Sökes: Nerv och blod

Thomas Engström: Kultursidorna är stela och kälkborgerliga

avThomas Engström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Nils Petter Nilsson
Thomas Engström

Historiens mest ofrivilligt komiska ögonblick äger rum på Nürnbergrättegångarnas första dag, då de till­talade ska meddela sin inställning till åtalspunkterna. En efter en reser de sig upp och svarar ”Ej skyldig”. 

Så är det dags för Rudolf Hess, för­virrad föredetting och rätt illa omtyckt (och då inte enbart av sina forna kamrater i den nazistiska massmördartoppen). Man ser det direkt på honom: han har inte tålamod med den här skiten. Han säger inte vad han tänker, han säger vad han känner. ”Nein!”

Nu ska man inte lyfta fram Rudolf Hess som förebild. Eller? Kunde James Ellroy göra det på skämt kan väl jag göra det på allvar – i ett avseende. 

Hess vägrade att förställa sig (om vi bortser från detaljer som hans fejkade minnesförlust, eller hans fredsiver när han tjuvflög till Storbritannien för att mäkla fred och på så vis ställa sig in hos Hitler, som för länge sedan hade tröttnat på hans knähundiga sällskap). Karln vägrade sent omsider att lyda order. Ett annat sätt att uttrycka saken är att han inte pallade med något mer flockbeteende, i alla fall inte nu när han hade oturen att befinna sig längst ner i flocken.


Men vi lämnar Hess att ruttna i Spandaufängelset fram till sin död, då fångvaktarna hade blivit så trötta på honom – han drog ut på eländet fram till 1987, kanske ett världsrekord i oförtjänt långvård – att de jämnade hela stället med marken. Smidigare än så blir inte övergången till ämnet för den här texten, nämligen den kälkborgerliga stelheten på landets kultursidor. 

När jag sålde in textidén till redaktören tog jag i lite och pratade om ”hyckleriet”. Så illa är det inte, ärligt talat. Men något är allvarligt ur led när man vet – och det gör man klokt i att veta – att ganska lite som står att läsa på kultur­sidorna är ... sant. Sant i betydelsen ”hela sanningen”. Ärligt. Allvarligt menat. Äkta.  

Och vips står man där och håller ett avdankat ”Grattis till doktorshatten, gamle gosse”-tal. 

Jag orkar inte rabbla upp undantagen, för de finns såklart. Det här är en anklagelseakt, inte en övning i nätverkande. Vi riktar in oss på de brottsliga gärningarna, inte de förmildrande omständigheterna. Och de brottsliga gärningarna består i att alla kulturskribenter skriver för uppdragsgivarna, inte för läsarna och definitivt inte, vad ondsinta rykten än gör gällande, för sig själva. Det är det som är problemet.


Kultursidornas hjältar är för hjältemodiga. De är så modiga att de glömmer bort det helt centrala för att få nerv och blod i en text: det egna svaga, skamsna, stolta, vackra jaget.

När uppdraget är att skriva för läsare med tid och tålamod, även kända som den bildade medelklassen, är det lätt hänt att man skruvar upp abstraktions- snarare än ambitionsnivån. Fracken åker på. Man klingar i glaset, harklar sig. Och vips står man där och håller ett avdankat ”Grattis till doktorshatten, gamle gosse”-tal. 

Vad ska man göra då? Inleda varje text med en självspäkande bekännelse om att man hatar sina bleka ögonbryn? Varför inte. Hellre det än den här studentrevyn utan skrattsalvor. Men ännu hellre borde vi skribenter kanske förs­öka hitta bra förebilder och sedan härma skiten ur dem.

Långt innan Harold Bloom – en dussin­reaktionär, javisst, men även en avstannad farfarsklocka har rätt två gånger om dygnet – långt innan Harold Bloom lanserade begreppet Anxiety of influence har författare och skribenter varit livrädda för att framstå som härmapor, som icke-originella (eller vad det nu borde heta på svenska). Det är väl rätt sunt. Kruxet är bara att någon måttstock måste en konstnär ha, någon idol måste hon sträva efter att välta omkull. 


Musiker verkar vara mycket mer avslappnade; jag har hört flera säga saker
i stil med att de ville byta sound till något som låter mer som den eller den gamla kärleken. Det innebär inte att de medger plagiat, utan bara att de erkänner sitt behov av lite hederlig inspiration. Författare svarar ofta på den lika jobbiga som befogade frågan ”Vad blir du inspirerad av” med något mummel om musik eller film. Varför det? Varför inte bara erkänna att man har andra författare som ledstjärnor? 

Jag avgudar Jenny Diski och John Banville. Jag vill skriva som de. Det går inte, bland mycket annat för att vi inte delar modersmål, men jag tänker göra mitt yttersta för att härma dem. Ingen människa är en ö och det är jag trött på att försöka ändra på.

Man ska låtsas skriva om något annat än sig själv, och man ska låtsas be om ursäkt om man ändå gör det. 

Så det finns folk som skriver bättre än jag. Det var inte så svårt att säga; det var inte som att arbeta sig fram till ett forskningsgenombrott i molekylärbiologin. Ändå känns det förläget nu, som om jag begått ett etikettsbrott i paritet med att gå runt och småejakulera på Nobel­middagen. (I just sådana sammanhang saknar kulturvärlden i alla fall inte tydliga förebilder.) 

För det här är en kultursida, i jösse namn. Man ska låtsas skriva om något annat än sig själv, och man ska låtsas be om ursäkt om man ändå gör det. 

Och nu har jag bett om ursäkt – inte för att någon uppdragsgivare kräver
det (uppdrags­givare skiter i vilket, tror jag) – utan för att nästan alla kulturskribenter har, eller utsätter sig själva för, en borgerlig fostran.

Foto: Foto Krister Hansson
Ulf Lundell

Lars Norén medverkar inte regelbundet på någon kultursida. Han har vad vi kan kalla för en negativ uppfattning om verksamheten (”råttor på styltor”,
skriver han om kulturbevakarna på Dagens Nyheter). Och så har han väl pengar och viktigare grejer att hinna med, okej. Men ... Ulf Lundell skriver ju på kultursidan – den här kultursidan, som av en händelse – och han har, hoppas jag, inte ont om pengar. 

Det är bara det att Ulf Lundell från och med sin femtioårsdag eller så inte har känt för att härma någon annan än sig själv. (För säkerhets skull: Lundell har en gång sårat mig genom att i en av sina romaner hävda att jag är en ”sträv
adjunktstyp”, så det är möjligt att jag hade en gås stående oplockad i det ovanligt slutna landskap som utgör hans och min plågade relation. För säkerhets skull åt andra hållet: jag älskar honom – mot bättre vetande och trots allt, precis som i alla äkta kärlekar.)

Jenny Diski skrev en essä i London Review of Books en gång om en ruskigt usel biografi över prinsessan Margaret. Varje icke-psykopat som läser texten
vrider sig av sekundärskam, eller av förlägenhet; man får nog inte tycka att ett lustmord är såhär roligt, man får nog inte skratta såhär högt åt tanken på att den girige lille fan som skrev den spekulativa boken bara ger upp sitt författarskap för all framtid. Men strunt i det. 

Pudeln i Diskis nådlösa kritik har en kärna, och den kan formuleras som att det är omöjligt i vissa sammanhang – det brittiska kungahuset, till exempel – att skriva om det intressanta, om det brännbara, om smuts och snusk och sammanbrott. Om det som känns snarare än det som tänks. Om knull och knark och sprit och stålar. 


Vi har också ett kungahus, vi har också ett hovliv. Du sitter just och stirrar på det. Välkommen in i den halvhjärtade slottsvärmen på det vi invigda kort och gott kallar Kulturen.

Då så. Jag behövde tydligen sju och ett halvt tusen tecken för att kräla mig hela vägen fram till korset och instämma i det som Jan Lindholm nyligen uttryckte
både bättre och kortare på den här sidan. I sin alldeles ljuvliga text konstaterade han att kultureliten inte alls är något ideal att eftersträva, utan att den tvärtom rätt och slätt, rakt upp och ner bara är en klick förljugna, nervösa borgare.

Här hade det varit på sin plats att ”problematisera” det Lindholm skriver, det vill säga att starta ett kultursidesgräl för att tjäna lite extra semesterpengar. Men i egenskap av certifierad expert på borgerligheten (jag tillbringade två årtionden i den innan jag lyckades rymma) kan jag intyga att Lindholm har alldeles rätt. Vi suger. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Språk