Efter förlossningen, vem ser oss som mår dåligt utan diagnos?

”Jasså, bara en 2a? Men, lite bättre än så var det väl ändå?”

Den manliga barnmorskan försöker få mig att höja mitt betyg för hur min första förlossning upplevdes.

Jag mådde skit. Verkligen skit. Det som hänt dygnen innan var på riktigt det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag trodde att jag skulle dö. Ändå hade inget medicinskt fel skett och förlossningen var på sätt och vis ”normal”.

Så hur kunde min upplevelse vara så dålig? Jag hade knappt spruckit, moderkakan kommit ut som det skulle och jag hade ett friskt och vackert barn i mina händer. Barnmorskan förstod inte.

Det spelade ingen roll att min fysiska kropp hade klarat det hela fint, för mitt psyke hade verkligen inte hängt med.

Jag mådde skit i över tre månader på grund av min förlossning, anknytningen till min dotter gick långsamt och jag kände mig som en usel mamma.

Hur kunde jag inte se och känna att min dotter var det mest fantastiska som någonsin skådats? Än i dag har jag dåligt samvete inför henne och tvivlar ibland på om jag älskar henne tillräckligt. Kan min kärlek nu verkligen gottgöra för tiden som vi förlorade i början?

 
En gäst i min podcast ”Vattnet går” berättar om sitt missfall. Hon blev först hemskickad med tabletter för att sköta det hela själv hemma. ”Det är bättre för dig att göra det i lugn och ro”.

Det funkar inte. Hon blöder och det gör ont. Oerhört ont. Hon går med smärtan i två veckor utan att någon lyssnar på henne de gånger hon försöker få hjälp. Till slut ryter hon ifrån och får då en undersökning. Fostret har inte kommit ut utan finns kvar i kroppen och hon läggs in för en skrapning.

Ångest och rädsla gör att hon skakar i hela kroppen och man får spänna fast henne för att kunna söva henne. Hon vill inte förlora sitt barn, men har inget val. När hon vaknar börjar benen skaka igen. Hon gråter hejdlöst.

Sköterskan frågar ”kan du stå på benen”. Ja, jo det kunde hon ju faktiskt. Då så. Då kan du gå hem. Ingen, absolut ingen, såg henne i ögonen och frågade hur hon faktiskt mådde. På insidan. Huvudsaken är att det fysiska funkar.

 
En kompis gör en abort. Hon känner att hon inte har något val just nu men det är ändå jobbigt. Hon blir också lämnad ensam med piller. Hon sväljer dem och väntar. Smärtorna är så starka att hon tror att hon ska splittras på mitten. Hon börjar blöda. Det kommer mycket blod. Och det gör så ont.

Hon ringer gynakuten men får svaret att ”det är normalt”. Hon kämpar vidare. Det gör så ont och det kommer så mycket blod att hon tror att hon ska dö. Hon tror att det här är slutet. Ensam med sig själv och sin smärta. Dödsångest. Till slut får hon åka in till gynakuten för att få hjälp. Men, det är en lyckad abort enligt sjukvården. Blod och smärta får man räkna med. Hon får lite smärtstillande. Ingen frågar hur hon mår i själen.

 
Jag själv, min poddgäst och min kompis. Alla har vi fått bära de jobbiga känslorna, ångesten och de mentala spökena på våra egna axlar. För vem hjälper någon som är fysiskt friskförklarad och som inte är psykiskt sjuk? Det finns ingen plats för oss som mår dåligt utan en diagnos.

Men vart ska vi då ta vägen med vår ångest, vår mentala blockering, våra rädslor?

Ingenstans visar det sig. Så vi sitter hemma själva och gråter med en känsla av att ingen förstår, ingen ser. Ingen bryr sig. Valen vi har är att antingen gå till psykakuten eller gråta öppet och skrika. Men vem vill vara en ”hysterisk kvinna”?

Så vi gråter i det tysta. Och det sätter spår resten av livet. Både min kompis och min gäst lider fortfarande av sviterna från sina trauman. Båda har varit sjukskrivna under långa perioder på grund av ångest och post-traumatisk stress.

Tänk om någon såg dem från början. Tänk om någon hade brytt sig. Men just ja, jag glömde, de hade ju inte ont i benet. Det var ju bara lilla hjärtat.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Vill du få ännu fler artiklar och erbjudanden från Aftonbladet Family? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev med artiklar, poddar och mycket mer!