Galet och kreativt geni

Carl-Michael Edenborg om science fiction-författaren Philip K Dicks fantastiska litterära värld

Scen ur ”Blade runner 2049” som hade svensk biopremiär förra veckan.

Många som en gång sett Ridley Scotts klassiska film Blade runner (1982) har sett om den, säkert flera gånger. Själv har jag tappat räkningen på hur många sömnlösa nätter som fyllts av Vangelis musik och bildernas vemod, den skickliga överföringen av noir-filmens atmosfär till en smutsig framtid, Harrison Fords och Rutger Hauers oerhörda prestationer, slutscenernas oförglömliga storslagenhet.

Men många av dem vars förtjusning över filmen har fått dem att läsa den litterära utgångspunkten har nog blivit snopna: Do androids dream of electric sheep? är en kortroman från 1968 av Philip K Dick som inte har mycket gemensamt med filmen. Det gör dock inte boken sämre.

Att det svenska förlag som med beundransvärd envishet har förvaltat Dicks arv har döpt sin utgåva av romanen till Blade runner har därför irriterat några. Men herregud, Bakhålls och dess översättares insatser måste hyllas: inte mindre än sju av Dicks romaner har de gjort tillgängliga. Klart att de gör vad de måste för att vinna läsare.


Och förhoppningsvis har kontrasten mellan bok och film inte avskräckt allt för många att läsa vidare. För Dicks är ett av 1900-talets mest originella och utmanande författarskap.

Dick var drygt tjugo år gammal när han 1951 började skriva science fiction-noveller för amerikanska tidskrifter, dock utan större erkännande. Hans genombrott kom med romanen The man in the high castle (1962). Denna alternativa historia handlar om vad som hänt om Nazityskland och Japan vunnit andra världskriget. Just nu rullar en hyfsad tv-serie baserad på den, med samma namn.


Texterna forsade ur honom i rasande takt, delvis för att han i princip alltid skrev påverkad av amfetamin. 44 romaner och 121 noveller hann det bli på trettio år, förbluffande siffror. Flödet bröts av ett par allvarliga hjärnblödningar som ändade hans liv 1982. Vid det laget levde han ensam, trots att han varit gift fem gånger under sitt 53-åriga liv – ett liv som i perioder varit minst sagt turbulent, med alla slags missbruk, självmordsförsök, verkliga och påhittade förföljelser.

Philip K Dick, amerikansk science fiction-författare.Foto: bakhåll


Det återkommande och mest framträdande temat i Dicks texter är frågan om vad som utgör en verklig människa (vilket även gäller för filmen Blade runner). Men hans texter kretsar också kring frågor om verklighetens natur, om det finns flera dimensioner, parallella liv, om vi kan lita på våra sinnesintryck, om vi kan lita på någonting alls. I den sällsamma Motursvärlden (Counter-clock world, 1967) prövar exempelvis Dick tanken att människor lever sina liv baklänges.

Dicks texter utgår alltså från en allmän misstänksamhet mot allting, och några klockrena hjältar vägrar han att servera. Men det saknas inte hjältemod, kärlek och lojalitet – fast dessa kan komma även från robotars håll.


Science fiction är till sin natur mer än andra litterära genrer intresserad av filosofisk spekulation och experimenterande med världsbilder. Innan Dick började skriva ägnade han sig åt universitetsstudier, och särskilt läsningen av Platon och dennes idéer om att vår värld bara är ett sken, en avspegling, påverkade honom starkt.

I de flesta av sina texter framträder han som en modern gnostiker som betraktar världen som ett falskt och ont fenomen.

Detta ändrades möjligen mot slutet av hans liv. Nyligen publicerade Bakhåll en av Dicks sista och viktigaste romaner för första gången på svenska: den delvis självbiografiska Valis från 1981, förnämligt översatt av Andreas Vesterlund och med ett initierat efterord av John Henri Holmberg.

Valis är ett uttryck för Dicks ansträngningar att förstå en mystisk upplevelse han var med om i mars 1974 och som inledde en flera år lång period fylld av visioner och personlighetssplittring. Perioden resulterade dels i några romaner som inte kan kallas science fiction, dels i ungefär sextusen sidor med anteckningar som Dick döpte till Exegesis, och som hittills bara publicerats i urval.


På ett fascinerande sätt lyckas Dick i Valis hålla distansen till sin galenskap, utmanas av den, skoja med den och lära sig av den. Därigenom mjukas det allra mörkaste draget i hans tidigare verks gnostiska världsbild faktiskt upp, och texten utgör en underbar läsning, jämförbar möjligen med vissa av Thomas Pynchons verk.

Det finns de som skulle avfärda Dicks upplevelser som ”bara” psykotiska eller orsakade av psykedeliska droger. Men för honom var de omvälvande och filosofiska; själv sa han att han fram till 1974 varit galen och därefter äntligen blivit frisk och förmådde se och tänka klart.

Att inte mindre än tolv av Dicks böcker har inspirerat filmmakare beror på deras lysande kraft, men kanske är det svårt att mer detaljerat överföra dem till rörliga bilder. Det har inte hindra filmerna från att bli bra: Total recall, Minority report, A scanner darkly och nu senast tv-serien The man in the high castle är några exempel.


Uppföljaren ”Blade runner 2049” gick för en vecka sen upp på svenska biografer. Jag ser fram emot att ta mig in till Sala city och den vackra Centrum-biografen, välbevarad sedan 30-talet, sjunka ned i sammetssätet och ta emot med öppna ögon. Och jag tänker inte lyssna på nördrösten i mitt huvud som klagar över hur lite som är kvar av Dick i filmens manus.

Vare sig filmen är bra eller inte, eller är trogen sin litterära förlaga eller inte, så låt inte det hindra dig från att läsa Philip K Dicks romaner. Hans litterära värld liknar ingen annans. Den som kastar sig in där har fantastiska idéer och syner att vänta: radikalt annorlunda, utmanande, kanske livsförändrande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.