Palme, Dagerman, pappa och jag

Linnea Swedenmark om den långa jakten på ett känt citat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEL 1, STOCKHOLM, HÖSTEN 2019.

Jag har varit talskrivare åt Sveriges statsminister i nästan ett år. Mellan två möten sitter jag på mitt arbetsrum och gör research inför årsdagen av Palmemordet. Grå heltäckningsmatta, bananskal i papperskorgen och en månad med noll soltimmar. Vid socialdemokraternas partikongress år 1984 höll Olof Palme ett inledningsanförande som andades framtidstro, ingenting var omöjligt för landet Sverige. För att förstärka sitt resonemang använde han ett citat. Palme sa: ”Stig Dagerman skrev en gång att ’i tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden’”.

Jag smakar på orden. Hopplöshet möter framtidstro, individen möter samhället, det är starkt.

I min yrkesroll ingår att veta svaret på följdfrågor. Mardrömmen vore om statsministern använde citatet på min inrådan och medan applåderna klingar av ringer min telefon: ”Tjena, det är presschefen. Jo, den där Dagerman-grejen i talet, Ekot undrar var citatet är från egentligen?” Med honom i luren är det inte läge att sätta i gång sökandet.

Jag skriver ner citatet med en fråga: ”Källa? Var skrev Dagerman det?”
En fråga det kommer ta fyra år att besvara.

Redan samma kväll har jag flera konkreta framgångar. Almedalsveckan skriver på sin hemsida att Olof Palme under sitt tal i Almedalen år 1977 använde Stig Dagerman-citatet. Jag hittar att utrikesminister Margot Wallström talade vid Helsingfors universitet den 24 november 2015 och inledde: ”Ärade åhörare, den svenske författaren Stig Dagerman skrev en gång: ’För tider utan hopp finns inget värre fängelse än framtiden’”. Citatet finns i texter och tal av statsråd, fackföreningsmän, SSU:s förbundsledning, socialdemokrater, ledarskribenter. När Karin Pettersson slutade som chefredaktör på Aftonbladets ledarsida 2018 skrev hon en avslutningstext med rubriken ”Framtiden är inte ett fängelse” med Stig Dagerman-citatet som röd tråd.

Jag kontaktar Karin Pettersson. Hon minns inte exakt var hon hittade citatet, men säger att hon läste mycket Dagerman då. Sedan lägger hon till: ”Eller snodde jag det?”

Det är som om arbetarrörelsen upprepar: ”I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden”. Men ingen av alla jag frågar kan återge var Dagerman skrev det. Ingen sökning på internet ger mig ursprungskällan. Bibliotekarier skakar på huvudet. Då finns det bara en sak att göra: ringa pappa.

Min pappa kan det mesta om amerikanska presidenter (vilka årtal de satt, födelsestad, reformer och kuriosa), han deklamerar Dan Andersson utan att tveka, kan allt om boxning och Wittgenstein, minns huvudstäder och namnen på alla mina gamla klasskompisar, han vinner frågespel och har en röd ros tatuerad på överarmen.

Och bingo. Pappa känner igen citatet, men från Palmes användande av det. Han rekommenderar mig några Dagerman-böcker att leta i och lovar att undersöka saken. Under tiden tipsar han mig om att höra med Hans Dahlgren. Han är EU-minister men också tidigare medarbetare till Olof Palme. Tiden går. På dagarna skriver jag tal, på nätterna läser jag Dagermans böcker på ett ovärdigt sätt, helt utan att ta till mig innehållet, mina ögon söker bara efter den rätta ordföljden. Men inget. Hans Dahlgren ger mig kontaktuppgifter till en annan av Palmes medarbetare som kanske kan veta. Vi har ett givande samtal, men ingenting som löser gåtan (det enda värre än att direkt efter ett tal få detaljfrågor om källor måste förresten vara att bli uppringd 40 år senare och få samma fråga).

Jag noterar i december 2019: ”Stig Dagerman-sällskapet hörde av sig. De är osäkra på om det verkligen är Stig Dagermans ord, eventuellt är det Palmes tolkning av någon eller några texter. De skulle fortsätta undersöka och gav mig ytterligare några tips på texter där citatet kan förekomma.”

Men ingen vet, ingen återkommer med svar. Efter att ha sökt och misslyckats landar jag i två förklaringar till varför ett citat av Stig Dagerman återges gång på gång utan att en enda person kan hänvisa till var Dagerman skrev orden. Den första är att Olof Palme tolkat en text av Dagerman, den tes som Dagerman-sällskapet lyfte. Palme kanske gjorde en sammanfattning av ett resonemang som sedan missuppfattades som ett citat. En invändning mot detta är att citatet är exakt och likadant återgett, vilket gör att det knappast kan röra sig om en generell sammanfattning. I Palmes talmanus finns alltid citattecken runt meningen. Den andra möjliga teorin är att citatet existerar, bara att ingen hittar var Dagerman skrev det.

Tiden går. En pandemi bryter ut. Sökandet prioriteras ner. Jag gör sporadiska försök sömnlösa nätter men hittar inget. Hösten 2022 vinner högern valet. Min nya chef Magdalena Andersson slutar som statsminister. Jag packar ihop mitt arbetsrum och slutar som talskrivare.

***

DEL 2. ÖSTERSUND, SOMMAR 2023.

I över tio år bodde jag i Stockholm. Min kontakt med pappa var telefonsamtal och helgbesök.

Jag rådfrågade honom om karriärval och kärleksbekymmer men vi träffades sällan i vardagen.

Efter valförlusten flyttar jag hem till Jämtland. Till våren planterar jag solrosor, pappas favoriter. Vi kan ses på en kaffe och sen ha rikedomen att säga: vi ses i morgon. Augusti kommer, vi gör ett ärende på stan och äter en inbakad capricciosa till lunch. Vi är ensamma på pizzerian och pappa gröper ur pizzan som han alltid gör, skrapar av fyllningen.

Jag skjutsar hem honom. Vi beundrar solrosen som blommar på hans gård.

”Jag uppskattar din hjälp i dag”, säger pappa.
Vi kramas på parkeringen.

”Och jag uppskattar dig”, säger jag.

Det blir mina sista riktiga ord till min pappa. En dryg vecka senare avlider han. Allt förvandlas till sorg och allt är pappa. Varje tomt papper, ett brev jag aldrig tog mig tid att skriva. Jag framkallar alla kort jag tagit på honom. Ett av de sista mejl han skickade till mig var dikten ”De dödas begravning” av T.S Eliot. I den söker jag dolda budskap.

En eftermiddag försöker mina systrar och jag ta oss in i pappas dator. Jag sitter med ett vitt papper och testar varianter av lösenord som alla är fel. Kombination efter kombination, timme efter timme. Papperet framför mig fylls av överstrukna lösenord. Var går gränsen mellan galenskap och envishet? I den osäkerheten uppenbarar sig ett kugghjul på skärmen. Jag är inne. Jag vänder mig om mot pappas fåtölj för att berätta men inser sen.

Någon dag senare hittar jag en Dagerman-bok i min bil. Pappa gav mig den flera år tidigare när vi sökte som mest efter citatet. Jag börjar tänka på mysteriet igen, Palme och Dagerman.

En tid senare städar vi pappas hus. I en bokhylla står en lång rad böcker om Palme. Jag tänker att det kanske finns någon med Palmes tal innan år 1977.

Jag går bet igen.

Sen händer det.

Min blick söker sig till en annan hylla precis bredvid pappas skrivbord.

Där står två böcker bredvid varandra, avskiljda från ordningen i resten av raderna.

En bok med Olof Palmes texter och tal från 1960-talet och framåt.

Och bredvid den står Stig Dagermans roman ”Bröllopsbesvär”.

Min hjärna försöker göra logik av den störda ordningen. Dagerman och Palme, tillsammans på en armlängds avstånd från skrivbordet pappa ofta satt vid. Och jag förstår att våra hjärnor kanske landat i samma slutsats. Den som ofta håller tal återanvänder mycket, särskilt citat. Du testar det, blir fäst vid det och vill upprepa det flera gånger för olika publiker. Om Palme använde citatet i ett Almedalstal år 1977 testade han det säkert tidigare.

Pappa var nog inne på samma spår. Han läste kanske både Dagermans böcker och Palmes tal för att hitta svaret, ville kanske överraska mig. Jag kan inte fråga. Men pappas begravning är en vecka bort. Jag bestämmer mig för att lösa gåtan innan dess och i stället överraska honom.

***

DEL 3, ÖSTERSUND, HÖST 2023.

Min sambo ber mig att släcka läslampan, men jag vägrar. Jag plöjer åter Dagermans böcker. Jag skickar citatet till litteraturintresserade vänner och ber om hjälp, de svarar med att beklaga sorgen. Jag översätter citatet till engelska, hittar tal som Margot Wallström hållit på engelska där hon citerade Dagerman. Allt leder tillbaka till socialdemokratin. Det är inga moderater eller litteraturstudenter som använder citatet, inga bokälskare eller fredskämpar. Bara socialdemokrater och människor kopplade till arbetarrörelsen. Och Palme var den förste.

Via Kungliga biblioteket söker jag i svenska dagstidningar, citatet har nämnts ett fåtal gånger i bland annat DN, SvD och Expressen. Jag kan beställa artiklarna men leverans tar flera dagar, vilket är omöjligt då min pappa begravs om fyra. I det finstilta står att jag kan ta del av tidningarna genom att använda en särskild dator på Mittuniversitetet i Östersund. Jag cyklar dit samma kväll.

I korridoren utanför står uppklädda studenter, allt luktar hårsprej och energidryck. Bibliotekarien leder mig till datorn. På ett tomt papper skriver jag ner tidslinjen för de omnämningar jag hittar.

1975: Palme använder citatet i sitt tal på Nobelfesten i december.

1977: Palme i sitt Almedalstal.

1981: Palme i sitt tal på SSU:s förbundskongress.

1984: Palme vid inledningstalet av SAP:s kongress

1996: Margot Wallström återger citatet i en intervju i Expressen.

1997: Margot Wallström i en debattartikel.

Många år senare används det betydligt mer spritt av de jag sett tidigare. Det är tjugo minuter tills biblioteket stänger. En städare drar i gång en dammsugare. Jag tittar ner på papperet. Det är totalt ologiskt. Har Palme återgett ett större resonemang av Dagerman som inte ens de mest insatta känner igen?

Jag tittar på papperet igen.

Noterar små skillnader i hur citatet återgetts. Ibland börjar det ”För i tider som saknar hopp”, andra gånger ”I tider utan hopp”.

Ibland skrivs det ”Finns inget värre fängelse” och ibland ”finns inte något värre”.

Jag börjar söka efter olika varianter, precis som jag gjorde på pappas dator när jag försökte komma på rätt lösenord. Testar kombination efter kombination, stryker över och går vidare, olika starter med olika slut. Min sambo skriver och frågar var jag är. Jag söker på kortare delar av citatet för att få så breda sökträffar som möjligt. ”Värre fängelse”, ”saknar hopp”, ”tider utan hopp”. Jag söker vilt i den svenska tidningshistorien. Trycker enter direkt, skummar rubriker. Ser samma artiklar laddas gång på gång.

Tills jag inte längre gör det.

En ny träff, tidigare än de andra.

En som inte varit med förut.

Dagens Nyheter, den 2 april år 1951.

Jag räknar snabbt, tror det är samma år som Palme tog juristexamen. Blev han intervjuad i samband med det, återgav han citatet redan då?

Jag klickar på artikeln, rubriken är: ”Mordet på Europa”.

Texten är minimal och suddig.

Jag läser underrubriken: ”Stig Dagerman anmäler här Arthur Koestlers nya roman”. Jag förstorar texten, zoomar in på den första meningen.

Den lyder: ”För tider som saknar hopp finns inget större fängelse än framtiden. Utopierna rasar, det är höst. I regnet på framtidens torg reser den aktiva hopplösheten en ny Bastilj.”

Jag stirrar. Dubbelkollar. Läser igen. Det är verkligen Stig Dagerman som skrivit artikeln. Det är citatet, men med orden ”större fängelse”, inte ”värre fängelse”, som citatet lyder i Palmes variant. Snabbt skriver jag ut artikeln, texten blir svår att läsa men det gör ingenting. Det var varken påhitt, missförstånd, en dålig sammanfattning eller slarv. Citatet fanns hela tiden.

Jag skyndar mig hem. Cyklar tills benen får mjölksyra, lämnar den olåst på asfalten utanför porten, springer upp och berättar för min sambo. Samma kväll ringer jag till mina vänner och återger hela förloppet. I deras artiga gratulationer anar jag något överseende.

På pappas begravning står jag i ett föreningshus och deklamerar Dan Anderssons ”Hemlängtan” men viskar ingenting om Dagerman till urnan.

Efteråt åker vi till pappas hus. Solrosen välkomnar mig på gården.

Jag löste mysteriet, men allt var för sent.
***