Varför tas inte den här patientgruppen på allvar?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-20
Mary Mårtensson om de övergivna flickorna
Vem ska hjälpa Engla Louise, 29?
I snart två decennier har hon bollats runt i vården som en trasa.
Engla Louise är inte ensam. Aftonbladet granskade förra året anorexivården och fann stora brister.
Anorexi drabbar våra yngsta – flickor i tonåren som borde blomma, i stället för att svälta. De har allt att vinna på snabb behandling. Ändå lämnas många i sticket.
Många anorektiker får ingen vård alls.
Många tvångsvårdas på psykkliniker, där personalen saknar specialistkunskaper om ätstörningar.
En del – som man gett upp hoppet om – blir inlåsta på rättspsykiatriska kliniker bland kriminella patienter dömda för mordbrand, mord, misshandel.
Andra bemöts med oförståelse i vården – ”de får skylla sig själva”.
Vårdperioderna är ofta för korta, även på ätstörningsenheterna.
Anorektikerna skrivs ut igen när de har gått upp ett visst antal kilo och uppnått ett visst BMI. Man ser ökad vikt som ett hälsotecken. Men det är många gånger ett bräckligt bygge. Om flickorna saknar redskap för att hantera sin sjukdom, så kan de rasa snabbt i vikt igen när de lämnat sjukhuset.
Man skulle självklart aldrig låsa in en hjärtsjuk gubbe på psyket, men där hamnar dessa flickor. Varför tas inte den här patientgruppen på allvar?
Hur många fler tjejer ska förlora sin barndom, sin ungdom och kanske resten av sitt liv, till en sjukdom som denna?
När andra unga kvinnor i samma ålder är ute och reser, studerar, arbetar, gifter sig och skaffar barn, så förtvinar Engla Louise på en psykiatrisk klinik i Uppsala.
Vem ska hjälpa Engla Louise?
Vem ska lindra hennes lidande?
