Dags att börja använda Werner Aspenström

Göran Greider om en irriterande civilisationskritiker

Werner Aspenström föddes den 13 november 1918 i Dalarna, och dog 1997. Han publicerade skönlitteratur, poesi och dramatik.

”En gång som mycket ung såg jag hela byn dränkas av en flodvåg, på morgonen var allt reparerat och i samma skick som förut.” Jag står i byn Torrbo, på gården Skräddarbacken där Werner Aspenström föddes den 13 november 1918 och som var och förblev urplatsen i hans författarskap. Spanska sjukan tog hans far några månader senare, modern blev ensam med tre barn.

Men nu är det ingen flodvåg utan höstsolen som dränker landskapet. Kor betar på gärdet mitt emot. Löven har fallit ur den lönn som ännu står intill huset där han föddes och som denne genuine trädälskare diktat om. Några steg bort flyter bäcken förbi, den som fick ge namn åt hans förtätade prosabok Bäcken från 1958. Klen och förtorkad efter en regnlös sommar letar den sig bort mot sjön Barken och, tänkte han som pojke, vidare mot havet.

Vad skulle ske med oss om vi bara för ett ögonblick tog till oss detta seende? Svar: Vi skulle på ett oavvisligt sätt erfara den accelererande exploateringen av jordens liv och resurser. Ja, vi skulle ändra våra liv och kräva en ny politik.

Men det där flodvågscitatet är hämtat ur Aspenströms allra sista dikt, en drömdikt. Under hela sitt liv jagades han av märkligt apokalyptiska drömmar om utomjordiska besök och mystiska himlafenomen ovanför logen där i sydvästra Dalarna. I sin tidstypiskt ångestladdade fyrtiotalistiska poesi flöt säkerligen de där drömmarna upp. Men framåt femtiotalet upphörde ofta känslan av att de yttersta tiderna var närvarande i hans poesi och ett slags gråstenarnas lovsång till livet tog vid. Han ville, som han skrev, vara poet, inte nagelbitare.

Riktigt klok har jag aldrig blivit på denne poet, så nedskruvad i sina anspråk, så ovillig att bråka eller strida öppet för något. I en dikt beskriver han i tredje person sig själv som deltagare i en Vietnamdemonstration: ”Han lät fötterna gå med/ för att göra avbön för händerna/ som sysslade med annat.”

Avgick han ur Svenska Akademien under bråket kring Salman Rushdie – eller smet han liksom bara ur den? För dryga tio år sedan pressade jag in honom i en antologi med politisk poesi. Det var rätt och rimligt – Aspenström var en fredskämpe och en tredjeståndpunktare, ja Stig Dagerman kallade honom en blandning av socialist och romantiker när de möttes på somrarna på Kymmendö. Hans antikonsumtionsdikt, Sardinen på tunnelbanan, har varit en radikal satir i femtio år och den blir det bara mer och mer i den påtvingade och doktrinära valfrihetens era och det går utmärkt att efter behag lägga till nya rader i den:

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.

Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.

Jag vill inte byta till det där elbolaget.

Jag känner inget behov av det där toilettpappret.

Jag är inte intresserad av den där pensionsförsäkringen.

Jag vill inte välja skola åt mina barn.

Jag har ingen lust att se den där filmen.

Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

Ändå: Aspenström är i grunden märkligt och irriterande undflyende. Ibland hörs nästan en gnällig gubbton: ”Jag misstror det jämlika. Jämlika styrkor förebådar krig” kan en kvasifilosofisk strof lyda.

Men jag tror att det är så här: Den livshållning han hade, både privat och i sin poesi, rymdes egentligen inte alls i någon av nittonhundratalets samhällsvisioner och det är först nu vi förmår se det djupt civilisationskritiska hos honom. Civilisationskritik är ofta misslynt och grinig. Men inte Aspenströms: Han var tacksam över detta liv. Flodvågen sköljer bort allt, men allt är kvar.

Jag menar att man börjar få syn på dem nu: Poeterna som kommer vandrande långt ifrån, ur det gångna århundradet, och plötsligt visar sig bära på ett annat och starkare budskap än vad de tidigare förknippades med. Kanske är Evert Taubes Solola eller Änglamark de klaraste ekologiska dikter som skrivits i svensk poesi? Och kanske är det hög tid att nu, i den galopperande klimatkrisens era, börja lyfta fram Werner Aspenström som en av den svenska litteraturens stora vägvisare genom och ut ur den tillväxtfixerade, antropocentriska civilisation som är på god väg att knäcka biosfären?

Ta mästerverket Mätarlarven. Är den inte en antiflygdikt? Den säger att vi inte behöver resa och fara så förbannat. Inte ens detta lands miljöpartister vågar ju angripa den resmani som får flygbranschen att expandera och vad de saknar är kanske idealbilder av ett annat liv, en idé om ”konsten att stanna”, som Aspenström formulerat det. Mätarlarven mäter ut sitt blad. Vid bladets kant ser den en alltför stor tusenmilahimmel och bestämmer sig för att stanna kvar på sitt körsbärsblad. Miljöministern, vilken det nu än blir, borde bära den på en t-tröja.

Genom hela Aspenströms författarskap strömmar en säregen och fördomsfri kärlek till tingen, till djur och växter som han betraktar som jämbördiga oss människor. I en dikt står han på tunnelbanan och ser en vagn bromsa in och på den syns skylten ”Inga djur i denna vagn”. Och en ”viss förlägenhet griper oss ryggradsdjur,/ tillhörande släktet mammalia,/ som flockas just här på perrongen.” Ingen vågar kliva upp och sätta sig. Vi är ju djur. I en annan dikt hör han ”tallskogen susa i dörrposter och trösklar och i långbordet som min bror snickrat. /Plankornas kvistögon söker min blick/ och jag deras.”

Vad skulle ske med oss om vi bara för ett ögonblick tog till oss detta seende? Svar: Vi skulle på ett oavvisligt sätt erfara den accelererande exploateringen av jordens liv och resurser. Ja, vi skulle ändra våra liv och kräva en ny politik. Men inte i första hand nya partier eller nya rörelser, utan ett nytt sätt att se var upproren finns. En av de tidigaste poesiupplevelserna i mitt liv var när jag läste dikten om hur knytnäven inte alltid vinner:

Hur muskulös den lilla flugan känns

i knutna handen.

Hur den brummar och stångas

som en motorgräsklippare.

Hur vingarna växer och växer

och tvingar handen plana ut sig

till ett flygfält

och flugan, fri men med blessyrer,

startar.

I Aspenströms lyrik brusar och gnyr det bestående minnet av fattigdom. Han växte upp i en förkonsumistisk värld. Jag tror att få saker har fått ett så stort värde som kikhålen ner i de liv som existerade innan den stora flodvågen av köplust och ägandelust sköljde över oss. I sin barndomsskildring Bäcken minns han liksom inte sig själv: ”Jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning.” Och det där är inget upplöst postmodernt jag, utan en människa som genomfars av skapelsen, som när en fågelsvärm i en dikt passerar poetens bröstkorg.

Det finns ett djupt icke-urbant drag hos Aspenström. ”Avbilda mig gärna som en älg/ vandrande på Stockholms gator,/ bokförd, ej hemmastadd” kunde han utbrista. Hans poesi är både stadens och landets. Hans aska är strödd i en minneslund på Maria Kyrkogård, som han under årtionden hade utsikt över från lägenheten på Hornsgatan. Jag satt en eftermiddag i den minneslunden, bläddrande i den tjocka volymen med samlade dikter som har ett omslag som ett gulnat almlöv. Sedan var det som om den vind som blåser upp i hans lågmälda diktning virvlade mig bort till denna by Torrbo i Bergslagen.

När jag nu står på det som en gång var byvägen, som strök förbi så nära att snöplogen skrapade mot väggen, tänker jag: Vi som lever nu kan använda dig, Karl Werner Aspenström, för att förstå klyvnaden mellan stad och land, för att hitta vägar ut ur den kapitalistiska sardinbruken och för att lära oss älska det lilla körsbärsblad vi till slut lever på.