Italienska föräldrar leker inte med sina barn

Så skiljer sig svenska föräldrar från italienska

Foto: Colourbox
Nina skriver om skillnaden mellan svenska och italienska föräldrar som hon har noterat.

”Attenti! ATTENTI!!!” Mammans hesa röst skär genom luften på den italienska lekplatsen. För fem år sedan hade jag ställt mig upp och upprört sett mig omkring för att se vad det är som hänt. Är det en treåring som är på väg att springa utför ett stup? Någon som stoppat en stor sten i munnen? En anakonda som kommit upp ur brunnslocket?

I dag vet jag bättre och sitter lugnt kvar på min plats med de andra mammorna som inte ens lyfter på ögonbrynet åt den upprörda rösten som antagligen skriker för att sonen står på nedersta trappsteget. För i Italien är allting en fara för barnen (förutom socker, tv-tittande och plast såklart) och lekplatsen, det är mammornas territorium. De är drottningar över savannen och det är bara ett fåtal tillfällen då vi kan skåda den manliga arten här. Oftast i form av en nonno (farfar/morfar) som svänger förbi för att gunga sitt barnbarn eller förhandla en puss för en godisbit innan han snabbt tröttnar och sällar sig till sin art.

I byn finns det en avart till pappa som faktiskt, det är sant, arbetar deltid och därför har tagit plats bland mammorna i parken. ”Han är fantastisk, han leker med barnen” säger mammorna med längtan i rösten. Och det är sant. Han leker faktiskt med barnen och jag vet inte om det är för att han är en pappa som leker med barnen eller om det är för att det är en vuxen som leker med barnen som gör honom så speciell och lite av en lekparkskändis här i byn. För i Italien är det barnen som leker, inte de vuxna. De vuxna sitter på bänkarna utmed lekplatsen och pratar sinsemellan, skriker lite ”attento/attenti” (se upp/akta) då och då åt olika håll men låter barnen sköta sitt. 

Jag har sedan sju år tillbaka fått äran att dela min tid mellan Sverige och Italien och jag har fler gånger än jag kan räkna fått inse att det inte är en självklarhet att ta sig an ett nytt land och en ny kultur. Trots att den italienska lekplatsen bara är fyra timmars flygtid bort har vi vitt skilda syn på barn, familj och uppfostran.

 

Till en början tyckte jag det var urkonstigt att inte vara delaktig i leken, att engagera mig i allt, hjälpa till så ofta jag kunde och styra upp diverse lekar. Irriterad på de andra mammorna sprang jag runt och lekte datten med byns alla barn, svettandes i den stekheta solen. Brydde de sig inte alls om sina barn? Hur kan de inte haka på nu när jag kämpar loss här? Varför sitter de där på sina häckar, äter focaccia och babblar? Jag förstod ingenting. Tills jag en dag tog en paus och slog mig ner. För att aldrig mer komma upp. Från parkbänken fick jag inte bara utveckla min italienska utan också inse att barnen växer i leken när jag inte hela tiden är där och påverkar. De tar hand om varandra och de styr upp ordningen och lekarna själva. De lär sig förhandla, argumentera, fråga om lov. De utvecklar mod, självständighet och känsla för det sociala spelet.

Dessutom var det bra mycket skönare att sitta där och prata än att krypa runt och försöka gömma mig under en häck i ännu en omgång av kurragömma där jag tvingas låtsas att jag inte ser barnen som är sämst på att gömma sig.

Och det är inte det att mammorna inte bryr sig, att de inte ser, att de inte är intresserade. Men att sätta sig på marken och leka med sina barn. Det gör man bara inte.

Häromdagen utbröt vattenkrig över hela lekplatsen och delar av den lilla byn. Paraden av suckanden från vuxna, utropen av ”mama mia” och skriken av ATTENTI!! var konstanta. Att bli blöt är nämligen otroligt farligt här, trots 30 gradig värme. Själv tänkte jag ”vattenkrrrriiiiig” och hoppade rakt in i leken och blev naturligtvis blötare än någon annan eftersom barnen tyckte det var fantastiskt festligt att en vuxen ville vara med och leka. Och jag vet inte om det är mest synd om svenska jag som inte bara kan växa upp och låta barnen leka ostört medan jag tar igen mig eller om det synd om italienarna som hela tiden måste vara så otroligt vuxna?

Min egen italienska man då? Jodå, han vågar sig trots allt ifrån sin egen flock och in i lekparken men till skillnad från bänksittarna har han gjort sig känd som lekmästare i parken och barnen hänger som klasar i armarna på honom. Kanske har han blivit försvenskad.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

avNina Campioni

ARTIKELN HANDLAR OM