ÅSIKT

Nya tekniken är guld värd – för de rika

Mikael Nyberg om den orättvisa fördelningen av automatiseringens vinster: Kan få destruktiva följder

avMikael Nyberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: JOHANNES EISELE/AFP
En kvinnlig arbetare på Amazons distributionscentral på Staten Island, den 5 februari 2019.

Kapitalismen börjar likna en domedagsmaskin, skrev Martin Wolf i Financial Times efter den stora finanskrisen : ”Vi har blivit varnade. Det blir syndafloden nästa gång …”

Nästa gång är snart här, fruktar amerikanska finanskapitalister.

För 40 år sedan tjänade en typisk storföretagsledare i USA knappt 30 gånger så mycket som en anställd. Dagsnoteringen är 254 gånger. Var tionde koncernchef tjänar mer än 1 000 gånger så mycket som sina underlydande. Tre årslöner om dagen.

Då sprider sig en oro i överskiktet. ”Jag är kapitalist och även jag anser att kapitalismen gått sönder”, säger mångmiljardären Ray Dalio i Financial Times från den 23 april i år. Det kan sluta med ”något slags revolution”, om inte systemet reformeras.

”I valet mellan högafflar och skatter föredrar jag skatter”, förklarar en annan finansman. Också JP Morgans Jamie Dimon, som nyss jublade över Trumps sänkning av bolagsskatten, kan tänka sig att lägga en slant till infrastruktur och utbildning.

För ekonomer som deriverar sig runt i sitt modellbygge är förklaringen till ojämlikheten självklar. Det som den fria marknaden tilldelar oss motsvarar per definition vår marginalnytta. Orsaken till att Ray Dalio och Jamie Dimon tjänar så mycket mer än tidigare är följaktligen att deras produktivitet skjutit i höjden. Det beror på den nya tekniken, tror ekonomerna. Med en knapptryckning på datorn kan den verkställande direktören sätta ett helt maskineri av robotar och artificiell intelligens i rörelse. Vinnaren tar allt i den nya ekonomin.

Men en växande skara hänger inte med. Kapitalismen ”lämnar människor bakom sig”, säger Jamie Dimon och blickar ut över New York från det 47 våningar höga huvudkontoret på Madison Avenue. De lågproduktivas jobb försvinner, och deras frustration riskerar att få destruktiva politiska följder.

Tekniken är i denna bild av utvecklingen förgudad. Som en yttre kraft tycks den föra oss in i ett postindustriellt kunskapssamhälle, där symbolanalytiker samarbetar i globala, flexibla nätverk medan robotar och artificiell intelligens tar över allt det slitsamma och enahanda.

I själva verket är den digitala tekniken som andra produktionsmedel präglad av sitt ändamål. Den är märkt av kapitalets tvångsmässiga vinstjäkt.

Akademiker har gett sig på att sortera yrken i två högar – rutinartade och icke rutinartade. De tror att det visar hur många jobb som kan automatiseras bort.

Siffrorna spretar åt många håll. ”Det finns bara en rimlig slutsats”, skriver MIT Technology Review, ”vi har aning om hur många jobb som faktiskt kommer att gå förlorade”.

Men Stefan Fölster, ekonom i tjänst hos storföretagen, basunerade 2015 ut att vartannat jobb i Sverige skulle försvinna inom 20 år. För att undgå massarbetslöshet gällde det att avveckla ”den höga skatte- och regelbördan på arbete” och ”varsamt öka inslag av avgiftsfinansiering för offentliga tjänster”.

Orderplockare undviker att dricka för att slippa gå på toaletten och riskera anmärkningar och avsked. Andra faller i sömn stående efter att ha jobbat upp till 55 timmar flera veckor i rad.

Samtidigt ställde han sig bakom förslaget att höja pensionsåldern till 75 år. När andelen äldre steg skulle ”försörjningsbördan” annars bli för svår.

Argumenten är vitt spridda men strider mot varandra. Såväl överflöd som brist på arbetskraft anförs som skäl för försvagning av fackliga rättigheter och social trygghet. Om produktionsförmågan verkligen stiger till den grad att 2,5 miljoner jobb kan avvaras, vad är problemet? Den frigjorda arbetstiden räcker till både pensionsår och kortare arbetsdag, och med rättvis fördelning blir det inte tal om någon massarbetslöshet.

Men kapitalismen är inte förnuftigt ordnad. Tiden som den nya tekniken frigör – eller kunde frigöra – kommer oss inte till del som fri tid att leva i. Den blir inte andrum i arbetet, inte samvaro med familj och vänner, inte vila efter ett långt arbetsliv. I stället fångas alltfler i ett management-by-stress, där överordnade jagar ögonblick som inte avkastar sig i bokslutet.

Andra ser sina arbetsdagar sträckas ut över all vaken tid, väntar timme efter timme på ett sms från bemanningsbolaget eller går arbetslösa eller långtidssjuka med livet utlämnat åt en statlig och privat disciplineringsindustri.

Jeff Bezos är en av vinnarna som tar allt. Amazon, hans bolag, värderades till 400 miljoner dollar 1997. I dag är det värt 900 miljarder. Det står för hälften av all e-handel i USA, är störst i världen på molntjänster och expanderar år för år över nya länder och näringsgrenar.

Allt skiner av automatik och artificiell intelligens. Men Jeff Bezos lämnar inte människorna bakom sig. Han lever på att äta deras tid.

När varan ligger högt upp på hyllan drar han till sig en stege som löper längs golvet och kliver upp på den. Allt upprepas om och om igen i ett tempo utan vilopunkter.

Amazon har 575 000 anställda och ett par hundra tusen säsongsarbetare över hela världen. För några år sedan träffade jag två av bolagets lagerarbetare i Tyskland. De kände sig som mänskliga robotar, konstant övervakade och styrda av ett datasystem.

– Det är förbjudet att sitta ner under arbetstiden, berättade en av dem. De registrerar ditt tempo, de noterar hur lång tid det tar för dig att ta dig från en punkt till en annan. Om du stannar till hos en arbetskamrat och pratar lite, kommer gruppledaren eller chefen och frågar varför det dröjde så länge för dig att ta dig till nästa fack. De vill veta vad du gjorde under den förspillda tiden. De får ett larm på sin skärm om du inte plockat en ny vara på sex minuter.

Från USA och Storbritannien rapporteras om anställda som svimmar av utmattning och blir hämtade i ambulans. Orderplockare undviker att dricka för att slippa gå på toaletten och riskera anmärkningar och avsked. Andra faller i sömn stående efter att ha jobbat upp till 55 timmar flera veckor i rad. Chaufförer hoppar över lunchen och kissar i tomflaskor för att leveranstiderna inte räcker till.

2012 började Amazon introducera robotar på sina lager. Arbetet skulle bli lättare, förklarade cheferna. Arbetarna skulle inte längre gå en och halv mil om dagen med sina vagnar. De mest monotona inslagen under arbetsdagen skulle försvinna och ge plats för mentalt engagerande uppgifter.

På nätet finns filmer där den nya tekniken visas upp. Plastlådor med varor och paket far på löpande band till sina destinationer, och på lagergolvet rör sig robotar i digitalt optimerade banor. De rullar in under lagerhyllorna, lyfter upp dem och fraktar dem till plockstationerna.

I en video skymtar jag en av orderplockarna. Robotarna stannar till med sina hyllor, en datorskärm visar vad som ska plockas och arbetaren skyndar sig att sträcka in handen på angivet ställe. När varan ligger högt upp på hyllan drar han till sig en stege som löper längs golvet och kliver upp på den. Allt upprepas om och om igen i ett tempo utan vilopunkter.

Dave Clark, en av Amazons chefer, tycker att arbetet har blivit mer spännande: ”Det är nya saker hela tiden. Du hittar någonting, du inspekterar saker, du använder din hjärna på ett sätt som jag tycker är viktigt.”

Jag ser något annat. Jag ser en människa vars tid är utmätt ner till arbetsdagens sista andetag.

Travandet längs lagergångarna är borta. Det är en lättnad men också en förlorad omväxling. Arbetet är mer enahanda än förut, och tidsvinsten som automatiseringen gav stannade inte på lagergolvet. Förr kunde datasystemet beordra arbetarna att plocka en vara var 30:e sekund. Nu ska de sträcka sig efter en ny var nionde sekund.

Allt knappare om tid nere på golven, ett överflöd av kapitaliserad tid på 47:e våningen.

ARTIKELN HANDLAR OM