden till varför Makode Linde ville ha titeln Negerkungens återkomst. Och citerade sen ur minnet hur Linde förklarade titeln för mig, som då var utställningsansvarig på Kulturhuset stadsteatern. Så här förklarade han:
”Pippi säger att hennes pappa är negerkung. Men Pippis pappa är ju en vit negerkung. Nu kommer jag hit (till Kulturhuset stadsteatern, min anm.) för jag är en riktig negerkung.”
Linde vet precis vad han gör. Han leker med begreppet att en svart får säga n-ordet. De andra, de vita, får inte använda det. Linde har en svart pappa och en vit mamma. Han är alltså mitt emellan i det här dilemmat. Vem är han att säga vad? Och nu vill han iscensätta problematiken och samtidigt se hur det dilemmat emottas av konstvärlden och av utställningsbesökarna.
Det dilemmat var en vital del av hela hans projekt. Vem har rätt till vilka ord och benämningar? Och hur förändras betydelsen av ordet beroende på vem som säger det? Ytterligare en komponent i utställningen skulle vara att Linde skulle vistas i utställningen utklädd till en schablonartad negerkung. Skulle ”The Black Community” erkänna honom som svart?
När jag börjar försöka förklara det här i samtalet på Världskulturmuseet avbryter moderatorn mig och säger att jag inte får säga n-ordet, vilket jag protesterade emot, eftersom jag återberättade en händelse där just det ordet var av största vikt. Moderatorn menade att jag sagt ordet för många gånger och att detta nu skapat dålig stämning i publiken. Att den här situationen skapar dålig stämning ser jag inte som något negativt. Tvärtom.
Reaktionerna som följde är historia och tyvärr ingenting för Sverige att vara stolt över.
En annan sak som Linderborg skriver i sin artikel och som jag vänder mig emot, är att jag skulle vara av den uppfattningen att isolering är den bästa antirasistiska strategin. Jag tycker tvärtom: Genom att starkt reagera på NMR:s närvaro i Göteborg, ges de den uppmärksamhet deras närvaro kräver och som annars skulle kunna gå spårlöst förbi.
Jag är nämligen av den uppfattningen att Nya Tider bara är toppen på det isberg, där Sverigedemokraterna är det renskrubbade (nåja) populistiska extremhögerpartiet och NMR stormtrupperna. Att bagatellisera detta faktum är inte bara dumt, det är farligt också. Med den taktiken (strutsens) blir jag inte förvånad över om oppositionen kommer att stå med långa näsor vid den här tiden nästa år, när Jimmie Åkesson blivit vald till Sveriges statsminister. I och med bojkotten blev läget i Sverige tydligt. Vi ser nu vad vi har att göra med.
Marianne Lindberg De Geer
… som valde alternativa Bokmassan i år.
