ÅSIKT

Socialism är det permanenta experimentet

Lars Raattamaa: Utan arkitektur kan vi inte bygga en ny värld

avLars Raattamaa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULF HÖJER
Lars Raattamaa, arkitekt och författare.

Varför jag är vänster? Först måste jag svara på varför jag skriver, varför jag ritar hus?

En bild av en halvrund luddig soffa. Fyra barn i vita kläder, en spelar flöjt. Italienska arkitektgruppen Superstudio var en del av anni di piombo eller blyåren 1968–1982, en politiskt dramatisk tid. Arkitektkommunister som ritade spektakulära megastrukturer och vilda interiörer. Men i Sverige odlade arkitekterna antroposofiskt och protesterade mot Skärholmen.

Och så släcker dom ner. Arkitekturens korta 1900-tal, från Det nya Frankfurt 1925 till Margaret Thatchers Housing act 1980 tar slut ännu tidigare i Sverige. Jo, det finns aktivister och teoretiker (läs Catharina Thörn och Malin Rönnblom), men inga arkitekter. Vår tid är den sämsta för progressiv arkitektur. Allting svartnar i panik.

Litteraturen ser inte likadan ut. Jag söker den progressiva texten vid sidan av andra. Men kulturen runt böckerna förefaller mest besvärad.

Jag ritar och skriver för att förstå hur kreativitet, kommunikation och kärnfullhet kapitaliseras för att exploatera människor och natur. Och det är en livssorg att jag aldrig fått någon att förstå att staden inte är lösningen, att framtiden är förort, småstäder och landsbygd, välfärdsstatens arkitektur, det permanenta experimentet.

I dag driver Vänsterpartiet i stället ägandelägenheter under täcknamnet byggemenskaper, Margaret Thatchers ”Right to buy” all over again. Och fastighetskapitalisterna har tagit över ordet equality. Medan vänstern hävdar den urbana överhögheten.

2018 var arkitekturens annus horribilis. Borlänge kallades ”Sveriges fulaste stad”; socialkonservatismen gjorde sitt intåg också i arkitekturen; Venedigbiennalen tog avstånd från smutsig politik; C40-gruppens larmrapport att städerna står för 80 procent av koldioxiden möttes av tystnad.

Men inte heller jämlikhet i språk verkar intressera vänstern. I riksdagen hörs det: ”Ta avstånd från kommunismen. Ta avstånd från politiskt våld.” Hur skulle jag kunna annat än ta det personligt? Du var ensam när du kom, du är lika ensam nu.

Låter det som anledningar att inte vara vänster? Då får jag börja om.
Undoing the demos av Wendy Brown och The architecture of neoliberalism av Douglas Spencer skakade om mig. De visar hur nyliberalismen blivit vår tids mentalitet. I dag gör vi oss själva till investeringsobjekt: bo på rätt plats, ät rätt saker. Och arkitekturen spelar nyckelrollen i den ojämlika geografin.

Men utan arkitektur kommer vi inte att kunna bygga någon ny värld. Och språket måste ständigt förändras.

Jag vill fortsätta arbetet: Superstudios, Margarete Schütte-Lihotzkys, Sven Markelius och Alva Myrdals. Angela Davis och Dashiell Hammetts. Fortsätta bygga ett jämlikt rum. Fortsätta skriva den jämlika texten. Socialism eller tillväxtdrivet exploaterande barbari? Det permanenta experimentet är socialismen. Och som den klåpare till idiot jag är så tror jag, att nästa gång! Ja nästa gång.

ARTIKELN HANDLAR OM