Ner med kommersen!

Mattias Svensson om den alternativa vänsterns rop efter ett nytt ekonomiskt system

Satirtecknaren Sara Granér hyllades för sin konsumtionskritiska bok ”All i want for christmas is planekonomi”.

DEBATT: VÄNSTERNS VÄG. Labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien har som politiskt fenomen många likheter med Donald Trump, även om båda förstås skulle finna den jämförelsen förolämpande. Corbyn pratar sällan med medierna, eftersom han anser att de är så högervinklade. Inte utan fog anses Corbyn ha blivit utsatt för karaktärsmord, även av public service. Som engagerad motståndare till Irakkriget i ett krigförande land vet han allt om att verka för politiska opinionsyttringar som ignoreras och förvrängs i medierna.

Alltså har Corbyn byggt upp egna kommunikativa plattformar. Sociala medier och välbesökta politiska möten har blivit en direktkanal till anhängarna, och var avgörande för hans oväntade och framgångsrika kandidatur som Labourledare. Det menar journalisten Rosa Prince, som skrivit boken Comrade Corbyn: A very unlikely coup.

Både till vänster och till höger byggs alltså politiska rörelser upp via nätaktivism och genom att återupprätta något så gammalmodigt som det traditionella politiska mötet. Följ alltså inte den mediala debatten för att förstå samtiden, följ människorna. Var hamnar man då?

I slutet av november hölls två politiska möten för fulla hus i Stockholmstrakten. Hanif Bali och Per Gudmundson fyllde Berga teater i Åkersberga för att prata om invandring. Liv Strömquist och Nina Björk fyllde Södra teatern för att prata kapitalism, moral, pengar, kärlek och vänsterns framtid. Jag har inte hittat ett enda medialt referat om någondera händelsen.

Nina Björk.

Läs de tre senaste meningarna igen, för jag tror att de sammanfattar så mycket av den politiska trenden för närvarande.

Medan högerns förändring och mediernas kris ägnats spaltmeter, har det varit relativt tyst om den förändring som sker till vänster. Följer man de alternativa plattformarna framgår snabbt att vad denna vänster drömmer om inte är identitetspolitik, utan vad som ofta vagt kallas ”ett nytt ekonomiskt system”, något annat än den kapitalism vi lever med till vardags. Sara Granérs lysande ironiska samhällskritik i serieform för några år sedan fick rentav titeln All I want for Christmas is planekonomi. Den blev en storsäljare.

Både Nina Björk och Liv Strömqvist har närmat sig samma tankar om ett uppbrott från kommers och kapitalism. Många tilltalas av deras ofta pregnanta samhällskritik mot en välbärgad vantrivsel som nya prylar inte kan bota. Alla föräldrar som trampat på någon av ungarnas omsorgsfullt utspridda platsleksaker har förstås förbannat konsumtionssamhället och dess artificiella överflöd.

Liv Strömqvist.

Minnet av den faktiska planekonomin har samtidigt bleknat (om vi bortser från Venezuela, där socialistregeringen nyss beordrat julstämning med extra konsumtion av konfiskerade och kommenderat billiga varor). Få minns att kolgruvearbetare i Donbass strejkade 1989 över missförhållanden som att det saknades tvål att tvätta sig med efter arbetspassen.

Så fungerar nämligen en ekonomi som bygger på kommandon, hierarkier och ett fokus på det stora, viktiga och prestigefulla (kol), på bekostnad av personlig konsumtion (tvål). Därför uppfattar nog inte alla ironin i de moderna kvinnliga intellektuellas föreställningsvärld, där staten som styr produktionen mot viktiga samhällsmål av någon anledning förväntas prioritera och öka vars och ens egentid med vänner och självvald rekreation (och bad med tvål).

Jeremy Corbyn bär också på budskap om uppbrott från dagens ekonomiska modell, om än mer manligt teknokratiskt. Kooperativt ägande och småskalig demokrati ska ta över driften av vägar, energi och boende. Livet utanför arbetet ska med andra ord bli som ett enda långt möte i bostadsrättsföreningen. So long, egentid.

Göran Greider.

Göran Greider (6 dec) är på samma linje. Strunt samma att världshandeln stagnerat under 2000-talet och nu minskar, att ekonomin sackar trots att staten tagit över alltmer av kreditgivningen eller att vi i år 2016 fått högerextrema gatupatruller som nytt inslag i svenska städer. Fienden för Greidervänstern är nu som alltid fria marknader, staten är alltid en vän, och fler som jobbar åt det offentliga en ideologisk seger, oaktat hur dåliga arbetsvillkoren är.

Att i medier eller akademi avfärda sådana tankar som verklighetsfrämmande nyttar föga. Det intressanta är att vi ser en folklig rörelse åt detta håll, både i Sverige och internationellt. Medan den alternativa högern är märkbart ointresserad av marknadsekonomi, dominerar antikapitalismen den alternativa vänsterns agenda.

Hur lockande kommer då inte tankarna på ett alternativt ekonomiskt system att framstå när skuldbubblan som pumpats upp av negativa räntor och bostadsbrist i storstäderna obönhörligen spricker? Eller i ljuset av de ekonomiska skillnader som radikalt förstärkts av penningpolitikens kvantitativa lättnader, som direkt höjer värdet på de rikastes aktier och kapital? Vi är inte långt borta från en ekonomins motsvarighet till flyktingpolitikens hösten 2015.

När det inträffar behöver den som anses ha svaren inte nödvändigtvis vara den som har rätt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.