Döden på Medelhavet

Mattias Svensson om det grymma resultatet av EU:s politik

Det har på senare år varit hög svansföring på marknadsförare av hårda sanningar kring flyktingpolitiken. Anhängare av allehanda restriktiva åtgärder beskriver sig gärna själva som orädda och verklighetstillvända, med forskningen som ledstjärna.

Ett forskningsprojekt som dock drunknat i detta väldelade medieflöde är rapporten Death by rescue, av ett forskarteam hos Forensic Architecture agency vid Goldsmiths (University of London), som presenterades i maj 2016 och nyligen lagts ut som film av Charles Heller och Lorenzo Pezzani.

Rapporten följer upp Italiens beslut att upphöra med Mare Nostrum inför 2014, en operation för att undsätta migrantfartyg i sjönöd också utanför Libyens kust. Anledningen till beslutet var högljudd kritik från framför allt Storbritannien om att undsättningen utgjorde en ”pullfaktor”, och alltså lockade migranter att göra den riskabla resan mot Europa. Genom att rädda liv så lockade man fler att riskera sitt liv, lydde retoriken från bland andra dåvarande inrikesministern Theresa May.

I plågsam detalj har forskarna återskapat vad som faktiskt hände. De visar att antalet resor ökat och blivit mer riskabla redan före Mare Nostrum och därför sannolikt berodde på de försämrade villkoren i bland annat Syrien och Libanon. Något som ytterligare underbyggs av att resorna fortsatte också efter att Mare Nostrum avvecklats och ersatts av det gemensamma EU-projektet Triton, som inom snävare gränser fokuserade främst på att hindra migranterna, inte att undsätta dem vid sjönöd.

Resultatet blev precis så illa som befarades. Under en vecka i april 2014 drunknade 1200 människor när två överfulla migrantfartyg sjönk. Båda incidenterna involverade försök till undsättning från kommersiella transportfartyg, som dock utan egen förskyllan kom att förvärra situationen. De är helt enkelt inte konstruerade för avancerade räddningsoperationer. EU-kommissionen medgav kort därpå att den hårdföra linjen att avveckla livräddningsuppdraget för att avskräcka migration varit ett misstag som kostat liv.

Det är också rapportens slutsats. Man kan kritisera att rapporten endast kort tar upp (och medger) flyktingsmugglares tilltagande cynism och alltmer överbelastade fartyg, och påpeka att även människor på flykt är aktörer som väljer kalkylerade risker. Jag har också reservationer mot det stora ansvar forskarna lägger på europeiska beslutsfattare (och skattebetalare) att finansiera räddandet av icke-medborgare utanför eget territorium. Men påståendet om att räddningsoperationerna borde avbrytas av omtanke om migranter som därmed skulle avskräckas från sin riskabla resa var likafullt både felaktigt och kostsamt. Människorättsorganisationerna som påpekade detta hade rätt. Den hårda sanningen om hårda sanningar är att de emellanåt bidrar till att fler människor dör.

Hjälporganisationer som försöker underlätta flyktingarnas väg beskylls för att locka migranterna över havet.

Efter drunkningskatastroferna 2014 har Triton byggts ut, och även civilsamhället i form av hjälporganisationer som Läkare utan gränser undsätter betydligt fler människor än förut. Skyddet är tillbaka på liknande nivå som Mare Nostrum, vilket inte hindrade att 2016 blev det mest dödliga året hittills med över 5000 drunknade. 2017 kan bli lika illa, den 3 juli i år hade 2247 människor fått sätta livet till. Det handlar dock inte om att fler migranter försöker ta sig till Europa, utan om att det framför allt är den mest riskabla rutten via Libyen och till Italien som fortfarande är öppen. Forskare vid Oxford-universitetet har i år återigen kunnat konstatera att det inte är räddningsinsatserna som avgör hur många som försöker sig på resan, de var tvärtom flest under perioden med minst skydd.

En liknande slutsats drar en färsk rapport från det brittiska överhuset om EU:s projekt Sophia, som utöver räddningsinsatser försökt sänka flyktingsmugglares fartyg och gripa organisatörerna. De konstaterar att den brittiskfinansierade EU-insatsen inte haft någon märkbar effekt på vare sig antalet migranter eller smugglingen. Däremot har sänkandet av större skepp bidragit till att smugglarna nu skickar enklare farkoster av trä och gummi, vilket bidragit till större risker och fler drunknade. Överhuset rekommenderar att räddningsinsatserna fortsätter av humanitära skäl medan bekämpandet av smugglingen sker i andra former, på land.

Forskningen och siffrornas tydliga språk hindrar dock inte högljudda politiker från att attackera hjälporganisationerna och skylla dem för att locka migranter. Förslag om att reglera deras arbete förbereds. Italiens regering överväger rentav att i strid mot internationella konventioner avvisa alla fartyg med migranter ombord från landets hamnar, en reaktion på att inga andra EU-länder varit beredda att ta emot asylsökande bland migranterna.

Men den humana fernissan i detta argument börjar flagna. Italienska och franska fascistorganisationer samlade tidigare i år in motsvarande en halv miljon kronor för att kunna störa hjälporganisationers räddningsfartyg. I deras retorik är undsättandet av tusentals nödställda en ”invasion av Europa”. Ingen kan längre blunda för att själva syftet med en sådan aktion är att människor ska drunkna hellre än att ta sig hit.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.