”Är ni helt från vettet?”
”Skolverket, tvinga inte på barnen ännu en skärm”
Så Skolverket vill att våra barn som går på förskola ska ha mer skärmtid. Alltså barn mellan ungefär 1 år till och med 6 år. Ni vet, de där små varelserna som inte alltid kan prata rent, eller vet vad som är mitt och ditt, eller varför man måste sitta still vid bordet. De som ännu
inte kan pussla IRL ska nu lära sig pussla i det virtuella. Tillåt mig att till Skolverket säga: ÄR NI HELT FRÅN VETTET!?
”Dåligt samvete”
Det skulle vara enkelt att skriva en text som baseras på min egen familjs liv och säga att Skolverket har helt fel. Men det är kanske inte helt rättvist, för vem vet om jag är normen liksom? Därför gjorde jag en snabb gallup bland de av mina vänner som har barn i förskoleåldern. Det blev 7 stycken, både mammor och pappor med barn i olika åldrar. En del bor i storstad och en del på landet. En del är ensamstående och en del lever i kärnfamilj.
Gemensamt för dem var dock att samtliga utan något som helst undantag hade dåligt samvete och viss ångest för att deras barn spenderar för mycket tid framför olika skärmar.
Skärmar överallt
Och jag kan banne mig svära på att jag och mina vänner inte är ensamma om att känna så. Jag skulle kunna sträcka mig så långt som att sätta pengar på att mer än 90% av Sveriges föräldrar tycker att deras barn redan nu sitter framför skärmar mer än vad som känns bra i magen. Skärmarna är där i bilen, på Ica, på tunnelbanan, på soffan, på toa, i mammas hand, på tåget, under middagen, under pappas ögon, på lekplatsen. Skärmarna är överallt, hela tiden. Barn 2019 behöver inte mer skärmtid. Barn 2019 kan mer om appar och swipes än vad mina föräldrar kan. Är det något Skolverket inte behöver oroa sig för så är det att barn 2019 inte lär sig teknik.
”Måste lära sig fantisera fritt”
Sverige är ett framgångsland när det gäller tech. Och techundret är till mycket byggt av människor som, när de själva gick på förskolan, trodde att surf endast var något man gjorde på vatten. De enda skärmar som fanns då var tv-skärmen. Och den kunde man inte swipea på. Men det blev ett Spotify, ett Skype och ett iZettle ändå. Därför att barn som får lära sig fantisera fritt och leka kreativt lär sig skapa saker.
Så vad vill man ha ut av att tvinga på skärmar till våra barn på förskolan? Tja, man slipper satsa på personalen. Den dyra personalen. Den stackars fantastiska förskolepersonalen som går på knäna för våra barn. De skriker efter avlastning. Men precis som i äldrevården så har man ingen lust att satsa på människor. Så om vi sätter in lite skärmar här och där så
kanske de klarar sig några dagar till utan förstärkning. Kanske kan barnen bli tröstade av ett mekaniskt “PLING you did it, good job, now do it again” istället för en kram och någon som uppmuntrar en öga mot öga.
Satte sonen på detox
Och hey, visst det kan vara jag som är konservativ och inte fattar grejjen men jag vill absolut inte gå tillbaka till en tid pre smartphones. Men jag vet också att vi behöver lyfta blicken från skärmen. Under februari hade vi sjukstuga deluxe hemma. Jag själv låg i influensa i nästan tjugo dagar, barnen var sjuka och maken svettades för att få hushållet att rulla runt. Under den här perioden hade vi då och då obegränsat med skärmtid, som en slags barnvakt när man själv var utslagen. Mot slutet blev det ohållbart, skärmen blev en drog, spelen är en drog. “Bara en gång till mamma, bara ett spel till”. Rocco som är snart två år gick till slut bara runt och letade efter “ipa, ipa” och blev vansinnig när vi sa stopp för “ipa”. Vi fick, på riktigt, göra en skärm-detox hemma.
Jag tror inte jag är ensam om att tycka att förskolan är en härlig frizon från skärmar. En värld där lek och rörelse, skapande och socialt lärande är i fokus. Snälla, förstör inte den världen men ännu en jäkla skärm!
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Vill du få ännu fler artiklar och erbjudanden från Aftonbladet Family? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev med artiklar, poddar och mycket mer!
