Finns det något mer kittlande än en svår man?
Jens Liljestrands två texter om att han är illa omtyckt – och ska ta hjälp av Sveriges just nu mest kända pyskolog Björn Hedensjö för att bli likeable – läste jag med fascination i Expressen.
Först tänkte jag: Oj, vad navelåskådande. Å andra sidan, jag är inte bättre.
Sen kände jag med Liljestrand, och kände igen mig. Trots att jag, om vi nu ska vara helt ärliga, inte ens är särskilt ogillad (i det verkliga livet, läsare tycker att det är obegripligt att jag över huvud taget kan sova på nätterna).
Men jag går omkring och inbillar mig saker.
Kassapersonalen på Ica är tjurig – vad har jag gjort och hur kan jag ställa det till rätta?
Någon på jobbet säger hej, men inte med tydlig röst utan med en nick – varför hatar hon mig?
Jag kommer in i ett rum med uppenbart dåliga vibbar – då hör jag hur min mun börjar gå. Driver med mig själv, försöker få folk att skratta. Allt för att lätta upp tryckt stämning.
Antagligen är detta orsakerna till varför jag inte är generellt avskydd, även om jag vet att folk tycker jag både låter och ser butter ut. Det är min dialekt! Och jag kan inte hjälpa hur jag ser ut!
Från ung ålder: recenserad av gemene man. Och då menar jag: Man.
Inte så konstigt att jag därför tvingats bli trevlig.
Liljestrand skriver att han utgick från att trevlig bara är något man är, medfödd del av personlighet.
Trodde han verkligen det?
Trevlig är något man är för att det krävs i alla sociala kontakter.
Om jag hade betett mig som Liljestrand: Börjat bråka på bröllop, sagt "gravt olämpliga saker" på skämt, eller varit snål, hade jag gissningsvis varken haft jobb eller vänner.
Där är skillnaden. En man kommer undan med att vara arrogant. "Det är bara så han är". Jag har hört mig själv säga den meningen!
Liljestrand skriver att han någon kallar honom "mörk" och insinuerar mellan raderna att det kan uppfattas som sexigt.
En svår man, finns det något mer kittlande?
Ja, förstås, men kantstötta som vi är av ... ja, vad egentligen? Patriarkala strukturer, högstadiet, machoideal, kanske Hollywood, fortsätter vi (en del, inte alla, kanske inte du) att snegla på de män som inte ger oss uppmärksamhet.
Liljestrand får lära sig knep, bland annat: Le, ställa följdfrågor, visa sårbarhet.
Att vara en kameleont – att börja ge komplimanger och låtsas intressera sig för andra människor – är en skickligt spelad roll men jag tror knappast den är hållbar. Dessutom falsk.
Jag är trevlig, men börjar jag fråga dig om din karriär, dina barn eller var du köpt din tröja så gör jag det av intresse. Inte för att du ska gilla mig mer.
Där är också skillnaden.
Kanske har kvinnor lärt sig att lyssna på andra människor i tidig ålder, och därför faktiskt förstår värdet. Kvinnlig vänskap, när tonårsdramat klingat av, är ren, trygg, rolig. Och trevlig.
