Ännu en dansk skalle mot kulturen
Martin Aagård om ett misslyckat kulturkrig och de verkliga offren – flyktingarna
Den kinesiske konstnären Ai Weiwei skapade en världsnyhet när han häromdagen meddelade att han stoppar sin utställning Ruptures i Köpenhamn. Han gör det som en protest mot den nya danska lag som tillåter polis att beslagta smycken och värdesaker från asylsökande, samt försvårar anhöriginvandring. Beslutet stöds av konsthallens ägare Jens Faurschou som också driver ett museum i Peking.
Weiwei stoppar även sin medverkan i samlingsutställningen A new dynasty – created in China, i Århus. Också där visar museidirektören Erlend G Høyersten förståelse. Han säger sig ha ”stor respekt” för reaktionen mot dansk flyktingpolitik.
Weiwei som engagerat sig mycket i de europeiska flyktingarnas situation har nyligen flyttat hela sin studio till den grekiska ön Lesbos, där han både deltar i hjälparbetet och skapar ny konst.
”Sista chansen att se Ai Weiwei”, skriver ARoS Museum på sitt Instagramkonto.
Och det stämmer troligen.
Tack vare en mer än tio år lång medveten politisk kamp håller den danska kulturens horisont på att krympa betänkligt.
För exakt tio år sedan lanserade Danmarks kulturdepartement en ”kulturkanon”; en förteckning över den bästa kultur det lilla landet någonsin producerat. Den innehöll 108 verk: H C Andersen, Kim Larsen, Hammershøi … förvånande nog ingick även en serie med Kalle Anka.
Tanken var att den danska kulturen skulle bli mer nationell och kulturminister Brian Mikkelsen höll ett tal vid konservativa partiets landsdagar där han förklarade att en konservativ kanon fungerade som ett skydd mot ”medeltida muslimsk kultur”.
Svenska folkpartiet (som nu bytt namn till Liberalerna) blev entusiastiska och ville göra samma sak här. Men intresset var minst sagt ljummet. Få kulturarbetare, förutom Jasenko Selimovic, gick i gång på idén.
Tidningen Politiken sammanfattar nu hur det danska kulturlivet förändrats av tio år med kulturkanon.
Nämligen inte alls.
Kulturkanon har varken förändrat danskarnas kulturkonsumtion eller deras syn på kultur över huvudtaget. Det enda påtagliga resultatet är att Lars Von Trier blev arg över att vara med på listan och spelade in en video där han klippte sönder danska flaggan. En hemsida med dansk kultur startades visserligen, men den fick lägga ner för tre år sedan eftersom det var så dyrt att betala upphovsrättspengarna.
Det hindrar inte Danmarks nya liberala kulturminister Bertel Haarder (Venstre) från att göra ett nytt försök. Inom en snar framtid ska han publicera en ny kanon. Men denna gång ska den vara ”riktig”, lovar han. Den förra fokuserade på enskilda konstverk och den riktiga ska lyfta fram ”danskt tankegods”.
Man får anta att det betyder att Kalle Anka petas från listan.
Denna ”riktiga” kanon ska skapa ”nationell sammanhållning” och göra danskarna ”mer medvetna om dansk kultur”. Det handlar så klart återigen om att markera mot danska muslimer. Det gör det alltid när någon säger ”kultur” på danska.
”Vi er et gammel kristent folk”, påpekar Haarder som samtidigt är kyrkominister – en ovanlig kombination som i Sverige kallades ecklesiastikminister och avskaffades redan 1967. Som invandrarminister (2001–2005) förde Haarder en restriktiv politik.
Det är så klart idiotiskt att en modern kulturminister har så pass lite förståelse för hur kulturlivet verkligen ser ut. Dagens medborgare ser, läser, lyssnar och upplever kultur på ett sätt som har ytterst lite med nationsgränser att göra. Samtidens bildkonst utspelar sig helt och hållet på en global arena. Ai Weiwei är lika angelägen för konstintresserade i Kapstaden som i Kolding.
Samma sak gäller musik, film, tv, medier och litteratur, om någon händelsevis missat det. Digitaliseringen har inneburit att den moderna kulturens landsgränser praktiskt taget är bortblåsta, oavsett om några ungerska, polska, danska eller för den delen svenska politiker vill annorlunda.
Det är med andra ord en tuff tid för nationalistiska kulturministrar. Den moderna kulturen kan inte längre spärras in – det är bara människor som kan sättas bakom stängsel.
Så Danmarks politiska elit känns allt mer isolerad i sin bisarra nationalism.
I förrgår krävde dansknationalisten Pia Kjærsgaard till exempel att brittiska The Guardian skulle dra tillbaka den satirteckning där statsminister Lars Løkke Rasmussen framställs som nazist. Kjærsgaard har tidigare varit en högljudd förkämpe för satirteckningar föreställande profeten Muhammed. Men de kan självklart inte jämföras, säger hon nu till danska TV2. Få, utanför den danska regeringen, förstår nog varför.
Det vore lätt att skratta åt den danska elitens fruktlösa kamp för att fler ska läsa H C Andersen om det inte vore för att deras kulturkamp börjat skörda verkliga offer. Och då syftar jag inte på den danska medelklass som i framtiden tvingas ta tåget över bron om de ska se världens bästa konstnär.
Nej, det är de totalt dehumaniserade flyktingar som brandskattas på sina ägodelar som får betala det verkliga priset för den envisa kampen mot allt som inte är ”danskt” nog.
