Ur spår, liberaler

Anders Johansson om försöken att skylla Trump, nättroll och skidsportens förfall på postmodernism

Skidsporten går utför, menar Lena Andersson och skyller på post­modernismen.

För ett par veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en kolumn där Lena Andersson beskyllde ”postmodernismen” för skidsportens urartning. (DN 17 februari) Eller också var skidåkningens utveckling ett exempel på den eviga postmodernismens landvinningar – orsakssambandet blev aldrig riktigt klart för mig. 

Om den kolumnen slog något slags rekord i underlig anklagelse så är utfallen mot postmodern filosofi ett stående tema i Anderssons kolumner. Senast gjorde hon ”den postkoloniala vänstern” medskyldig till dagens ryska nationalism (DN 4 mars).

Och faktum är att den sortens associationer verkar ligga i tiden. I helgen drog Godmorgon världens krönikör Johan Norberg en linje från Jacques Derridas tänkande till dagens nyfascism. Orsaken? ”Postmodernismens filosofer förnekade att våra antaganden har någon relation till verkligheten. Det finns bara olika berättelser som slåss om dominans.” (SR, Godmorgon världen, 5 mars) 

Johan Norberg, författare, ­debattör och kolumnist.

Här har vi alltså förklaringen till Donald Trumps narcissistiska hitte-på-politik, rysk fejk-nyhetsspridning och alla högerextrema nättroll: allihop har förläst sig på Jacques Derrida och postkolonial teori. Vår historiska belägenhet (inklusive skidsportens urartning) är egentligen orkestrerad från École normale supérieure i efterkrigs-tidens Paris!

Nej, även om det är svårt att ta Anderssons och Norbergs filosoferande på allvar bör man kanske göra det för ett ögonblick. Inte för att de har något tänkvärt att säga om Derrida eller någon annan ”postmodernistisk” filosof, utan för att deras utfall säger något intressant om liberalismens handfallenhet inför den aktuella historiska situationen, närmare bestämt det som har kallats ”postsanning”. 

När mainstreammedierna tagit sig an detta fenomen har strategin som bekant bestått i ”faktakoll”: man slår Trump på fingrarna genom att räkna upp felaktigheterna i hans bisarra utspel och tror sig därigenom vinna striden. Med växande frustration konstaterar man sedan att det inte verkar hjälpa.

Norberg ger en personlig bild av problemet genom att beskriva sin egen ojämna kamp på sociala medier: hur mycket statistik han än postar möts han av svar som ”jag håller inte med” och ”det där är bara pk-lögner”. Något av samma frustration skiner ofta igenom i Anderssons krönikor. Hon har ju alla trumf på hand: hon för individens talan, hon predikar frihet och hon är ju det kalkylerande förnuftet personifierat. Och ändå växer nationalismen! Ändå går det åt helvete med skidsporten! 

Som Roland Paulsen påpekade häromdagen (DN 6 mars) genomsyras den liberala världsbilden av ett slags panglossiansk förvissning om att vi lever i den bästa av världar. Det må finnas en och annan förvirrad socialist, men eftersom sanningen är tillgänglig, tänkandet fritt och marknadsmekanismerna per automatik styr allt till det bästa finns det ju inga skäl till pessimism, eller hur? 

Så varför beter sig inte historien som den borde? Tyvärr för Andersson och Norberg är deras husgudar (Hayek, Popper, Sen & co) inte till mycket hjälp här. Jag undrar om det inte är det som är skälet till deras underliga agg mot ”postmodernismen”. 

Vad var egentligen postmodernismen? Om man mot bättre vetande accepterar denna etikett så skulle man kunna säga att den var ett heterogent försök att förstå och tolka de förhållanden som först i dag har blivit fullt synliga: att verkligheten alltid når oss i medierad form. Att bilden av verkligheten har blivit verkligare än verkligheten själv. Att förnuft aldrig kan skiljas från makt och oförnuft. Att sanningen aldrig är direkt tillgänglig.

Postmodernismen var kort sagt ett kritiskt bearbetande av några av dagens mest akuta politiska problem. Den som vill förstå fenomenet ”postsanning” bör därför lämpligen läsa Debords bok om skådespelssamhället, Deleuzes eller Baudrillards analyser av simulakrumet, Horkheimer & Adornos kapitel om kulturindustrin, Foucaults begreppsliggörande av diskursens ordning, Lyotards analys av metaberättelsernas fall, Sloterdijks studie av det cyniska förnuftet, och så vidare.

Gör man det kommer man att upptäcka att dessa tänkare givetvis inte alls är emot vare sig upplysning, förnuft eller frihet; däremot står de för en kritisk medvetenhet om att dessa kategorier inte är så entydiga som de framstår för det liberala medvetandet.

I det perspektivet blir dagens provocerande faktaresistens både mer begriplig och mindre viktig. Varför skulle amerikanska väljare – alla de som tillhört den medelklass som nu förvandlas till prekariat – instämma i Anderssons och Norbergs snusförnuft? Eller ta Anderssons påstående att de mänskliga rättigheterna ”finns där som en garanti den dag någon behöver dem” – vad skulle Medelhavets alla drunknade ha svarat på det?

Lena Andersson, författare, journalist och krönikör.

Den världsbild som ligger till grund för den liberala föreställningen om att fakta och sanning är samma sak, och frihet och förnuft likaså, blir bara alltmer verklighetsfrämmande. Om liberalismen inte förmår se det, om krönikörer som Norberg och Andersson inte ser det ideologiska i sina egna begrepp, kommer den inte att ha någon chans att intressera någon utanför den egna skyddade intressesfären. Och det är tyvärr ett problem för fler än liberalerna själva. 

Det är naturligtvis djupt bekymmersamt att USA:s president väljer de fakta som passar hans självbild bäst, men ju mer vi fastnar i det problemet, desto mindre belysta blir både de faktorer som gör hans lögner verksamma (mediala förändringar, växande klassklyftor, sänkta utbildningsnivåer, journalisters oförmåga att ställa kritiska frågor, etc) och de politiska intressen som faktaförvrängandet tjänar. Är inte redan slagordet ”America first” långt mer problematiskt än all faktaförvanskning?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.