Hur ska det gå för oss vuxna som vet att tomten inte finns?
Malin Wollin skriver om sina tankar kring julkalendern
Tydligen är föräldrar upprörda eftersom årets kalender avslöjar att mammor och pappor klär ut sig till tomten, att tomten inte är på riktigt.
Men hur ska det gå för oss vuxna då?
Jag vill så himla gärna älska årets julkalender. Men det gör jag inte. Än.
Hoppas att det tar sig.
För hemma hos oss tar vi den på allvar.
Alla måste se den tillsammans varje kväll. Detta gäller även Knoll och Tott, sjutton och femton år.
Fast nu ljuger jag, för det höll bara fram till avsnitt två. Sedan avsnitt tre sitter de på sina rum och tittar på koreanska mästerskapen i pop.
Jag längtar efter en julkalender som bjuder en kuliss som jag vill befinna mig i. Jag vill bli inbjuden till en värld som är ett alternativ till den riktiga.
Tydligen är föräldrar upprörda eftersom årets kalender avslöjar att mammor och pappor klär ut sig till tomten, att tomten inte är på riktigt.
Men hur ska det gå för oss vuxna då?
Vi som vet att tomten inte finns men som vill att själva julkalendern ska vara på riktigt, hur ska det gå för oss?
Är det försent för oss, kan vi inte bli lurade att tro att det finns en annan tillvaro?
En tillvaro som är mys och varm och enkel att genomleva.
Nu låter jag som misär, och så är det inte här. Jag menar bara: förtrollningen, knäppa på teven och komma hem till värmen.
Som hos Sune eller som hos Pelle i Uppsala, eller som i Julpussar och Stjärnsmällar.
När man fick komma hem till Mona Seiliz som spelade någons moster, hon som var sjuk och därför hade kalla händer. Eller minns jag fel nu? Jag var bara åtta år och har sett scenen en gång, för trettiotre år sedan. Ändå känner jag fortfarande värmen från en mosters kalla händer. Och det där rosa vindsrummet som Erika får bo i, har ett krypin någonsin varit mer ombonat?
Nu är jag rädd att jag har smält samman min barndoms alla kalendrar till ett konglomerat av rum och mys och mostrar och rosa väggar. Varför kan jag ens ordet konglomerat? Jag vill inte bliva stur.
Kan någon göra julkalender av mina minnen till nästa år?
Jag har gjort en dikeskörning i minnenas allé.
Jag vill bara att alla ska vara med.
Jag vill att julkalendern ska kännas. För mig och för alla andra vuxna spöken.
Barn har så mycket annat roligt.
Och en annan sak.
Visst borde väl tomten vara tjock? Jag menar, om han nu ska föreställa tjock.
För som det är nu så är han den smalaste tomte jag någonsin har sett.
God jul.
