Det är mord att göra noll

Kristofer Andersson om en drogpolitik som sticker huvudet i sanden och skickar skulden till Djursholm

Linor från Kista till Gullmarsplan – Östermalm är inte ensamt tillhåll för partydroger i Stockholm, skriver Kristofer Andersson.

Det finns ett hemligt tecken. För tre månader sedan visslade jag härmskrikans melodi, i en text med rubriken Aldrig har jag sett så många ta så mycket droger (AB 14/6). Svaren kom, från många håll, med samfälld sång: 

Det var jag. 

I ett land där narkotika förknippas med förstagångsprövande kändisar som alla haft osis att torska denna enda gång, eller med Torsten Flinck, är utrymmet för att tala med gråskalorna, de som destilleras till en partyknarkande medelklass, begränsat. Därför uppskattar jag den här tidningens medarbetare Jack Hildéns långdikt Laddet. Det är sällsynt vittneslitteratur. 

En sommar går förbi, under vilken samtliga makthavare bevisar att de ingenting begriper. Det må vara politiskt självmord att vidröra knarket, men det är mord att göra noll.

Tills vidare har jag en önskan: Att verkliga människor tecknas. Att polisen inte, som skedde i Stockholm i måndags, utbrister ”nu tar vi den där knarkaren och ställer upp honom på land, alla luffare ska upp på land” (Södermalm direkt 16/9) när någon vräks från det fartyg som tjänat som hem. Att inte ens börsmäklare förlorar anseende och karriär, den dagen de ertappas bland kakorna. Det är en förgiftad kultur, byggd på lögner, nidbilder och politiskt schack.

Lyssna efter härmskrikans sång – mest låter ändå strutsen. I Agenda (1/9) säger Ulf Kristersson att alla i Sverige vill stoppa knarket, trots att en fet tårtbit av bland annat Kristerssons väljargrupper med jämna mellanrum mest vill stoppa knarket i snoken. En femtedel av dessa kommer så småningom vara i behov av verklighetsförankrade politiska beslut för att inte haverera som människor. Några sådana är inte på väg. Jag drömmer om sinnesro. Min dröm är bara en dröm.

I en nyligen publicerad undersökning från STAD/Centrum för Psykiatriforskning uppges att sex av tio klubbesökare i Stockholm har brukat någon form av narkotika det senaste året. ”Natten är en stor och enslig fest”, skriver Jorge Luis Borges, men han har fel: Många har varit på kalas. En längtan efter narkos mot det tysta livet, eller mot den domedag som tydligen nalkas. Provinsiell propaganda synas. Nyligen blev jag erbjuden en kemisk opiat som tack för att jag hjälpt någon att flytta.

Jag skriver med blicken. Andra snackar med käften. I samtalet har det blivit en sanning att den knarkande, men annars laglydiga, borgarklassen är medskyldig till det maffiavåld som gav Sverigesommaren 2019 relief.

Det minner om den kampanj som den brittiska och colombianska regeringen sjösatte våren 2008. Genom att visa bilder på förödelse – 2,2 miljoner förstörda regnskogshektar – i spåren av kokainproduktion skulle västerpundarnas samvete väckas. Det hjälpte inte. Mängden återköp i branschen är imponerande. Avklippta liv i orten kommer inte förändra den saken.

Som om just Von Anka skulle stå pall mot kolans förmåga att få dig att säga ja när kroppen rusar nej

”Djursholm, Danderyd, det är där du har den största konsumtionen”, säger statsministern (DN 13/8). Konsumentmakt är visst lösningen – vår tid är pervers. En fråga som inte sällan inbegriper gravt beroendeframkallande substanser, som förvrider hjärnans belöningssystem även på sporadiska brukare, har förvandlats till ett gyckel om personlig moral bland brats. Som om drogbruket vore det mest omoraliska med Danderyd. Som om just Von Anka skulle stå pall mot kolans förmåga att få dig att säga ja när kroppen rusar nej. Beroende är inget fallskärmshopp. Det är en trappa. 

År 2001 rapporterade STAD att 41 procent av restauranganställda under 25 år hade brukat droger under det senaste året. Svenska Dagbladet utbrast då att ”kokainet flödar på Stockholms krogar”. I dag är samma siffra 47 procent, samtidigt som det dödliga våldet i kriminella miljöer ökat med drygt 500 procent. Den som går till läggen noterar att varianter av ordföljden ”knarket flödar” har populariserats i två decennier. Det är troligt att narkotikabruket är mer utspritt än tidigare, men det motsvarar inte ökningen av våldet.

I verkligheten har Sverige fortsatt fler tunga missbrukare än jämförbara länder. Narkotikadödligheten här är näst högst inom EU. Om påståendet stämmer – att en knarkande över- och medelklass är medskyldiga till skjutningar inom underklassen – bör ett sådant faktum snarast läggas till den långa lista av indicier som skvallrar om att nitisk nolltolerans, detta krig mot knarket, leder till död. Det är patetiskt av en socialdemokratisk partiledare att posta skulden till en annan adress än dit den ska: till Sagerska palatset.

En exakthet med orden krävs. Precisionen saknas. Återstår gör nid. Den här tidningen publicerade för en månad sedan artikeln ”Knarkköparna på Östermalms skräck – langarens telefonlista hittad” (6/8). Jag har den listan. En liten minoritet av köparna är bosatta på Östermalm. De över 300 adresserna sträcker sig från Gullmarsplan, via innerstaden, till Kista; en lina hackad över Stockholm.

Ingenting pekar på att knark kommer upphöra som ursvensk folksport

I Göteborgs-Posten skriver Victoria Greve en lång text, renons på innehåll (28/8). Som moralisk tändvätska för övertygade fungerar den dock väl. ”Det finns inget rättvisemärkt kokain”, konstaterar Greve i en argumentation mot någon som inte finns. Poängen är väntad: ”Det skulle förmodligen ha betydligt större effekt för gängkriminaliteten om alla svenskar slutade knarka än det skulle ha för klimatet om vi slutade flyga.” Förmodligen, förmodligen. Ingenting pekar på att knark kommer upphöra som ursvensk folksport. Förmodligen skulle det leda till minskade skjutningar om vi jämnade Rinkeby med marken. Men jag är less på gissningar, helt trött på prat utan språk. Jag blir matt av hemliga tecken. Jag vill tala fritt: 

Två människor är puts väck. Den ena hade varit ren i många år, men tilldelats amfetaminbaserad adhd-medicin av en läkare. Den här gången missade inte bockfoten. Vad var han ansvarig för?

Den andre dog en värdelös död, som hade kunnat undvikas om inte harm reduction ansågs vara pest. Langa skulden för varje mord till henne om ni vill.

Utanför Ica griper polisen en sargad sak. De kallar henne vid min försvunna släktings namn. Till vad är hon skyldig?

Det kom ett mejl: 

Hej!

Har haft oturen att bli beroende av tjack, tagit varje dag sedan årsskiftet. Kan inte sluta. Jag lyfts ur depression o bli mer pratsam. Kan till exempel skriva ett mejl när jag tagit nån näsa. Men det är obehagligt att vara så fixerad vid en kemikalie att man tänker på hur man ska ha råd osv stor del av tiden. O sen till frågan: Hur vet man vad pulvret innehåller? Om det innehåller fentanyl så dör man ju på fläcken. Men ingen borde ju rimligen vilja döda sina kunder. Eller finns det fall där fentanyl blandats i tjacket? (Kanske bara har noja) 

Mvh Stefan

Stefan syftar på något jag skrev. Han förtjänar ett svar: I Köping 2017 hamnade nio tonåringar på sjukhus, efter att på en efterfest intagit vad de trodde var amfetamin, men som i själva verket var den syntetiska opioden fentanyl. En av dem som hamnade på intensiven var langaren själv. Linan var vit, men de snortade mörker. 

Till vad är de medskyldiga? 

Stefan: Hör härmskrikans sång. Dina dagar och nätter är lika fattiga och rika som för alla oss andra. Det finns hjälp. Jag är också skrämd inför hotet om intet. Min sinnesro är bottenfryst. Insättningstemperaturen vid kremering är 730 grader celsius.

Fotnot: Stefan heter egentligen något annat.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln