Gravid

presenteras av

Dante föddes i vecka 24

Kom till världen för tidigt

Uppdaterad 2020-02-07 | Publicerad 2019-09-22

UR LIVET. När Anna Rankvist Fridbjarnarson uppsökte vård för sammandragningar i vecka 24 hade hon aldrig kunnat ana att hon var på väg att föda. Här är hennes egna ord om den kritiska tiden efter förlossningen när hon inte visste om hennes barn skulle överleva.

Det hade aldrig slagit mig att man kunde föda i vecka 24, jag hade aldrig hört talas om det. Men det var det läkarna sa till mig på Södertälje sjukhus, att jag förmodligen skulle föda barn och att de beställt en ambulans till Karolinska sjukhuset.

Till en början förnekade jag vad som var på väg att hända. Det var först när jag fick besöka sjukhusavdelningen för nyfödda barn som det sjönk in, när jag såg sängen som min son skulle ligga i.

Ur livet.

Handen var som en enkrona

I vecka 24 plus tre dagar, den 21 januari, föddes en liten fågelunge på 567 gram och 31 centimeter. De hade förvarnat mig innan att de skulle ta honom ifrån mig och springa iväg så fort han var född, och det gjorde de också. En förlossning är ju känslosam för vilken mamma som helst, men att en läkare verkligen tar ett barn och springer iväg är så förvirrande.

Efter ungefär en halvtimme rullade ett läkarteam in honom till mig i en kuvös. Jag försökte sträcka in min hand för att hälsa på honom men jag såg honom inte då det var så mycket slangar. Han låg i en plastpåse för att hans hud var så skör och för att han skulle hålla värmen. Hans hand var stor som en enkrona, han drunknade i allt det där.

Dagen efter fick jag se min son ordentligt och han såg inte ut som en bebis. I vecka 24 är det bara skinn och ben. Han hade inga färdigutvecklade öron, de var bara skinnflikar. Han kunde inte öppna ögonen, han var alldeles kräftröd, jätteliten och hade slangar överallt. Att se honom i det där skicket var den bästa och värsta upplevelsen i mitt liv.

Dante föddes i vecka 24.

Fick hjärnblödning

Det var en helt ny verklighet att ta ställning till. Vi skulle tillbringa varenda dag på sjukhuset, dygnet runt hela tiden. Jag var skräckslagen. Läkarna gick igenom alla risker som fanns. Den största risken var att hans lungor inte skulle orka, alla hans organ var så underutvecklade. Så det finns inga garantier.

Efter några dagar fick han hjärnblödning och de kunde inte göra något. Det var bara att vänta och se. Som tur absorberades den av sig själv och försvann. Läkarna hade dock ingen aning om vad det skulle innebära för Dante i framtiden: Om han skulle kunna gå eller om han skulle få problem med motoriken. Det är jättesvårt som förälder att ta in.

När Dante var tio dagar fick han opereras. Det var ett kärl i hjärtat som de var tvungna att stänga manuellt.

Vid det här laget hade jag fortfarande inte fått hålla i honom för att huden var så ömtålig. Man fick inte stryka hans hud för att det gjorde ont på honom, vilket också var hemskt: att inte få röra sitt barn för att man gör honom illa. Men dagen innan han skulle operaras fick jag hålla i honom för första gången. Och det fick jag för att läkarna var osäkra på om han skulle överleva.

Dante kraschade totalt

Allt gick bra. När han var 28 veckor gammal, i graviditetsveckor, fick vi flytta till Huddinge sjukhus. Där blev han sakta men säkert bättre.

Vid det här laget var jag ganska arg. Jag var arg på mina vänner för att deras liv gick vidare medan jag satt där instängd ett sjukhus. Jag var arg på mig själv för att jag bara hade ett jobb och det var att vara gravid. Jag kände mycket skam och skuld, Det kändes som det var mitt fel att han låg där.

I vecka 32 kraschade Dante totalt. Det började med att han slutade andas och att pulsen dippade. Det slutade med att man trodde att han drabbats av sjukdomen Neck, som gör att en bit av tarmen dör. En fjärdedel av alla småbarn som drabbas överlever inte. Det var den värsta stunden i mitt liv, att sitta vaken vid hans säng och vänta på beskedet. Till slut var jag så utmattad att jag somnade. Jag hade en sådan panik när jag vaknade, min son kunde dö och jag hade sovit bort de sista timmarna av hans liv. Jag rusade upp och möts av en vaken kille som ligger och sprattlar i bara blöjan. Det visade sig att det inte var Neck, det var en blodförgiftning.

Han fick ligga på intensiven i fyra dagar. Sen fick han komma tillbaka till familjerummet på min födelsedag den 14 april.

Efter en ögonoperation blev han utskriven och i maj fick vi vår första promenad med barnvagn någonsin. Bara att få komma ut och ta frisk luft med sitt barn var helt fantastiskt.

Några månader gammal (korrigerad ålder). Har fått börja smaka på gröt.

Blev gravid igen

Jag hade varit ute tre dagar med min son när jag fick veta att jag var gravid igen, det var så surrealistiskt.

I samma veva fick jag även veta varför Dante fötts tidigt. Jag hade fått en infektion i moderkakan som hade spridit sig till navelsträngen och alla fosterhinnor. Han var inte bara född för tidigt, utan även mindre än han borde ha varit. Vanligtvis vid denna infektion dör barnen i magen utan förvarning. Att han föddes tidigt var alltså det bästa som hade kunnat hända.

Trots att det inte fanns någon risk att jag skulle drabbas igen fick jag gå täta kontroller. Allt såg bra ut tills vecka 24 då de såg att min livmodertapp krympt, från 50 till 21 millimeter på en vecka. Kroppen hade börjat förbereda sig för en förlossning. Det var katastrof, jag kände mig så fången i min egen kropp. Jag kände mig så egoistisk. Hur kunde jag valt att behålla det här barnet? Hur kunde jag göra så här mot ett barn en gång till? Jag föll så djupt.

Men det finns ingen annan väg än att gå framåt. Jag började sätta upp delmål på olika veckor. Mitt största delmål var att komma till år 2016, så att han inte skulle födas samma år som sin bror.

Vill inte ha det ogjort

Jag gick tre dagar över tiden. Ut kom en färdig bebis på fyra och ett halvt kilo som kunde andas själv, skrika och äta. Efter en natt på BB fick vi åka hem med Gunnar. Dante kommer alltid att vara mitt mirakel men Gunnar är min revansch.

Nu blir Dante och Gunnar fem respektive fyra nästa år, de är bästa vänner. Dante går hos sjukgymnast för att han är sen i motoriken och så är han närsynt. Annars är han som vilken femåring som helst och väldigt smart. Han är medveten om att han föddes för tidigt och han gillar att prata om det, det är en del av vem han är.

Även om jag själv inte önskar att någon får gå igenom det vi fick göra skulle aldrig vilja ha det ogjort heller – det har kommit mycket bra i mitt liv från det.

/ Anna Rankvist Fridbjarnarson

FAKTA: Ur Livet

”Ur livet” är en ny vinjett på Family. Där har du som läsare möjligheten att berätta din historia på ett personligt sätt. Detta med hopp om att andra ska kunna hitta tröst, samhörighet, eller pepp av olika livsöden. Kanske har du något du vill dela med dig av? Eller vet någon som har något att berätta? Hör gärna av dig till Malin.wigen@aftonbladet.se och/eller Ida.soderberg@aftonbladet.se


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!