Jag är utmattad och trasig – ett år efter diagnosen
Publicerad 2011-10-23
Jag hade nyligen firat 50 år när jag fick beskedet. Jag hade bröstcancer. Knölen upptäcktes vid en mammografi i december 2008.
Jag var iskall när jag fick beskedet av läkaren. Hon frågade: Vet du vad det är du har?
En tumör, svarade jag.
Vi säger cancer, sa läkaren.
Men efteråt grät jag hejdlöst i sjukhuskaféet. Min man Peter försökte trösta mig, men ingen tröst fanns. Är det så här skört livet är?
Sedan gråter jag i ett år.
I sju år hade jag som journalist på Aftonbladet skrivit om bröstcancer.
Det fanns inte ett perspektiv av sjukdomen som jag inte hade skildrat – utom just detta:
Mitt eget.
Skulle jag överleva?
Tänk om cancercellerna spridit sig som giftpilar till skelettet, hjärnan eller levern? Hur kunde jag känna mig så frisk – när jag var så livshotande sjuk?
Och hur skulle jag förklara för barnen – Carl och Susanna, då 10 och 13 år?
Jag lovar mig själv att behärska mig, men när jag öppnar munnen forsar tårarna. Barnen blir förtvivlade, min dotter tröstlös – och jag kan inte trösta.
Tio dagar senare ligger jag på operationsbordet. En tårtbit ska bort. Vaknar till läkarens glädjebesked: ”Ingen spridning till lymfkörtlarna”. Hurra, jag slipper cellgifter!
Jag gråter av lättnad, kramar läkaren – och tackar. Hon har ju räddat mitt liv.
Hoppas jag.
Jag hamnar i lyckorus. Är ju lyckligt lottad. En vinnare i cancerlotteriet.
En vecka varar ruset, sedan rasar jag djupt ner i kris. Jag gråter hela tiden. Orkar inte gå utanför dörren och känner djup ångest över vad som ska hända.
En fantastisk kurator lotsar mig genom chocken, baxar mig framför sig, som en ofantlig, orörlig elefant, och säger: ”Du är i chock. Nu ska du äta, sova och promenera”.
Jag balanserar på ett gungfly, bräcklig som glas.
En månad senare får jag först glädjebeskedet: Prognosen är god, jag har en lågriskcancer.
Sedan chockbeskedet: Jag måste opereras om. I snittytan av vävnaden fanns förstadier till bröstcancer.
Tänk om hela bröstet ser ut som en prickig korv?
Antihormoner ska minska risken för återfall. I en grönskande vårpark knäcker jag en flaska champagne med en väninna – och i ett skum av bubblor sköljer jag ner det första cancerpillret.
Jag strålas 25 gånger. Bröstet lyser som en purpurröd pion när allt är klart. Jag har ett stort, ilsket ärr på bröstet – och ett ännu större ärr i själen.
På hösten börjar jag arbeta. Svininfluensan drabbar Sverige. Jag skriver om fruktansvärda dödsfall och skrämmande sjukdomsförlopp. Hjärtat rusar, blodtrycket skenar och jag tror på allvar att NU ska jag dö!
Men nej, det är panikångest.
Jag är färdigbehandlad, men inte färdig.
Jag har dödsångest. Och livsångest.
Tilltron till min kropp är knäckt, tilliten till livet krossad. Tillvaron är en lindans med avgrunden gapande under mig. Allt är kaos, en känslomässig tornado.
Insikten om min egen dödlighet genomborrar mig som en ispik. Ett år efter cancerdiagnosen är jag trasig och totalt utmattad. En underbar onkologsköterska, en psykiater och några magiska piller räddar mig. Resten är en tung resa.
På sjukhuset fick jag lysande psykosocialt stöd och rehabilitering. Ändå saknade jag samtal om de stora livsfrågorna. Om meningen med allt. Den frågeställning som sjukdomen kom att mynna ut i.
Nio små ord blir omvälvande.
Jag läser den självbiografiska boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av filosofen Ann Heberlein. Hon planerar sitt eget självmord, men ångrar sig.
Det är en smärtsam livshistoria. Trots det lyckas Heberlein att med några förlösande ord lindra min vanmakt, när hon citerar:
”Livet är varken meningsfullt eller meningslöst; det bara är.”
Så enkelt!
Det gör mig lättad. Befriad.
Jag förstår vad jag måste göra. Acceptera. Sluta söka och förlika mig med det som jag inte kan rå över. Nöja mig med att jag ingenting begriper och ingenting förstår om livets stora gåta. Bara vara tacksam att jag får vara med.
Jag har min lilla stund på jorden.
Det är allt jag vet.
