”Mitt motto är vinna eller försvinna”

Hennes agenda är fulltecknad med träning, dansklasser och matlagning. Nyförlovade Annika Sjöö älskar hälsosam mat – när hon upptäckte GI fick hon ett "hallelujahmoment”.

– Jag går väldigt lätt upp vikt och måste vakta på vad jag äter, säger ”Let’s dance”-vinnaren.

Det har snurrat fort kring Annika Sjöö sedan hon vann ”Let’s dance” i våras. ”Bingolotto”, dansuppvisningar, hälsobloggare, ansiktet utåt för ett hälsoföretag, danslärare och tränare på Sats. Bland annat.

På Valborg gick fästmannen Michael Hansson, 31, ner på knä och friade.

– Nu längtar jag verkligen efter att lugna ner mig, att vara lite mer hemma och gärna skaffa barn, säger Annika.

När Annika väl bestämt sig för något fokuserar hon stenhårt tills målet är nått.

– Mitt motto är vinna eller försvinna. Jag tar tag i saker eftersom jag vet att det inte är någon som knackar på dörren och gör saker åt en, säger Annika.

Sin målmedvetenhet visade hon rätt tydligt när hon träffade Michael i höstas. När hon fick syn på honom på ett gym i Göteborg visste hon direkt att det var honom hon skulle ha.

– Han är personlig tränare och ledde en cirkelträning, så direkt efter träningen gick jag fram till honom och frågade om en dejt! Det var lika bra att ta chansen, skrattar Annika.

Det blev en dejt, som snabbt utvecklades till ett hett distansförhållande under ”Let’s dance”, därefter sambo – och nu hägrar giftermål.

– Varför vänta? Antingen fungerar det eller så gör det inte det, säger Annika om den snabba takt hennes romans utvecklat sig i.

Men först förstod hon inte vad han höll på med när han gick ner på knä.

– Han var så oerhört nervös och jag frågade ”vad är det du gör?” Men så tog han fram en ask med en fantastiskt fin förlovningsring och friade, säger Annika.

”Gillar mer än dans”

Nu påstås det ju att den rätta vägen till mannens hjärta är via magen, och faktum är att en av Annikas hemliga passioner är just matlagning.

– Många tror att jag bara är intresserad av dans, men det är faktiskt bara en liten del av allt jag gillar, säger Annika.

– För det första är jag en riktig bullmamma! Jag älskar att laga mat, experimentera i köket och testa nya maträtter. När jag upptäckte GI var det nästan som ett "hallelujahmoment”, säger hon.

Visserligen är Annika ganska hälsosam och äter nyttigt, men hon följer inte GI slaviskt.

– Det positiva med GI är att jag plötsligt blev så mycket piggare när jag började äta efter det. Jag blev mättare, gick ner några kilo och mådde betydligt bättre, säger Annika.

Den största lasten i dag är egentligen nötter – och då och då smågodis och mörk choklad.

Om inte fästmannen sitter bredvid i soffan, vill säga.

– Han äter inte godis alls, så numera köper jag sällan det när han är hemma, skrattar Annika.

Nötter mer eller mindre missbrukade hon under ”Let’s dance”-tiden.

– Man ska ju egentligen äta max 50 gram nötter per dag, men jag smällde i mig mer än 200 gram varje dag under den tiden, något som jag upptäckte inte alls gick när jag slutade där, säger Annika.

Under tre säsonger med ”Let’s dance” har tv-tittarna sett Annika svänga runt med Tobbe Trollkarl, Tony Rickardsson och Magnus Samuelsson. Alltid glad. Men samtidigt med mycket passion och känslor. Som när hon äntligen tog första platsen efter att ha kommit tvåa två år i rad.

Ja, att hon inte bara är en ”dansfjant”, det vill hon poängtera.

”Alltid varit idrottsintresserad”

– Jag har alltid varit idrottsintresserad och började med fotboll när jag var sex år eftersom jag har ett riktigt bra bollsinne. Det var först när jag fyllde nio år och såg filmen ”Lambada” som jag upptäckte att jag ville dansa också, säger Annika.

Hon började på dansskola för att testa och märkte att hon hade en viss fallenhet för att röra på höfterna. Lambadan utvecklades till tiodanserna, samma som deltagarna i ”Let’s dance” tävlar i, och tio år gammal blev hon uttagen i tävlingsgruppen. Som tolvåring parades hon ihop med Daniel da Silva och tillsammans blev de svenska juniormästare i tiodans tre år senare och rankades som nummer 15 i världen.

Danskarriären var i full gång.

– Vi tog en del silver och brons också, men efter gymnasiet kände jag att dansen inte hade någon framtid så jag tröttnade och slutade tävla för att kunna plugga, säger Annika.

Missade uttagningen

Efter ett studieår i Nice började hon studera till gymnasielärare i idrott, hälsa och franska, samtidigt som dansen hölls levande med hjälp av undervisning av barn och ungdomar.

En dag fick hon höra talas om ”Let’s dance”.

– Jag fick veta att det varit audition på ett dansprogram, men ingen hade sagt något till mig så jag missade det! Förmodligen var det konkurrensen som gjorde att alla höll tyst inför varandra, men när jag såg programmet sedan tänkte jag bara ”nej, varför är inte jag med där?”.

Hon ringde till TV4 och bad att få göra audition om det blev ännu ett program.

– Det var samma där: det är lika bra att ta tag i det själv, annars händer det ingenting, säger Annika.

Hennes framfusighet gav resultat och året efter var hon en i gruppen. Men första säsongen höll på att ta ände med förskräckelse när Markoolio bröt foten.

– Jag var helt säker på att det var slutet på den drömmen, men sen fick jag Tobbe Trollkarl i stället och det gick jättebra när vi hamnade på andra plats, säger Annika.

Det blonda yrvädret med skrattgroparna blev snabbt populär bland tittarna och det var självklart att hon skulle vara med ännu en säsong, med Tony Richardsson. Men även då slutade hon tvåa.

När en tredje säsong blev aktuell hade Annika bestämt sig: nu var det fokusering som gällde. Aldrig mer tvåa.

”The secret” blev ögonöppnare

– Jag läste boken ”The secret” av Rhonda Byrne och plötsligt gick det upp ett ljus. Enligt henne kan man uppnå vad man vill – bara man verkligen fokuserar på det. I oktober 2008 skrev jag i min lyckodagbok att jag var så glad för att jag och min danspartner vunnit ”Let’s dance” 2009. Jag visualiserade också glasskon på min spishylla, avslöjar Annika.

Meningen läste hon sedan varje dag. Och visst gav det resultat.

– Magnus uppfyllde verkligen ”Let’s dance”-konceptet totalt. Det enda han hade dansat var bröllopsvalsen och det hade varit katastrofalt! Under tiden vi dansade tjatade jag mycket men han var alltid lugn, aldrig irriterad, säger Annika.

När det blev klart att Annika och Magnus slagit ut Laila Bagge och Tobias Wallin föll tårarna.

– Jag är en sån oerhörd känslomänniska så jag grät av glädje! säger Annika.

Hur var det med romantiken som spirat i programmet alla år? Är svenska ”Let’s dance” också ett skilsmässoprogram som det kallas i England?

– Nej nej, det är inga relationer som spruckit på grund av programmet här, men visst har det varit romanser, även om jag aldrig varit inblandad. Jag kan förstå att de som deltar kan få känslor, vi som är dansare är vana vid intima kontakter i dansen, det är normalt för oss, medan de plötsligt får en främling tätt inpå i sensuella danser.

Hur var det att hela tiden stå i strålkastarljuset?

– Det fanns en oerhörd press att vara vältrimmad, att alltid vara söt. Jag blev väldigt självkritisk och medveten om mig själv, vilket inte alltid är så bra. Nu är det bättre, tack och lov.

Du har inga kroppsnojor?

– Jo men jag är hellre vältränad och ser frisk ut än är så mager som många dansare är. Jag har alltid skiljt mig från andra dansare för jag har alltid tränat annat också och varit muskulösare, men det är sundare, tycker jag. Skulle jag inte träna skulle jag känna mig sjuk!

Något du skulle vilja ändra på?

– Jag har alltid tyckt mina armar är för stora och säger till min kille att han måste hjälpa mig att få mer väldefinierade muskler, men det viftar han bara bort för han gillar mig som jag är. Jag går väldigt lätt upp i vikt och måste vakta på vad jag äter. Som tur är älskar jag att träna och det känns aldrig jobbigt.

Kommer vi få se dig i nästa ”Let’s dance”?

– Nej! Om det inte flyttar till Göteborg och min lön tiodubblas. Man ska sluta när man är på topp. Nu vill jag varva ner och ta det lugnt, vara hemma med Michael och inte ha distansförhållande mer.

Blir det giftermål och barn nu då?

– Kanske det. Men jag är inte kristen, så det behöver inte vara i en kyrka. Det kan gärna bli utomhus, i Sverige. Och gärna barn – men de får komma när de kommer.