En feelgood-rulle om sadistiska hatbrott
Oscarsvinnande ”Green book” försöker sminka över ett blödande sår
Filmen ”Green book” vann som bekant en Oscar för bästa film och aldrig har en film blivit så kontroversiell. På grund av att den är konventionell.
Den blev kritiserad redan när den kom för whitewashing. Filmen handlar om den reella apartheid som existerade i Södern i USA på 60-talet, paketerad i en så kallad dramedy. Viggo Mortensen är en rassig arbetargrabb som blir chaufför åt en svart pianovirtuos, dr Shirley (Mahershala Ali), och ni kan aldrig gissa vad som hände sen! De tu möts. Alla fördomar upplöses. Den dumma polisen får det hett om öronen, för Shirley är connected och ringer Kennedy och sen firar alla jul.
Det är inte bara amerikanska medier som beklagat sig över att göra feelgood av ett av nutidshistoriens mest blödande sår. The Guardian skrev i veckan om det problematiska i att berätta om rasförtryckets historia och sätta en vit man i huvudrollen.
Men varför kan man inte bara se Green book för vad den är? En feelgood-rulle om sadistiska hatbrott baserat på hudfärg och klasstillhörighet?
Jag vet inte. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det är nåt med att bara till hälften ta itu med ett problem, som gör det nästan värre än att inte ta i det alls.
Green book opererar inte empatiskt. Jag vet inte om det helvita teamet bakom filmen från manus, regi till producent spelar in här. Men hur det än är lämnas inte en känsla av upprättelse kvar med tittaren. Snarare ett avfärdande av skuld. En kram.
Det påminner om när feminismen dog med Beyoncé. Hon (skivbolaget) kapitaliserade på woke-trenden genom att släppa låten Who run the world (girls). Det var inte empowering för det var inte sant. Det finns inga med så låg status på Tellus som flickor och särskilt svarta flickor. Det måste berättas först.
På 60-talet blev svarta människor lynchade. De hängdes upp och ner. De var inte en öl bort från att bli bästisar och bundis med sin bödel.
Jag råkar se filmen i Sydafrika. Ett land som hade den dåliga smaken att införa apartheid 1948, efter andra världskriget alltså, i en tid då etnisk rensning verkligen borde ge upphov till genans. Så sent som 1994 upphörde apartheid här.
Värre är att apartheiden fortfarande existerar. Inte i lagen som innan, men i det mellanmänskliga, som ett socialt minne. Apartheidregimens ledare Hendrik Verwoerd slog fast 1953 i Bantu education act att svarta människor bara skulle utbildas för att klara av monotona jobb. Svarta elever fick omkring en femtedel av de medel som vita fick i skolstöd. Så skapas ett synesteserat klassamhälle där huden är färgen och siffran statusen.
Det finns likheter med USA, med Sverige, där foodora-killen aldrig är vit. Det går inte att vara nostalgisk över ett öppet sår, som fortfarande blöder. Green book väljer att sminka över det. Av en vit make up-artist.
