ÅSIKT

En älskad tonsättare är död

Lennart Bromander om Sven-David Sandström – en av de största inom svensk konstmusik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Marc Femenia/TT
Sven-David Sandström (1942–2019).

Sven-David Sandström har varit en absolut central gestalt inom svensk konstmusik det senaste halvseklet, inte bara som tonsättare utan också som lärare.

Men tomrummet han lämnar efter sig vid sin död behöver inte eka ödsligt. Ingen svensk tonsättare var tillnärmelsevis så produktiv som han och ännu på dödsbädden hade han penna och notpapper till hands.

Det finns alltså ett ymnighetshorn att ösa ur, och alla tänkbara genrer finns rikt representerade bland hans mellan fem- och sexhundra opus. Sven-David Sandströms musik är älskad, spelad och inte minst sjungen – tiotusentals svenska körsångare har ständigt musik av Sven-David Sandström på repertoaren.

Det började inte alls så. Sven-David Sandström utbildade sig för Ingvar Lidholm och anslöt sig till den strängt exklusiva modernism som var förhärskande på sextiotalet. Hans tidigaste kompositioner hade abstrakta titlar på engelska som Culminations, Utmost eller Through and through, hans internationella genombrottsverk vid ISCM-festen 1974.

Den unge Sven-David Sandström var en tämligen cerebral tonsättare, exklusiv i ordets både bättre och sämre bemärkelser. Det blev han själv mer och mer missnöjd med. Han ville hellre kommunicera med sin musik, bytte stil och det radikalt.


Det skedde närmast med en knall, som skakade om svenskt musikliv och även kulturliv i stort: requiet De ur alla minnen fallna till texter av Tobias Berggren 1979, ett ultraexpressionistiskt verk som med enorm kraft uttryckte en förtvivlad protest mot krig och våld, sett ur barnens perspektiv. Ett annat viktigt övergångsverk är gitarrkonserten Lonesome, där sologitarren står för individens förtvivlade kamp mot en brutalt mobbande orkester.

Förtvivlan och expressionism blev dock ingalunda den mogne Sven-David Sandströms signum. Han upptäckte sin bland nutida tonsättare ovanliga talang för att skriva vackert, och från mitten av åttiotalet flödade det ofta rent svidande vacker musik ur Sven-David Sandströms penna.


En höjdpunkt blev hans stora High mass från 1994, där han följde satsmönstret från den främsta av alla mässor, Bachs ”höga mässa”. Och Sandström som var uppvuxen i en strängt frireligiös miljö och varmt troende blev alltmer absorberad av Bachs sakrala musik och skrev också moderna pendanger till Matteus- och Johannespassionerna och andra Bach-verk.

Det kan verka förmätet att försöka mäta sig med Bach, men Sven-David Sandström skrev sin ”Bach-musik” som ett personligt och uppriktigt samtal med en äldre kollega, utan fjäsk men med mycken kärlek, och det fungerade.

ARTIKELN HANDLAR OM