ÅSIKT

Antingen ond och vit eller god och svart

Lidija Praizovic sågar en ohederlig grundkurs i antirasism

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avLidija Praizovic

1 av 2 | Foto: Amaal Said
Reni Eddo-Lodges ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” är mångfaldigt prisad. Nu kommer den på svenska.

I februari 2014 publicerar den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodge det mycket uppmärksammade blogginlägget Varför jag inte längre pratar med vita om ras. Några år senare utvecklar hon sina tankar i en bok med samma namn, som nu utkommit på svenska.

I denna antirasistiska grundkurs ger hon sken av att säga något väldigt kontroversiellt och eget, eftersom – som hon påstår – den människa av färg som vågar kritisera vita privilegier och kräva strukturella förändringar riskerar grova repressalier. Det ironiska är att boken blivit en stor kritiker- och säljsuccé i Storbritannien och vunnit en rad prestigefyllda priser. 

Hon nämner ingenstans att den rasifierade medelklassen i Västeuropa växer så det knakar – vilket bland annat märks på att alltmer reklam riktar sig till köpstarka icke-vita.

Boken dryper av enkelspårighet och självrättfärdighet, vilket gör den intellektuellt problematisk och ofta direkt ohederlig. I det stora hela består världsbilden av onda vita förövare och goda svarta offer. Problemen med boken kan vidgas till stora delar av den antirasistiska rörelsen. 

Det eurocentriska perspektivet tillåter ingen annan konflikt än den mellan vitt överläge och svart underläge. Psykiskt och fysiskt våld från vita gentemot svarta och bruna människor kallas genomgående för rasism. De få gånger motsatt scenario nämns tonas det ner alternativt viftas bort som rasistiskt hittepå. Mellan svarta, asiater och etniska minoriteter råder det över huvud taget inga konflikter. 

Det är viktigt att klargöra hur Eddo-Lodge använder rasbegreppen, eftersom hon gör det politiskt. Svart kan syfta på svarta människor med afrikanskt och karibiskt ursprung, men också inkludera människor med asiatiskt ursprung. Ofta använder hon dock begreppet ”svarta och etniska minoriteter”, vilket helt enkelt syftar på invandrare och barn till invandrare i Storbritannien. 

Vita är en sorts privilegierad massa utan inbördes hierarkier. Vita miljonärer, sjukpensionärer, brittiska judar eller transpersoner – alla verkar ha samma historia och befinna sig i positioner med makt och auktoritet. 

Men jag tror också att skon klämmer på grund av att den vita arbetarklassen saknar de privilegier som Eddo-Lodge i alla lägen vill tillskriva vita.

En vit vän till författaren intervjuas om hur man ska vara en god vit antirasist. Hon berättar hur hennes och familjens liv var privilegierat, omedvetet och löjligt innan hon som tjugoåring på en universitetskurs fick upp ögonen för ras. Hon ”skäms så in i helvete” och ber om ursäkt för alla klumpiga frågor hon ställde på kursen. Men nu är hon en renlärig antirasist som rättat in sig i ledet och slutat fråga. 

Ingenting som går emot Eddo-Lodges tes behöver någonsin undersökas eller fördjupas. Yttrandefriheten kallas för ”den fördärvliga ramen ’yttrandefrihet’”. 

Svårast att smälta är kapitlet ”Feminism och ras”. Eddo-Lodge verkar tro att feminismen är någon sorts morsa som ska omfamna och lösa alla förtryckta gruppers underordningar: funktionsnedsattas, svartas, arbetarklassens etc. På den antirasistiska rörelsen däremot ställs över huvud taget inga externa krav. 

Eddo-Lodge går, som brukligt är bland vissa antirasister, långt i relativisering av kvinnoförtrycket i andra kulturer. Att bära niqab (ett heltäckande plagg som vissa muslimska kvinnor bär med bara en springa för ögonen) är i princip ”lika begränsande och fördömande” som att bära bikini. 

Att påtala att det finns mer eller mindre patriarkala kulturer är högerextrem propaganda, menar författaren. I de fall hon inte kan komma runt svarta och asiatiska mäns sexuella våld mot kvinnor och barn fördömer hon aldrig förövarna. I stället lyckas hon med retoriska trick förflytta fokus till någon vit mans uttalande kring det hela, och allt blir således – surprise! – den vite mannens fel. 

Det är talande att Eddo-Lodge i detta relativiserande sammanhang helt hoppar över hbtq-personers rättigheter. I den frågan skulle hon aldrig kunna hävda att det är lika illa överallt. 

I samma kapitel skriver Eddo-Lodge om vita som anklagar feminister av färg för att i antirasismens namn splittra feminismen. Hon beskriver deras agerande som ren och skär maktutövande ondska – och anklagar dem för att totalt sakna förmåga att skärskåda sina egna privilegier. 

I kapitlet ”Ras och klass” drivs dock helt motsatt politik. Man får nämligen absolut inte splittra vare sig antirasismen eller den rasifierade gruppen genom att tala om klass. Hon beskriver ogenerat hur irriterad hon blir när folk i anslutning till hennes föreläsningar om rasism frågar: ”Men hur är det med klass, då?” 

Mest avskyr hon när folk vill prata om vit arbetarklass: ”Frasen vit arbetarklass spelar den yttersta högerns retorik i händerna.” Jag tolkar resonemanget så här: eftersom arbetarklassen i Storbritannien till stor del är rasifierad och de högerextrema partierna numera använder vit arbetarklass som ett slagträ mot privilegierade antirasister, ska den vita arbetarklassen raderas från den politiska kartan och diskursen. 

Men jag tror också att skon klämmer på grund av att den vita arbetarklassen saknar de privilegier som Eddo-Lodge i alla lägen vill tillskriva vita. Förslagsvis har de varken råd eller intresse av att känna sig ”tyngda av sina oförtjänta privilegier” hela dagarna. 

I ett kort stycke medger hon motvilligt att även människor av färg kan röra på sig socialt. Hon gör det inte för att skärskåda deras klassprivilegier, eller över huvud taget undersöka skärningspunkten mellan klass och ras. Hon gör det för att hävda att ”inte något mått av klassprivilegier, pengar eller utbildning kan skydda en från rasism”. 

Naturligtvis är en icke-vit person från medelklassen eller överklassen fortfarande sårbar för till exempel rasistiska tillmälen, fördomar, med mera. Men på ett materiellt plan upplever de väl inte rasism på exakt samma sätt som en icke-vit person som befinner sig lägre ner på klasskalan? Eddo-Lodge skriver: ”Verkligheten är att om en inte är född vit i det här landet, är en förmodligen inte född rik.” 

Hon nämner ingenstans att den rasifierade medelklassen i Västeuropa växer så det knakar – vilket bland annat märks på att alltmer reklam riktar sig till köpstarka icke-vita. Många barn av färg föds i dag in i materiella och kulturella klassprivilegier och ett kontaktnät som är till deras fördel i livet. Men Eddo-Lodges tes är att klass och ras i alla lägen är ”oupplösligt förenade”. 

Denna totala brist på självmedvetenhet och självkritik, detta ointresse för intellektuell och hederlig analys, är på god väg att göra stora delar av den västerländska antirasismen till en sekt, som kan pracka på oss vilka lögner, halvsanningar och censurer som helst, bara det sker i ”godhetens” namn.

Det är synd, för i grunden är vi många som behöver antirasismen. Inte som ett barn behöver sin snuttefilt, utan som vuxna människor behöver analyser och strategier för att navigera i en svår och komplicerad verklighet. För att förändra den till det bättre för så många som möjligt. 

Inte minst är det hög tid att ställa krav på en verkligt intersektionell antirasism. Reni Eddo-Lodges bok visar att det inte kommer automatiskt enbart för att ledaren är av honkön. Också tankearbetet måste göras – prestigelöst och ärligt.

ARTIKELN HANDLAR OM