Kultur

Du gamla, du bortglömda

Martin Aagård om den svenska historielösheten, myten om våra traditioner – och kulturarvet vi borde vara stolta över

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ska man aldrig få vara stolt över någonting? Vi svenskar har väl också en kultur?

Fråga aldrig var den svenska köttbullen kommer ifrån. Du kommer att trampa på tår som är ömmare än Karl-Bertil Johnssons moder.

I de svenska värderingarnas tidevarv har kulturarvet blivit heligare än någonsin.

Egentligen är det ganska enkelt. 

En tradition är en trend som överlevt en generation. Ändå finns det få saker som kan utöva en så stark förtrollningskraft som just idén om traditioner. Tanken att generation efter generation återkommit till samma platser, utfört samma ritualer och sjungit samma visor är magisk. Det skapar sammanhang, en känsla av meningsfullhet och framför allt stolthet. Ditt liv är inte meningslöst, fattigt och obetydligt om du får förvalta en historia åt såväl de döda som de ännu inte födda.

Alla bär vi på en vilja att bli ihågkomna, att få plantera ett frö som lever vidare, om det så bara handlar om i vilket hörn julgranen ska stå eller när maten ska serveras på midsommar. Någonting. Bara vi får lämna ett litet avtryck i världen.


Det är begripligt att många fullkomligt sveps med av traditionens makt. Och det är därför det kan göra så ont när någon näsvis person påtalar de verkliga historierna bakom våra uråldriga sedvänjor. 

Till exempel att nyckelharpan uppfanns efter elgitarren. Eller att all europeisk folkmusik spreds över kontinenten av resande, romer och kyrkomusiker som extraknäckte som dansmusiker. Eller att en stor del av våra djupt rotade nationella högtider är ganska sentida påhitt, vissa så unga som från 1900-talet. Att kurbitsmönstrens blomstermåleri är en av världens mest spridda konstformer. Att björken är en lika viktig symbol för rysk natur som för svensk natur.

Ja, ni vet. De där sanningarna som ingen som just ätit rutten sill och druckit sprit kryddad med skadligt ogräs vill höra talas om.

Men när något stämplas som folklig kultur bestjäls utövarna samtidigt på sitt konstnärskap. Folklig kultur har aldrig omfattats av upphovsrätten.


Det gör dem inte sämre på något sätt. Tvärtom. Det visar på att den folkliga kulturen befinner sig i ett underbart sammanhang som ständigt korsar gränser och är i ständig utveckling. Gränser som fattigfolket alltid tvingats röra sig över på jakt efter försörjning. Och på många sätt gör det dem så mycket intressantare än när de låses in i en naiv idé om att kultur har sitt ursprung på en viss plats.

Ett sätt för borgerligheten att ge fattiga människor erkänsla för sin kultur har alltid varit att förvandla den till något ”genuint” och ”ursprungligt”. Vilket kan tyckas fint. Men när något stämplas som folklig kultur bestjäls utövarna samtidigt på sitt konstnärskap. Folklig kultur har aldrig omfattats av upphovsrätten. Att stämpla saker som ”folkligt” har alltid varit ett maktmedel.


Men allt detta börjar bli extremt pinsamt att påpeka i denna era av svenska värderingar där kulturarvskorridoren bara blir trängre och mer syrefattig för var dag. Att relativisera vårt kulturarv har blivit liktydigt med att förneka människor rätt till sin egen historia. Ska man aldrig få vara stolt över någonting? Vi svenskar har väl också en kultur? 

Foto: CLAES GABRIELSON
Maja Hagerman

Frågan är bara vad vi ska göra när arkeologer upptäcker vikingatida dopkammare inspirerade av syriska kyrkor, dräkter med persiska mönster och ringar från Birka med Allahs namn? Eller skatter från det islamiska kalifatet som togs hit under ”äldre medeltid” som vi egentligen borde kalla de där vikingaåren.

Ska vi hålla tyst av respekt för kulturkrigare vars bild av historien är felaktig?


I sin mycket löst hållna essäbok Trådarna i väven ställer sig journalisten Maja Hagerman den omöjligt stora frågan vad det svenska kulturarvet egentligen består av. Boken har hon skrivit under sina många och långa föreläsningsturnéer om svensk rasbiologi. På varje plats hon besöker anstränger hon sig för att hitta en ny vinkel på den lokala historien.

Det finns nämligen alltid en annan berättelse än den etablerade, oavsett om det handlar om hällristningar, rennäringen eller södra Stockholms tvätterier. Inte sällan kommer hon in på frågan hur kulturarvet vantolkats och förvanskats av nationalismen och hur rasbiologin blev den yttersta konsekvensen av jakten på det genuint ”svenska”.

I en mer tillåtande tid än vår hade den här boken säkert betraktas som ganska trivial. Nu är den inte det.


Historielösheten har länge varit ett ideal i Sverige, skriver Maja Hagerman.

Det är sant. 

Fråga en serbisk, en ukrainsk och en amerikansk nationalist om när nationen grundades och du kommer att få timslånga föreläsningar om Trastfälten, Rurik och The founding fathers som svar.

Men fråga en svensk nationalist när Sverige grundades och du kommer att få höra lite osammanhängande mummel om Gustav Vasa, Birka och Per Albin Hansson.

Vi saknar en stark myt om nationens födelse. Och det gör vår nationalism svag jämfört med andra länders. Vilket man får vara glad över. För de svenska nationalisternas mummel om Gustav Vasa ligger ju betydligt närmare sanningen än den serbiska tvärsäkerheten.

Nationalismen ville vara en enande kraft, även om den i praktiken bekämpade demokratin


Nationen är ett pågående politiskt projekt som ständigt skiftar karaktär. Från början var nationalkänslan ett redskap för att motivera folk att betala skatt trots att pengarna skickades till andra ändan av detta avlånga land. Och då var det så klart påkallat att skapa en känsla av att Glumslöv och Jukkasjärvi hade en gemensam kultur.

Nationalismen ville vara en enande kraft, även om den i praktiken bekämpade demokratin.

I dag är nationen en mångfasetterad gemenskap med krympande skatteintäkter och växande politiska motsättningar. Och lustigt nog är det nationalisterna som försöker splittra oss i mindre grupper.


Men historielösheten är inte bara ett bekymmer för nazister som önskar att det funnes fler svenska slagfält som dränkts i nationens blod. Allt för mycket av vår historia har glömts bort, menar Hagerman.

Hon drömmer om att upprätta ett museum över demokratins historia. Ett monument över den i dag så blygsamma -arbetarrörelsen som gömt undan sina symboler i arkiv när de egentligen hör hemma på ett revolutionsmuseum över demokratins genombrott. 

Hon vill ha fler museum. Ett monument över den fria pressen. Ett nationellt centrum för fotografi. Hon vill resa en byst av Nils Edén – statsministern som till slut tvingades lägga fram förslaget om allmän rösträtt. 

Foto: TT
Första maj-demonstration på Gärdet i Stockholm 1902. Författaren Maja Hagerman drömmer om ett

Och det är därför nationaldagen fortsätter vara så ytterst meningslös. Vi lär oss ingenting av den.

Och alla dessa bortglömda historier vävs in i den stora berättelsen om Sverige – landet som inte längre minns hur fattiga vi var alldeles nyligen. Och hur kampen mot fattigdomen gick till. 

Det är klart vi ska fortsätta äta rutten fisk och potatis. Men inte för att det är ”svensk kultur” utan för att påminna oss om att det var en både blodig och långvarig kamp för att ordna välstånd och kylskåp åt alla.


Ingen dag lämpar sig egentligen bättre än i dag för att berätta alla dessa komplexa och fascinerande historier. De kan utgöra djupa källor till stolthet, helt befriade från nationalistiskt självbedrägeri. 

Men det gör vi inte. Och det är därför nationaldagen fortsätter vara så ytterst meningslös. Vi lär oss ingenting av den. Utom möjligen att Sverigedräkten, denna hiskeliga klädkombination som ska representera något ursvenskt, såg dagens ljus först 1983.


ARTIKELN HANDLAR OM