”De tog en bit av min ena lunga”

Robert Aschberg

Robert Aschberg skrev sitt eget testamente

När han fick läkarbeskedet trodde han först att det var lungcancer – eftersom han rökt i 25 år.

Men det var ett annat fel på hans ena lunga.

Robert Aschberg, välkänd tv-profil och kolumnist i Aftonbladet, skriver här själv om den fem timmar långa operationen och den morfincocktail han sedan njöt av.

helskärm

”Där gick man och var frisk och odödlig och lagom barnslig och nöjd med livet för att vara 56 bast och så ringde en läkare och sa att de där bilderna de tog med magnetröntgen på nyckelbenet som knakade, det visade en led som var sliten och det var inget att bry sig om...MEN... de hade hittat andra grejer... det var något som inte stämde med lungorna...

Det snurrade till i huvudet.

Hasse, Åke, Bengtas och Lala. Fyra av mina nära vänner har gått åt i lungcancer. Bra killar allihop, men storrökare, som jag själv var i 25 år.

– Vänta nu, sa jag, är det något elakt skit du snackar om?

Han sa att han skulle skicka mig vidare till en specialist. Det blev flera. De var bra. Och det gick ganska fort.

Jag skrev ett testamente.

Förra veckan hamnade jag hos Lotta Orre. Hon är Sveriges bästa thoraxkirurg. Omdömet kommer från oberoende källor, alltså från flera olika håll. I torsdags låg jag fem och en halv timme på operationsbordet.

Orre och hennes medarbetare tog en bit av högerlungan.

De preliminära resultaten tyder på att det handlade om ärr efter gamla infektioner och några förkalkade lymfkörtlar, inget värre egentligen, men det skulle bort, för det blockerade luftpassagen och en liten del av lungan hade fallit ihop.

Orre sa att det normalt sett skulle tagit två timmar och att det varit lite knepigt, men att det hade gått fint.

Efter operationen gick allting oförskämt bra.

Inte bara för att personalen – i alla led – på Karolinska sjukhusets thoraxklinik är fantastisk; kunnig, medkännande och professionell.

Också för att de, när alla slangar var borta, snabbt hittade en perfekt morfincocktail som jag har i mig när jag skriver detta, och ska ha i mig ett litet tag framöver.

(Nej, man blir inte hög. Den är inte ens särskilt stark. Den är helt enkelt väl blandad).

Jag kom hem i förrgår, fyra dygn efter operationen.

Smärtfri, trots ett 22 centimeter långt sår mellan revbenen på ryggen. Det gäller att hosta lite försiktigt bara.

I går gick jag en mil. Det har jag inte gjort på åratal.

Nu ska jag softa lite.

Och tacka alla riktiga vänner och arbetskamrater som stöttat. Det hjälpte, och det hjälper mycket.

De säger att man kan bli deprimerad efter en sådan här smäll. Hoppas inte. Fan vet. Jag kommer i alla fall att ha roligt åt alla anonyma kräk till halvnazister och huliganer som trippar som hyenor på nätet och spekulerar i hur snabbt jag nu ska förgås.

Fotbollsslöddret skrev, en aning uppblåst, att de önskade döden ur mig, fast de menade livet. Sådana självmål är alltid festliga.

Den sortens humor fungerar faktiskt stärkande och helande och det gör mig på extra gott humör att se hur jönsarna pissar ned sig själva.

Man ska inte vara alltför kaxig när det gäller kroppen. Men ryktet om min förestående hädanfärd är – som Mark Twain en gång skrev – betydligt överdrivet.

Hatten av än en gång för Hasse, Åke, Bengtas och Lala! Ni hade inte samma tur. Jag tänker på er varje dag nu.

Vi tar en skål, när jag slutat med morfinet.”