Svaret på Putins förtryck: Terrorism
Aleksej Sachnin om den ryska terrorismens djupa rötter
Den 31 oktober detonerade en sjuttonårig pojke en bomb vid säkerhetspolisen FSB:s kontor i den nordryska staden Archangelsk. Han dödades själv och skadade tre poliser. Tonårsterroristen lämnade ett politiskt testamente, i vilket han tog på sig självmordsdådet, men inte för någon Gud, utan för ”anarko-kommunismen”.
”Jag bestämde mig för att göra detta, eftersom FSB sätter dit folk för påhittade brott och torterar dem”, skrev han timmarna innan explosionen.
På den punkten har han rätt. Sedan de stora proteströrelserna mot Putin 2012 har förföljelserna mot oppositionella intensifierats. Det beskrivs som en kamp mot ”utländska agenter” och ”extremister”.
De senaste åren har FSB fabricerat flera uppmärksammade rättsfall. I december 2017 åtalades ett flertal tonåringar för att ha kopplingar till en ”extremistorganisation” som kallades Ny storhetstid. Gruppens manifest hade dock författats av en FSB-agent. Den här typen av provokationer härrör från tsarismens dagar, då polisagenter själva arrangerade terrorattacker eller spred förfalskade politiska manifest såsom Sions vises protokoll.
Repressionen slår dock tillbaka mot myndigheterna. När en gerillagrupp utförde en serie attacker mot polisen i den östliga regionen Primorje 2010, visade det sig att en stor del av befolkningen sympatiserade med dem. Enligt en opinionsundersökning i Moskva var det bara 9 procent som fördömde terroristerna, medan 46 procent tyckte att de gjorde rätt som gav sig på den korrupta poliskåren.
Misstron mot regimen växer på grund av sjunkande levnadsstandard och växande ojämlikhet. Myndigheterna fortsätter sina impopulära nyliberala åtstramningsreformer. När regimens kandidater förlorade på flera håll i guvernörsvalen i september, försökte man ogiltigförklara eller förfalska valresultaten. Det börjar bli omöjligt att förändra situationen med fredliga medel.
Den politiska terrorismen har djupa rötter i Ryssland. Enbart under åren 1901–1911 lyckades revolutionära socialister mörda runt 17 000 poliser, tsaristiska tjänstemän, aristokrater och jordägare. Dessa vänsterterrorister blev inte en paria i samhället, som 1970-talets Röda armé-fraktion i Tyskland eller Röda brigaderna i Italien. Tvärtom hyllades de som hjältar som försvarade fattigt folk.
Den unge mannen som nu så tragiskt sprängde sig själv i receptionen till FSB:s kontor i Archangelsk, kan mycket väl komma att uppfattas som en martyr för en ny generation som inte ser någon framtid. När folkets missnöje inte får komma till yttring i en fri press eller vid valurnorna, är det inte omöjligt att det i stället blir med bomber.
Översättning: Per Leander
