Alkoholismen är inte klasslös

Caroline Ringskog Ferrada-Noli om Rebecka Åhlunds vindrickande

Rebecka Åhlund har skrivit ”Jag som var så rolig att dricka vin med”.

Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med är rak och drabbande. Jag gråter flera gånger innan sidan 100. Det är en bok om alkoholism. Det är en bok om att vara rik.

Boken berättar om alkoholism utan klassperspektiv. Berättelsen tjänar på det. Vänder skuld och analys inåt, mot egot. Jaget i boken blir tydligt så. Jag hinner snabbt tänka att jag önskar hon skriver fler böcker exakt på det här sättet. Jag vill läsa om hennes dinnerparties i London, LA, Provence. Exakt min smak, läsa om överklassen för att förstå … livets orättvisa villkor. Som väl svarar mot den världssmärta alla undrar över?

Boken försöker inte vara duktig. Om den varit det kanske den hade tagit med faktorn klass även från ett medvetet håll, inte bara som en gestaltning över hur det funkar att dricka och sluta dricka när man har pengar. Jag är glad över att författaren inte fetischiserar på fattigdom. Den ska inte ta upp klassperspektivet, den skulle bli sämre då. Men det föder tankar att den inte gör det.


Effekten av avsaknaden av klass­aspekten är att klassamhällets brutalitet blir superexponerad. Som ett blåljus som tjuter så fort man öppnar pärmarna: Vad händer med samhällsproblemet alkoholism när det beskrivs som något som liknar ett val? Att be om hjälp eller inte, vilja bli nykter eller inte?

Boken är uppe på Knausgårdska nivåer i partierna om hur barnen blir påverkade. Åhlund säger att hon inte kan beskriva kärleken till sina barn. You just did! Jag gråter över barnen. För det är där alkoholismens trademark som ödeläggande av liv berättas. Det är något annat än passagerna att det vore mysigare med champagne under semestern i Maldiverna.

Erkännandet av alkoholism som en sjukdom gör att tecken på ett blödande samhälle uteblir. Sjukdomen och stigmat tillhör individen och inte något som samhället ska ta hand om. Det gör alkoholismen apolitisk. Är alkoholism något att ”klara av”, som retoriken kring cancer: ”Jag vann över cancern”? I Åhlunds historia finns en enda extern hjälp: Gud.

Alkoholisten i boken är inte ­bara högfungerande, utan vegeterande i en slags produktionsbolagsadel. Det är nåt med det. Berättelsen om klassamhället utan att berätta den.

Det blir berättelsen om alkoholisten som inte behöver samhället. Konsekvenserna är inte det som brukar berättas om när någon super så hårt som flera flaskor vin om dagen. Åhlund förlorar inte sitt jobb, försörjning och i förlängningen boende. Smärtan är i stället att det inte längre är kul att gå på en Yung Lean-konsert nykter.


Rebecka Åhlund kallar sjukdomen ”demokratisk” eftersom alla samhällsgrupper råkar ut för den. Men en rik alkoholist kommer aldrig vara samma som en fattig, förutom just i sjukdomens essens.

Hon hämtar barnen full och ingen säger nåt, eftersom hon är vit, rik, fri – även om Åhlund på ett ställe pratar om sin vita afrofrisyr som tecken på utanförskap. Det kan säkert upplevas så. Men det är en vit afro som beskrivs. Det är en rik alkoholist som beskrivs. Hur är villkoren för en alkoholist utan pengar? För en alkis med svart afro? Förutom barnen blir det bokens sorg.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln