Kvaliteten förlorar när snabbast vinner

Jon Asp: Med sin högre uppspelningshastighet vill Netflix ta ännu mer av tittarkakan

avJon Asp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Netflix har testlanserat en funktion som gör det möjligt att se filmer som ”The irishman” 1,5 gånger snabbare.

I ett mellanspel till Folkoperans Tolvskillingsoperan småpratar Peter Gardiners tiggare med publiken. Kul att ni alla kommit i kväll, samtidigt, i stället för att sitta hemma och kolla på Netflix.

Ett tecken i tiden, i dag är det som om all kulturell verksamhet måste förhålla sig till Netflix, detta folkets opium, på en gång skällsord och vardagsdrog. Följden blir allt oftare som här på södermalmsteaterns barbröstade burlesk baserad på Brecht: klang och jubel, tjo och tjim, inte en tyst stund, publiken ska uppmärksammas, tilltalas och utan uppehåll underhållas.

2019 ska det kännas att gå på kultur, annars går det inte att konkurrera med tv-soffan. Alla påverkas men filmen måste förhålla sig konkret, till exempel 30-årsjubilerande Stockholms filmfestival som öppnar i dag.

Tre av festivalens mest kritikerhyllade filmer har snart premiär i Netflix: Noah Baumbachs invigningsfilm Marriage story med Adam Driver och Scarlett Johansson, den franska animationen Min borttappade kropp samt debutanten Mati Diops Atlantics, Senegals Oscarsbidrag och vinnare av Grand Prix i Cannes.

Genom att skaffa exklusiva rättigheter på eftertraktade rariteter bygger Netflix sitt varumärke och breddar plattformens potential. Sedan använder man andra fönster för att få full medial exponering innan innehållet monopoliseras i den egna kanalen. Med Martin Scorseses The irishman, också en Netflix-film, nöjer man sig med en vecka på bio före premiären.

Inget konstigt i detta, Netflix är en överlägsen maktfaktor och andra måste anpassa sig för att få del av kakan. Det intressanta är hur leverantören parallellt effektiviserar sin apparat i andra änden.

Häromveckan testlanserades en ny funktion, med möjlighet till 1,5 gånger snabbare uppspelningshastighet. Förstås för att tittaren ska kunna konsumera mer, ett avsnitt på 45 minuter kan nu hinnas på bara halvtimmen. Och även som ett led i att möta konkurrensen från nya uppstickare; amerikanska Apple lanseras i november och Disney+ kommer under första halvåret 2020.

Många nätkommentarer är positiva, med typexemplet: ”Youtube-videor brukar jag kolla på i 1,25x eller vissa fall till och med högre uppspelningshastighet och det [är] rätt trevligt att hinna se klart på saker när jag t.ex. sitter på bussen”, enligt ”Pseudonym” på mobil.se.

Nyss talade SVT:s dramachef Anna Croneman om en mättnad i film- och dramavärlden: ”Jag tror att det är en bubbla och bubblor brukar spricka förr eller senare. […] Enligt vad jag känner till har inte heller publiken fått fler timmar på dygnet.” Just det senare vill alltså Netflix ändra på.

Den nya funktionen kan tyckas harmlös, var och en väljer vad man ser och i vilken hastighet. Samtidigt, hur ska man kunna värja sig mot volymhetsen i en förbrukningskultur där det är viktigare att ha sett än att se? Netflix har nog inget emot kvalitet, men det är mängden innehåll och inte minst den användarvänliga funktionen som gjort tjänsten så stor.

Den bråkdel festivalfilmer som klarar Netflix nålsöga får avgjort en bredare spridning världen över. Men vad händer när dessa kvantitativa krafter i allt högre grad sätter standarden för kulturen och därmed synen på kvalitet?

ARTIKELN HANDLAR OM