Jag bryr mig inte ett skvatt om corona
Min bacillskräck handlar inte om bacillen i sig utan om att inte kunna jobba
Jag vet att ni inte tror mig, men jag bryr mig inte ett skvatt om coronaviruset. Vare sig det gamla eller det nya. Eller alla kommande reella eller upphaussade sjukdomslarm. Jag köpte munskydd bara för att kunna lägga ut en kul bild på Instagram. Tydligen hade jag vänt skyddet fel, informerade en följare mig om. Svarta munskydd intresserar mig. Mer av estetiska än hygieniska skäl.
Rädd är jag inte. Trots att jag med min trista kortisolsvikt tillhör riskgruppen som kommer tvingas söka vård och förmodligen nekas plats på grund av diverse stabslägen och vårdens totala okunskap om kortisonberoende. Trots att mina barn då kommer tvingas att mortla kortison och tvinga mig att snorta det och – worst case – ge mig hästdoser med kattens gamla diabeteskanyler. Ja, det blir något att skriva hem om. Eller en krönika.
Allt som går att förvandla till en rolig text engagerar mig och så länge sjukdomen inte innebär en mycket olustig kontrollförlust av mag/tarm-kanalen utan snällt håller sig till luftvägarna är jag nöjd. Det är osäkert om jag hade skrivit en sådan här kaxig krönika om det var en magsjukdom vi snackade om.
Så länge jag slipper bajsa på mig offentligt är jag inte rädd för att dö. Eller, snarare, om jag bajsar på mig på tunnelbanan så vill jag dö.
Vilka får sitta inne på Ikea en vardag och knåpa ihop en text om coronaviruset och lämna samma dag?
Jag tycker att jag haft ett bra liv. Fått uppleva mer än många andra. Tänk alla gånger jag FÅTT VARA MED I TIDNINGEN. Eller suttit i direktsändning i teve. Av mina femtio år fick jag vara KÄNDIS i trettiotvå. Jag har varit känd i fler år än jag varit okänd. Det är få förunnat. Vilka får ge ut sina hemmasnickrade alster på Sveriges största förlag? Vilka får skriva i Sveriges största tidning? Vilka får sitta inne på Ikea en vardag och knåpa ihop en text om coronaviruset och lämna samma dag? Att ha fått vara någon som andra bryr sig om gör en ödmjuk.
Min bacillskräck grundar sig faktiskt i något så banalt som att jag älskar att jobba och jag älskar mina läsare. Att skriva är mitt lyckopiller. Därför vidtar jag alltid alla tänkbara åtgärder för att slippa bli inlagd och få mördarbakterier på något äckligt sjukhus.
Jag är helt enkelt för sjuk för att orka jobba när jag är sjuk, om ni hajar vad jag menar. Jag orkar inte pressa mig själv trots feber eller kräkis. Så det är inte bacillerna i sig jag är så rädd för utan jag är rädd för att bli nedsatt. Jag vill känna livet i mig. Jag vill träna. Jag vill ut och ha kul.
Under dagens Ikea-besök såg jag för första gången någonsin folk plocka upp handsprit och tvätta händerna innan de åt.
Det krävdes förmodligen en pandemi för att den allmänna hygienen skulle förbättras.
Corona är kanske det bästa som hänt oss.
