Småpåvarnas nya kläder
Malin Krutmeijer läser om åsiktsbytare i det nya numret att tidskriften Brand
De längtar efter tillhörighet, har en rätt dogmatisk syn på ideologi, odlar ett dissidentskap och är rent allmänt lite skitviktiga. Ungefär så karakteriserar Kajsa Ekis Ekman typiska, radikala åsiktsbytare, i senaste numret av tidskriften Brand.
Hon ger exempel som Göran Skytte och Mario Vargas Llosa eller David Horowitz, en gång en förgrundsfigur inom 68-rörelsen, men sedan 80-talet stockkonservativ debattör. Och hon förbluffas: klart man kan bli trött på frasmakeri och annat inom vänstern, men därifrån till att ”överge idén om jämlikhet och börja hylla banker, kungen och imperialismen”!
Och visst är det lite svårt att begripa politiska helomvändningar, men Brand gör ett gott försök. Hela numret ägnas åt åsiktsbyten, inte bara från vänster till höger.
Ebba Witt-Brattström har liknande tankegångar som Kajsa Ekis Ekman. I en intervju spekulerar hon i varför så få kvinnor tycks ha tagit avstånd från feminismen med samma buller och bång som män lämnat olika vänstergrupper. Hon tror det beror på att kvinnorörelsen var mindre hierarkisk och dogmatisk, och mer orienterad mot sammanhållning än konflikt. En viss typ av män, menar hon, är mer benägna att underkasta sig en hel ideologi och när man då börjar ifrågasätta detaljer blir reaktionen att ”byta åsiktskorridor” helt. De är mer dogmatiska helt enkelt.
Det stämmer nog, för en del. Men när man lägger Ebba Witt-Brattströms och Kajsa Ekis Ekmans analyser intill berättelser från åsiktsbytarna själva ser bilden mer komplicerad ut.
Kim Fredriksson, som för fyra år sedan lämnade högerextrema Nationaldemokraterna, verkar inte ha uppslukats av en ny rörelse. Även om han numera kallar sig socialist, så anser han sig inte vara politiskt aktiv. Han beskriver en lång intellektuell process där han sökte en nationalistisk antikapitalism, läste Marx och omprövade sina värderingar radikalt.
Fanny Åström ger en mer känslomässig bild av sin utveckling från aktiv liberal till feminist och kommunist. Hon uttrycker det som att hon numera kan känna sina åsikter i hela kroppen.
Av ett helt annat virke är Jan Sjunnesson, förr autonom marxist, nu sverigedemokrat och krönikör på Avpixlat. Han menar att han alltid har sett sig själv som ”ett levande postmodernt experiment”. Nu är värdekonservativ det nya svarta, som han uttrycker det. Så kall är inte Mohamed Omar, ”Sveriges mesta åsiktsbytare” enligt Brand. Han verkar mest rastlös och sugen på offentligheten – även om han själv konstaterar att ingen längre tar honom på allvar.
Det är ett spännande nummer Brand har gjort, men en sak som inte behandlas tillräckligt är maktdimensionen. Det är ju skillnad på hur olika radikala åsiktskliv betraktas. I Sverige kan en förlorad religiös tro ses som en tillnyktring, och inte så få skulle nog anse att en omvändning från radikal vänster till moderat är ett uttryck för realism. Blir man socialdemokrat är det närmast en neutralisering.
Vad som är respektabelt har med hegemoni att göra. Det är svårt och känsligt att diskutera, för det är klart att vissa åsikter som ses som extrema verkligen är förkastliga.
Inte desto mindre är det en fördjupning av åsiktsbytartemat som det hade varit intressant att få mer av.
