Jerry – vår allra rödaste rockhjälte
”Vi hängde hammaren och skäran i julgranen”
Jerry Williams, född Erik Fernström, kallades för Rockfarfar redan när han var 24. Nu, 72 år gammal, firar han femtio år som artist med Farewell Show som drar fulla hus landet runt.
Jag möter honom på Cirkus, Djurgården, för att prata om uppväxten och hur ett rödskinn som han blev svensk pionjär för amerikansk populärkultur. Jag har träffat honom informellt en gång tidigare och frågade då vad hans fru kallar honom: Erik eller Jerry?
– Hon säger mest hörru.
Mer vågade jag inte fråga, Jerry Williams pratar aldrig om sitt privatliv.
Den här intervjun ska ju handla om dina första arton år i livet, men jag måste ändå fråga: Den här integriteten du har, att aldrig prata om din familj, varifrån kommer den?
– Oftast när de snackar om kärring och ungar, då gör de ju det som nåt bihang. Men de är ju inte bihang till mig, utan de har ju egen power. Va’ fan ska man hålla på och lämna ut dom för?
Kärring, ordet kan nog få många att studsa, men Jerry Williams använder det som min pappa gjorde. Kvinnor kan delas in i tre kategorier: kärringar, jävla kärringar och jävla bra kärringar. Kärring i sig är neutralt.
Du är född 1942 på Huvudstadgatan. Vad var Solna för ett samhälle då?
– Det var nästan som landet. Det var ju grus och träkåkar, jävla ruckel. Vi bodde i ett rum och kök. Vi hade kallvatten, och värme i rummet men inte i köket.
Vad gjorde dina föräldrar?
– Min morsa Edit, hon jobbade på Karro, som undersköterska. Och så höll hon på fackligt. Hon var ovanlig som fixat körkort, men bil var ju inte att tänka på. Alltså nu snackar man ju om feminismen, men de körde ju feministiskt på riktigt.
Edit ”torska på cancer” när Jerry var tolv.
– Hon hade levt ett hårt liv. De sålde’na två gånger när hon var liten, som arbetskraft. Inget pjosk, kunde hon säga till oss ungar.
Är inte det en typisk arbetargrej, att man inte ska pjoska sig?
– Jo, och mest sa hon det till sig själv. Hon var röd, stenröd.
För att hon hade sålts som barn?
– Nä, det var nog hela den där generationen … Min farfar var väl inte röd kanske, men när första revolutionen gick i Ryssland 1917, då sa han ”Det blir jobbarns nya Amerika!”.
Uppfostrades du radikalt?
– De pratade ju med oss ungar hela tiden. De var ju röda allihop, deras umgängeskrets. Jag är inte döpt, till exempel, för de var inte rello. På långfredan och juldan ordnade de dans i Folkets hus. De hade jävligt bökigt att få tillstånd. De var inga trök, alltså, de kunde ju garva.
Vad gjorde din pappa Sven?
– Hans huvudsakliga yrke var sjöman men han fick gå i land -43 när han fick ungar. När morsan dog och vi blev solo började han på Philipsons som garagearbetare. Han var bilsmörjare och jobbade över ibland och splitsa vajer, det kunde han sen han segla.
Du gick själv på sjön?
– Jag mönstra på en båt i Oxelösund och jag rymde i Oxelösund. Jag var femton bast och kände att det här är ju öken. Kolpråm, och hytten och allt var så jävla äckligt. Då kom styret och tjafsa om uppsägningstid, men då skulle vi ju hunnit ut i Nordsjön, då kunde jag ju inte kliva av. Så jag vänta till han drog runt hörnet och då packa jag med en jävla sula och kuta som fan.
Var din pappa också organiserad?
– Ja för fan. Både fackligt och i partiet. De gick och knackade dörr och sålde Ny Dag. Delade ut flygblad. De körde mycket med Hyresgästföreningen, fixade tapetsering för folk som bodde i kyffen.
När du sjunger ”Working class hero”, vem är det du sjunger om? Dina föräldrar eller Solnakvarteren?
– Nä, det är allmänt. Lennon har ju fått till det där jävligt bra. Varenda jävla vers kan man ju ställa upp på. Om man lirar ”Tutti frutti”, det är ju bara blajord som ska ligga rätt i käften liksom, men ska man göra en låt som påstår nåt då måste man ju hålla med.
Valrörelsen 2006 var det en tjej som sjöng Working class hero på Moderaternas valupptakt på Medborgarplatsen i Stockholm. Jag tog det personligt och ville slåss.
– Jo, men hon har nog inte hajat.
Vad gick du i för skola?
– Folkskolan i Huvudsta. Det var bara ungar som bodde i kyffen. Inga knösar, om det fanns nån försvann han till läroverket.
När jag hör dig prata tänker jag på en essä av den norska författaren Per Petterson om språk och klass. Hur arbetarbarn på skolgården skapar sig ett eget språk, en kreativ, humoristisk subkultur som inte tillåts i klassrummet där medelklassvenskan ska läras ut. Känner du igen det?
– Absolut. Alltså, lärarna då var ju inte så snälla. De delade ju ut dagsedlar så det räckte.
Tänkte lärarna, tror du, att det här är inga ungar att satsa på, för de ska ändå bara bli arbetare?
– Det fanns en kärring där, Nordenman tror jag hon hette, hon gick nog lite in för sitt jobb. Den kärringen var cool. Men den skolkärringen som vi hade, nej, hon blev mest arg och skrek. Då fick man ju gå åtta år i plugget, sista året gick jag i yrkesplugget.
Jerrys bror dog när han var 28 år.
– Han hade ju precis börjat på Handelshögskolan när han torska i en bilsmäll. Han var ensam om att vara knegarunge där.
Hade ni nån musik hemma?
– Morsan tjacka radiogrammofon. Hon hade en gitarr också, en jesusknäppare. Hon kunde inte lira men hade väl tanke om att hon skulle lära sig. Gubben han hade ju mycket Röda arméns sångkör, jävlar, de braska på som fan. Morsan lyssna på Gökvalsen och såna där grunkor.
När började du själv hålla på med musik?
– Jag ville börja lira redan i småskolan, då fick man välja på blockflöjt eller mandolin och då blev det blockflöjt. Och jag var så jävla sugen på det där, så jag sa ju åt min morsa: Men visa mig hur man gör då, för fan! Hon hade ju ingen aning, hon satt ju och tittade i det jävla blocket och tänkte, att hur fan gör man? Mussemajen var schyst som fan, han snackade med farsan att jag borde fortsätta med nåt annat. Jag ville börja lira trumpet, men det fanns inga såna lärare, så det blev kvarpa i kommunala musikskolan. Då klev jag i det så det bara döna.
När förstod du att du kunde sjunga?
– Det var frullan Nordenman som fixade, när jag gick i fjärde klass, att jag skulle söka in på Radiotjänsts gosskör. Men det var ju en annan värld. Körmajen där la av nå jävla harma på pianot och sa, du tar den och du tar den, och jag tänkte, att det var en jävla piece of shit, men jag lade ju av rätt snabbt.
Varför då?
– Jag var med i ett gig, men det var ju i en kyrka, men jag hade ju fan aldrig varit i nån kyrka. Och så skulle man ha vit skjorta, men jag hade ju ingen vit skjorta. Och så kommer jag ihåg att kärringen som var påa, hon stod i päls där och jag tänkte att den där kärringen måste vara jätterik som står och snackar i päls. Jag tänkte ”va fan e’re här?” Vi öva på Östermalm i nåt jävla plugg där det bara var en massa gottar.
Vad lyssnade du själv på för musik?
– Det fanns bara Bill Haley på 78-varvare. Och Rickard, men de var så jävla svåra att få tag på. Så jag rev ut verket som var i radiogrammofonen och så sjasade jag ihop till ett Dualverk som man kunde lira 45-varvskivor på. Vet du vad du gör nu? frågade farsan när jag slet upp grammofonen.
Jerry Williams blev sångare i The Violents 1962 och gjorde året därpå en turné med Beatles.
Du är 19 när du kan försörja dig på amerikansk populärkultur, hur funkade det med ditt röda sinne?
– Det var inget konstigt alls. Hela rockenrollbagen, det var inga gottar som syssla med den. Ta Rickard och Elvis, det var ju arbetarungar. När skivindustrin tog över och skulle kommersialisera rocken då blev det ju helt urvattnat, men sen kom ju Beatlesvågen i stället. Då var det äkta tillbaka på riktigt.
Du var rörmokare först?
– Jag jobba som rörpulare till jag var 19 bast. Som rörpulare hade man inga stämpelklockor. Jag jobba först på Archimedes i Sumpan runt ett år och det var inget kul. Det var ju tempojobb, man fick sitta och kröka kylrör, man blev ju hjärndöd, de var pisstråkigt, kallt som fan och mörkt när man åkte dit och mörkt när man åkte hem. Sen börja jag i rörsvängen, det var ett lärlingssystem. Det tog sex bast innan man blev fullpröjsad, det var ett sätt att hålla ner lönerna. Så många gjorde ju svartjobb.
Du har aldrig hymlat med att du är röd, tror du att det har hindrat dig i din karriär?
– Jag tror inte jag torskat ett gig. Men farsan torska under kriget eller om det var innan. Då kom snuten och hämta han, men de sa aldrig varför. De släppte han två timmar efter att båten gått, för att han inte skulle kunna mönstra på.
Din pappa dog 1990, han kunde följa dig nästan hela din karriär. Han måste varit väldigt stolt?
– Det vet jag inte. Han var nog mer skraj för att nåt skulle gå snett med tänket. Han snacka politik med mig hela tiden. Han hade en sägning: ”Det är många som snackar jävligt vettigt politiskt men de missar på sina egna ungar.” Och det gör de ju!
Du ska till USA nu, det är ju helt crazy.
– Det finns ju rödingar där också. Jag tror inte de har så stor noja på det nu. Det är nog jobbigare om man är muslim.
Till fotograferingen ber jag Jerry ta med sig nåt som betydde nåt som barn. Han väljer en tröja med Fidel Castro.
Varför?
– Jag hittade inte tröjan med hammaren och skäran. Farsan klippte ut hammaren och skäran i guldpapper och hängde i julgranen. Det mesta av mina gamla grejer är på driven.
Som sista grej tänkte jag vi ska leka en lek. Jag ger dig tre namn. Du ska döda en, ligga med en och gifta dig med en: Margaret Thatcher, Rock-Olga och Aretha Franklin.
– Ha ha ha! Thatcher dödar jag, ingen tvekan. Aretha Franklin, jag kan både gifta mig med henne och köra hela vägen. Men Rock-Olga, det vete fan va jag skulle göra med henne.
